Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje: Mäns våld mot kvinnor

söndag 25 oktober 2020

Mäns våld mot kvinnor

Vi läste Jackie av Anne Swärd i några av våra bokcirklar. Boken var känslostark, viktig och fasansfull. Den är väldigt bra läsning, men samtidigt väldigt hemsk. Det är viktig läsning och jag tycker att varje vuxen kvinna och man ska läsa den. Det har jag sagt många gånger i bokhandeln.

När föräldrar har kommit för att köpa böcker till sina vuxna barn har jag talat om den. När vuxna barn har kommit för att köpa en bok till sina föräldrar likaså. När jag förklarar säger de, nej, hon har det inte så. Nej, det menar jag inte, men jag menar att vi ska se vad som kan hända. Jag menar att vi ska fundera över vad som händer med Jackie, hur det kan fortgå och/eller ens hända. Jag säger inte att det rör din dotter eller hennes man, jag säger att vi måste se att det här finns omkring oss. Det kan vara någon du känner, som slår. Det kan vara någon du känner som blir slagen.

Ingen vet, jo, någon vet, men är tyst. Jackie säger inget. Inte till sin mamma, inte till sina vänner. Ingen ser, men hennes värld krymper till ingenting och hon blir till slut nästan ihjälslagen. Det här är viktigt, ohyggligt viktigt att vi är medvetna om. Din vän eller din granne kan vara utsatt och det behöver vi, du eller någon fånga hen. Om det är du så är det förstås viktigt att du inte är tyst, men för livets skull behöver vi tänka rätt.

Just den där tystnaden, just det där att ingen vet att någon har det genomtufft, och/eller att ingen kan göra något för henne. Just det, ensamheten och tystnaden. Just den måste upphöra.

Anne Swärd skrev nyligen i DN om tystnaden, den ohyggligt tuffa tystnaden. Själv tänker jag ofta på hennes bok, vad den säger och hur människor har det. Det gäller detta - våldet - och det gäller psykisk ohälsa, beroenden och ensamhet. Hur ser vi människor och vad gör vi (och de själva) för att det ska upphöra. Vi är beroende av andra för att våra liv ska vara värdiga. Vi behöver människor omkring oss, som ser oss, som fångar upp oss när vi faller.

Jackie handlar om mäns våld mot kvinnor - eller; en mans våld mot en (eller flera) kvinnor. Jag tänker att han är en återfallsman som får hållas. Någon vet, men gör inget. Han är skadad och har inte fått hjälp, eller; ingen har kunnat bryta igenom hans skal och sett vad som finns i honom, sett hur skadad han är av de känslor som uppstod i ungdomens dagar. Han vill inte räddas, bli värdigt hel. Han förstår inte vad han är.

Hon kommer därifrån, sönderslagen men med livet i behåll. Nätt och jämnt. Hon får bära sina skador med sig för resten av sitt liv. Hon kanske läker fysiskt, men att läka psykiskt efter sådana upplever lär ta lång tid. Rädslan lär sitta i.

Hur gör vi, du, jag och samhället, för att det inte ska hända? Hur gör vi för att se våra medmänniskor, våra barn eller föräldrar, och hur gör vi för att sätta stopp när vi ser att det händer. Ja, det finns otroligt många aspekter i det här. Jag kan inte se alla, kanske bara några enstaka, eftersom jag själv inte varit hårt berörd. Jag har sett i det lilla, vilket är svårt nog. Jag ser hur svårt det är att hjälpa eller få hjälp, eftersom vi inte erkänner eller törs. Rädslan är stark att störa, lägga sig i, göra saker värre eller blunda för att det är lättare än att se.

Det må vara att den som är utsatt inte vill prata, men vi andra måste lära oss att se. Eller hur? Hur gör du? Kan en början vara att vi talar om saken, lär oss hur vi ska se?

Och, den väldigt olustiga känslan i min kropp kvarstår efter avslutad läsning av Fjärilsvägen. Patrik Lundberg, vad hände egentligen med din mamma? Vad dog hon av, egentligen?

Anette Grinde

Bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

Länkar;