En flickas memoarer - Annie Ernaux

"Jag ville glömma den flickan. Glömma henne på riktigt, det vill säga, sluta längta efter att skriva om henne. Sluta tänka att jag borde skriva om henne, hennes längtan, hennes galenskap, hennes dumhet och högmod, hennes hunger och hennes blod som sinade. Jag lyckades aldrig."

I En flickas memoarer söker Annie Ernaux sig tillbaka till sommaren 1958, som hon tillbringade som ledare på ett sommarkollo i Normandie. Hon återvänder till sin första natt med en man. För honom betyder natten ingenting, för henne alldeles för mycket. I akten lämnade hon kvar sin egen vilja och hon känner sig nu plötsligt som en slav utan ägare. Sextio år senare inser hon att hon kan sudda ut åren som gått för att undersöka den unga kvinna som en gång var hon. Genom att skriva En flickas memoarer, som tar henne tillbaka till de outplånliga minnena från den sommaren 1958, hittar Ernaux ursprunget till hela sitt skrivande liv. Ett ursprung som är levande, våldsamt och smärtsamt och som är byggt på skam, våld och svek.

En flickas memoarer
Annie Ernaux

Att skriva är att bearbeta sig själv. Hon vill betrakta, minnas sig själv från 1958. Det är nästan en evig tid, men vem kan minnas om inte hon själv? Det gör en människa till någon när man minns. Nu är hennes tid här, att gå till botten med flickan från 1958. 

- hur minns vi oss själva i olika situationer? 

- varför vill hon minnas? Hur har de här händelserna påverkat hennes liv? 

Hon rekapitulerar händelser, säger att saker inte behövt hända "om hon inte...". Ja, är det så vi tänker tillbaka på saker som hänt i historien? Om jag inte gjort si eller så, så hade inte det hänt. Nej, just så, men historien går inte att ändra eller påverka.

Det är på sitt sätt meningslöst att ångra eller våndas över sådant som är gjort, vi kan bara se på det med nyktra ögon och ta det med oss som ett gruskorn i skon. Ja, ett litet gruskorn som skaver men ändå måste gå att gå vidare med. 

Hon är en ung flicka, som levt ett tryggt liv. I det kan man ställa sig frågan vad ett tryggt liv är. Ett liv där någon ständig ser efter en kan vara tryggt men också begränsat. Någon finner det skönt medan någon annan gör sitt yttersta för att komma ur bojorna. Personlighet, de personliga egenskaperna vi tilldelats, ger oss glädje och sorg både när vi möter dem själva men också när de möter andra och deras tolerans, brist på tolerans och/eller glädje. Vi är och reagerar olika. Vi klarar omfamningar och giftpilar på helt olika vis. Någon bra och någon inte alls.

I En flickas memoarer minns Annie Ernaux sin sommar 1958. Hon återminns sin egen bakgrund, sina tidigare upplevelser, människorna och förvåningen. Ja, förvåningen både från sig själv och ifrån andra. Vem är vi? Varför? Hur blev det så? 

- behöver vi diskutera våldtäktsbegreppet här? Ja, det såg naturligtvis annorlunda ut 1958, men om det var idag?  

 - hur upptäcker man sin sexualitet i ungdomens dagar? 

- vad säger läsaren om flickans sexualitet 1958? Vem har rätt att döma? 

- när/varför kallas tjejer för horor? Då & nu? Har det ändrats över tid?

Hon talar om skam, mobbning och snack bakom ryggen. Det är en vanlig behandling av människor, uppenbart både då och nu. Är det så vi - någon grupp - alltid måste behandla eller behandlas? Måste det alltid finnas någon som ska dömas, för att andra är oförsonliga och har roligt på andras bekostnad? Jag blir upprörd å hennes vägnar. Jag blir upprörd över mänskligheten som är så oförmögna att vara värdiga mot varandra. 

Det som ägde rum i korridoren på kolonin förändras till en situation som funnits sedan urminnes tider och över hela jorden. Varje dag och överallt i världen finns det män som står i en ring runt en kvinna och är redo att skjuta skulden och kasta stenen på henne. 

Grupptryck och tillhörighet är en viktig del i mänskligheten. Hur kan man annars leva? Men, ack så bedrövligt det är när det gör var och en, inte alla men många, till ovärdiga människor tillsammans. Skulle du har gjort detta ensam eller händer det bara under gruppens uppmuntrande skratt? Det hade inte hänt om du inte varit med gruppen, eller hur? Du friskrev dig själv från ansvar i tillhörigheten med gruppen, eller hur är - blir - det med grupptillhörigheten? 

Ernaux skriver om tillhörigheter i flera situationer. Hon skriver brev, hon närmar sig flickorna men blir avvisad med tystnad. Hon försöker, på olika sätt. Jag tänker att det är plågsamma upplevelser, svåra att förstå. Hon vill själv ta del av livet, lusten och kärleken, men omgivningen dömer. Tyst. Jag tänker att livet är tufft i de olika utvecklingsfas de bjuder oss på. Det kommer i skiv, för människan att hantera. Utan vidare utbildning, utan vidare förståelse. Vi är unika individer och måste därför förstå vad som händer alldeles själva. Vårt ska ställas mot andras. Hur lätt eller hur svårt är det? Ja, förstås helt beroende av vilka vi är, vilka egenskaper vi fått med oss och hur vår omgivning tål eller hanterar dessa. 

Vånda. Sorg. Frågor. Ja, nätterna 1958 upptar henne. Går inte att skrapa bort. Det är intressant, det som sätter sig i oss. 

Hon ler med stängd mun på grund av sina felställda tänder. 

Dessa eviga komplex. Varför är människorna - vi - så oroliga över vad andra ska tänka och tycka? Vi går och våndas över små detaljer i våra utseenden som bara borde vara helt oväsentliga. Ändå finns de där, säkert för oss alla i en eller annan form. Det är förstås bara att beklaga.

Låt oss tala om kroppsvikt och skam. Varför straffar de unga kvinnorna sig själv med svält? Är det självbilden som tar fram det sämsta (som säkert inte finns) ur oss?

Njutning. Frivillig försakelse. Allt ställt i relation till en (absurd) förälskelse. 

Jag hade inte övervunnit hungern. Jag bara tröttade ut den genom att arbeta." 

Hur ska man uppföra sig?

Som en fri människa.

Ja, men hur kan man kalla livet fritt om allt är kringgärdat av ramar, tysta regelsystem? Männen får, men kvinnorna ska hållas kort. Hur blir det då för kvinnan som vill njuta, ta ut svängarna och känna åtrån? Ja, möjligen en omöjlig ekvation. 

Vem eller vilka kan förstå andra? Gör man det genom sig själv, hur man själv är? Vad man själv ser som sant och viktigt? Hur läser du En flickas memoarer? Hur ser och förstår du hennes frågor, hennes fundering över livet som varit och påverkat hela hennes jag? 

Har du funderat över ditt liv? Varför vissa saker skapar våndor, påverkar livet för evigt, medan andra passerar spårlöst förbi? 

Har du begrundat dina dagböcker på sistone? För visst skrev du? 

Redan förbleknar minnet av det jag skrivit. Jag vet inte vad denna text är för någonting. Till och med det jag sökte genom att skriva denna bok har upplösts. 

Ja, att skriva är att bearbeta. Oron, rädslan, våndan dör när den tas fram i ljuset. Det blir då synligt, bearbetbart och möjligt att lägga bakom sig. Kanske också för Annie Ernaux. 

A.. 

#enflickasmemoarer #annieeranaux  

#roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #handlalokalt #ettlevanderoslagen #välkommentillbokhandeln #dinlokalabokhandel #smultronstället. #visitsweden  #visitroslagen #roslagenspärlor #norrtälje #sensusnorrtälje #sensusstudieförbund 

#folkbildningförmig är att läsa och samtala, ja, att möta svåra frågor tillsammans med andra.