Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans. Han kom fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret gick. Han ställde sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han såg uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vände på huvudet så att jag såg profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som stod opp.
Hon skriver bra, den där Kerstin Ekman. Hennes senaste alster, Löpa varg, är fylld av kärlek och eftertanke. Naturen, jakten, köksbordskamraten, skogen och människorna omkring; allt är fyllt av tanke, rätt och riktigt och en väldig massa kärlek.
Hur har vi det med skogen? Hur bryr vi oss om. Jag är uppvuxen med en far som var skogsman och jag har en skogsman vid mitt köksbord. De har haft olika perspektiv, men månat om skogen. I min ungdoms dagar sommarjobbade jag med skogsplantering. Jag var inte vädertålig vilket gav konsekvenser för jobbet. Jag tog igen det så småningom, för rätt ska vara rätt. Skogen har alltid varit viktig. Att njuta skog, vandra och springa, är guld för själen. Den spelar roll för mig och många andra. Den växer långsamt i norr, snabbare i våra trakter. Kanske blir det skillnad med miljöförstöringen och temperaturstigningen. Det är skillnad då och nu. Redskapen och tanken förändras, beroende av utveckling, roll och kunskap. Kanske också beroende av vem du är. Naturvårdaren har ett sikte, aktivisten har sitt, ägaren har sitt, uppköparen ett annat och myndigheten ytterligare ett. Var och en har sin utgångspunkt. Ibland kan de mötas, men utgångspunkten är olika. En paragraf, en riktlinje eller ett gemensamt beslut spelar roll för tanke och handling. Ulf Norrstig, huvudkaraktären i Löpa varg, tänker på sin myndighetstid som nu är förbi. Han undrar hur han kunde tänka så, varför han inte förstod bättre. Det har runnit mycket vatten under broarna och tiderna har förändrats, men ändå. Ibland undrar man varför vi gör och tänker som vi gör, men klokskapen i oss är verkligen olika, i olika tid och med olika utgångspunkt. Eller oklokskapen. Ja, rollen man har spelar roll. För att man då inte kan annat. Som jag, när jag arbetade med myndighetsutövning och paragrafer. Inte med skog, men ändå. Man ser paragrafen och riktlinjen, inte riktigt människan och de unika omständigheterna. De ryms liksom inte i paragraferna. Jo, ibland, men ofta inte. Paragraferna rör skogen, skiftena, vården, skatten, lönenivåer, fasta jobb och rätt väg in för invandringen och skyddsjakt för vargen - inte hur det slår för den enskilda människan. Konsekvenserna blir högst märkliga när vi inte ser till helheten, funderar på alternativen, men det verkar inte som om det ryms i paragrafernas ordalydelse. Det är märkligt svårt att se helheten, eller hur? Jag är tacksam över Ulfs känsla för skogen, hans natur, hans träd och hans miljö. Jag är tacksam för läsning om kärlek till skogens skiften och alla dess platser.
Hur har vi det med vargen? Den skapar bry i människor. Kanske är det rädsla för det okända, eller kanske är det att vi har olika ingångsvärden. För den som jagar och har hund kanske rädslan är relevant. En jakthund är en viktig familjemedlem och i den finns ett mycket stort antal träningstimmar nedlagda. Den är värd mycket, både i känslor, skogstid och i pengar. Det är naturligtvis inget som någon vill äventyra. Det är en relevant rädsla, har jag förstått. Fårägare också, som inte hägnat in enligt konstens alla regler. Ingen vill se sina får rivna, det sägs vara en fasansfull upplevelse. Jag kan förstå, men ändå inte. Jag har vare sig hund eller får, men kände hjärtat hoppa till när min köksbordskamrat häromåret kommenterade vargspår någon kilometer hemifrån. Ja, jag sprang där ändå. Jag kände ingen rädsla egentligen, jag förväntade mig inte att få se den och vi såg inga fler slagna djur så den drog kanske vidare för mat och partnerskap på andra platser. Rädsla är ingen trevlig känsla, men vad bygger den på? Ulf i Löpa varg ser på vargen med kärlek. Han är inte rädd, han ser den inte som ett hot och han respekterar dess plats. Alla gör inte så, men så vill också jag göra och vara. Djurens plats är i skogen, min också. Jag vill samsas på deras villkor.
Hur har vi det med åldern? Hur vi lär oss av tiden, är en intressant fråga. Den här boken handlar om Ulf och hans hustru. Hur de samsas tillsammans och vad de lärt sig av livet. Jag undrar om vi läser den här berättelsen lika om vi är 20 år, 60 år eller 80 år. Eller om vi är man eller kvinna? Jag njuter berättelsen och jag kommer att sätta den i händerna på min förstekamrat. Jag tror att han kommer att tycka om den, jag hoppas åtminstone det. Han är en skogens man, han följer älgarna, rådjuren och hararna. Ser dem vandra över marker och vägar. Respekterar deras liv. Kanske också han har ändrat sin tanke om skogen och djuren allteftersom åren går. Kanske uppkommer andra värden i livet när tiden och händelser sätter spår inom oss.
Hur har vi det med kärleken? Berättelsen om Ulf och hans hustru är varm och vacker. De känner varandra, respekterar varandra och håller av varandra. Jag blir varm i själen av deras varande tillsammans, deras respekt för varandra, deras sätt att hjälpa och hitta hem. Just det, den där kärlekssamma vänligheten, omsorgen och närheten känns verkligen genomgående vacker i boken. De har lite svårt att prata med varandra ibland, men det finns där. De kan tillsammans. Kerstin Ekman har beskrivit det väl.
Idag ska jag andas skogsluft, tänka på vargen, vara lojal med mina riktiga värden, tala med människor i bokhandeln om de viktigaste frågorna och tala skog och natur med min förstekamrat vid köksbordet. Han kan. Jag kan. Vi kan tillsammans. Precis som Ulf och hans hustru i Kerstin Ekmans Löpa varg.
Njut dagen som den bästa.
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Tfn 0708 905 731
Info@roslagensbokhandel.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar