På den här platsen arrangeras ganska många aktiviteter. Det är roligt och tillförande, men också väldigt tufft. Periodvis drunknar jag i bördan. Just nu är det så. Kanske beror det på att människor inte ser helheten, hur det är att driva, att arrangera och försöka igen. Just nu känns det som att jag går under av obetänksamheten. Min obetänksamhet för att jag fortsätter driva aktiviteterna - för att kulturen är viktig - och/eller kundens obetänksamhet för att hen inte vill acceptera förutsättningarna.
Om vi bokcirklar, så är vi upp till 7 personer i en grupp. Jag har flera grupper. Det kräver samordning, läsning, bokköp, påminnelser och diskussioner/samtal. Det är ofta(st) lustfyllt och utvecklande. Det är ingen stor sak när det flyter, då blir det tillförande för de flesta i rummet, men när var och en har sina egna drivkrafter och lustar blir det svårt och tungt. Hen kanske inte ser helheten, nej, förstås inte ens jag som tänker på´t hela dagarna och står mitt i smeten.
Bokcirkeln är dyr för mig och bokhandeln när det inte flyter. Cirkeln är livsnödvändig (för många och ur många perspektiv) och rolig, men ibland också helt övermäktig. Individer och gruppdynamik är fantastiskt, men också väldigt svårt. Cirkeln kräver väldigt mycket tid för förberedelser och genomförande och också kostnader för köp av böcker. När en deltagare inte köper boken (vilket är förutsättningen för deltagandet) blir det extra dyrt för mig. När en deltagare inte svarar, bara tiger, så tror jag ändå att hen är kvar i gruppen. För att jag måste tro på människors ansvar för sitt åtagande. För att hen sagt så, godtagit förutsättningarna, inte sagt något annat. Jag beställer boken, som inte blir hämtad, för att personen tänker att det inte gör något, kanske inte ser att det är en dryg kostnad. Det är inte bara en direkt kostnad för köpet av boken, det blir också en känslomässig kostnad för värdelösheten i allt det jag gör. Det påverkar också resten av gruppen, som undrar, gissar, känner sig förbisedda och saknar. Hen ser inte, tänker inte på helheten.
Förutsättningen för deltagandet i en cirkel är köpet av boken. Jag har inte råd, om hen inte följer den förutsättningen. Det är som att smita in gratis på en aktivitet som kostar. Om jag tänker mig att ta den diskussionen, ser jag framför mig att personen blir sur och att jag kanske förlorar hen i cirkeln. Det vill jag inte, men det blir dyrt för mig att bära den personens kostnad. Jag har inte råd, vare sig kostnadsmässigt, hyll-/utrymmesmässigt eller känslomässigt att driva aktiviteter när jag får lägga både tid och inköpskostnaden för kundens räkning. Det blir också orättvist i förhållande till den som följer förutsättningarna; kostnaden för deltagandet i cirkeln är att köpa boken (inte övervältra kostnaden på bokhandeln).
En person anmäler sig till en cirkel, deltar en gång. Är kompetent, lustfyllt och fantastisk. Säger att hen kommer nästa gång. Mötet avslutas med att en annan person driver en annan linje än cirkeln är tänkt. Hen skrämmer. Den nya personen tappar lusten att delta i gruppen, för den andra personens ickerelevanta ifrågasättande. Hon, den nya, går, säger inget, avbokar inte boken eller sin plats. Bara tystnar. Det återstår för mig att bära hennes kostnad. Och för gruppens individer att lappa ihop sitt skav. Varje person påverkar en grupps välmående.
Vänner eller makar som deltar i samma eller olika grupper tänker ibland att de kan låna/dela boken med varandra. Återigen, kostnaden för var och ens deltagande är köpet av boken. Du kan inte dela en biobiljett, du kan inte dela en teaterbiljett och du kan inte dela en kostnad för deltagandet i en aktivitet, kurs, föreläsning eller ett samtal med en annan person. Vad kan jag säga utan att personen blir sur eller argumenterande? Inget alls? Det återstår för mig att bära personens kostnad.
Jag arrangerar en aktivitet, ofta ett samtal om en bok. En föreläsare, i regel författaren, har lagt stora pengar på att göra sin bok. Hen har skapat, skrivit, format och redigerat. Kontakter med andra yrkesgrupper har varit många, och så vidare. Det är inte försumbart, det de har gjort. De vill att boken når sina läsare, därför vill de också tala om boken. Jag vill arrangera, jag vill att kulturen når folket. Jag vill att vi samtalar. För att det är viktigt. Frågan är hur, när jag/vi måste bära konsumentens kostnad.
Först gör de - författarna - boken (med åratal i arbetsbörda) och sen måste de tala om den, själva driva varje exemplar framåt. Jag bistår i detta genom att arrangera. Jag lägger tid, kraft, annonsering, samtal, mail, pengar, utskick och samordning för att få det att fungera. Jag tycker att det är roligt och viktigt. Det är tillförande, jag tänker inte sluta.
Förutsättningen för aktiviteten är att deltagarna köper boken eller betalar en entréavgift, det är av vikt för den fortsatta utvecklingen, för aktivitetens genomförande, för samtalet och för verksamheten. Hur ska vi annars ha råd att arrangera? Det är inte möjligt om personerna - deltagarna - inte bidrar med resurser. Vare sig jag eller författarna kan hosta in omåttliga mängder tid och pengar, utan att deltagarna bidrar med sin del. Häromnyss kom 15 personer till ett viktigt samtal. De lyssnade, deltog i samtalet, gladdes och förfasades. Samtalet var fint och viktigt, ja. 13 personer lämnade rummet utan att köpa boken och utan att betala avgiften (som stod i inbjudan). Det återstod för mig (och författaren) att bära personernas kostnad. Igen.
Under 2023 har jag arrangerat åtminstone 180 kulturpunkter. Jag har gjort det för kulturens väl, för glädjen och vikten av samtalet. Jag har gjort det med väldig mycket ideell tid. Jag har gjort det för att jag tycker att det är viktigt. Just idag känner jag mig urlakad och utnyttjad, nedslagen. Ja, det är mitt val att arrangera. Och ja, nej, det är inte säkert att den som deltar förstår hur det ligger till, hur andras tid- och kostnadsbild ser ut. Jag vill aldrig utnyttja andra. Jag vill kultur.
Vem ska bära kulturens kostnader? På vems axlar ska kulturens kostnad ligga?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar