Jag tänker att det är vackert, men oändligt sorgligt att läsa Qimmik av Michel Jean.
Vi har talat om Qimmik. Olika personer i rummet lyfter olika frågor, de har upplevt olika delar av boken på sitt sätt, sett det olika.
Det är en berättelse om ursprungsbefolkning, de vita männens makt och förstörd kultur. Det är en varm och vacker kärlekshistoria, men oändligt mycket slit, kyla och hunger. Det är viktig kunskap som förloras för att kolonialism och vit mans tradition och kunskap väger tyngre än naturfolks och ursprungsbefolknings.
Ja, skola, sjukvård och omsorg, men varför bara den vite mannens traditioner och spår? Nej, det är inte omsorg, det är makt, kolonialism och kommersialism.
Vi talade om adoption och stöld av barn, naturfolkens kunskap och deras tro, skolgång och religion, naturens nyttjande och djurens väl, och, ja, den vite mannens makt. Vi talade om bristen på respekt, hur de levde och vad som händer hos ett helt folk när man dödar deras arbetsredskap och nära förbundna. Och, ja, igen och igen om den vite mannens besserwisseragerande och makt, utan hänsyns till andra människor, djur och natur.
Vi talade om naturfolkens tacksamhet för djuren, att inte ta mer än de behöver och deras sätt att tacka/be för djurets liv. De tackar djuren och visar en stor vördnad för andra människor, djuren och naturen. Det är vackert och respektfullt.
Jag tackar för ett gott samtal, för människor som är trygga och vågar lyfta sina frågor i rummet (för att alla respekterar varandra), för stannande i ämnet (boken), för respekt av olikheterna i tankarna och jag tackar för platsen. Jag tackar för vår gemensamma stund av gemenskap och social värme. Att bokcirkla i lugn och ro tillsammans - ja, att samtala om ett gemensamt ämne - är guld för själen.
Tack!
Tack!
Tack!
A..

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar