Det som händer hos mig behöver inte hända hos dig. Vi är och reagerar olika. Varje steg, varje känsla och varje kvarvarande reaktion påverkar oss olika. Jag läser för att lära mig mer om andra, lyssna till berättelsen och förstås förstå.
Jag lägger Alex Schulmans nya roman Överlevarna på bokvalsbordet till bokcirklarna i bokhandeln, tillsammans med fyra andra nyutgivna och lite skavande romaner. Valet i gruppen faller på Schulman, trots diskussionen om känslor kring honom som person. Någon älskar, någon är synnerligen tveksam, någon skulle aldrig komma på idén - förrän den nu är vald och var och en samlar sig för läsning.
När vi nu läser Överlevarna, så läser vi för att samtala om innehållet; alltså i första han de frågor Schulman valt att skriva om. Vi kan tala om hur vi förstår berättelsen och hur den får oss att tänka. Det är nyttigt för oss kvinns att läsa böcker av och om män. Vi lär oss förstå den andra halvan av befolkningen när vi läser och försöker förstå deras tankar och göranden. Det i sig är viktigt, eller hur?
I Alex Schulmans Överlevarna får jag möta en familj. Tre bröder, en mor och en far. Berättelsen börjar när bröderna ska ta farväl av sin mor som har dött, men går snabbt tillbaka till barndomen. Det är där det börjar. Det är barndomen som påverkar livet, olika för de tre. Olika, trots samma mor och samma far.
Berättelsen handlar om pojkarna, det är ibland mer barndomsrädsla och sorg än förtjusning. Rädsla för upptågen, för föräldrarnas reaktioner. Det är också ilska och förvåning över varandras reaktioner. Det är en bearbetning och frågor om vad som egentligen hände och hur de uppfattade situationen. Vad hände egentligen och varför?
Vartannat kapitel är nu och vartannat kapitel är då. Minnen och historier upprepar sig; att älska, att inte komma överens, att enas, att slåss, att vara rädda, att ha sina egna sidor och de andra inte förstår. Att älska, men ändå inte. Att längta, men ändå vara utanför. Och två mot en, både då och nu.
I vuxen ålder återkommer barndomens oförrätter. Den ene har ont på sitt sätt och den andre på sitt. Är det så livet är; att vi försöker skylla på någon annan att livets sorger blev som de blev? Är det möjligt att i vuxen ålder skylla på sitt syskon eller sin förälder över känslor och händelser som skavt. Kan man själv läka genom att kasta ur sig frågan mot ett syskon som inte ser sin skuld (som kanske inte alls ska ses som en skuld).
Hur var det med mammans tyngd? Varför återkommer förvåningen om tyngden? Hur svårt är avskedet från modern? De bär urnan, var för sig, var och en. Den följer berättelsen. Den är tung. Präglar den sorg eller bitterhet? Hur älskar vi?
Det fanns lycka i barndomen mellan bröderna. Händelser och omsorg mellan bröderna växlas med händelser och omsorg från föräldrarna, men omsorgen tar i något mått slut. Är det för att Molly dör?
Där finns också utsatthet och slagsmål. De har alla sin brister och rädslor, små och stora - som av någon annan ses som små men i alltet blir stora för den lille, liten som han då var. Han lider, skäms och skräms. Han ljuger, hittar på för att göra sig mindre bråkig i en förälders ögon. Han, som i varje bror för sig, för det är så man räddar sitt eget skinn i en utsatt situation.
Ömsom hot, ömsom slag, ömsom hårda ord och ömsom kärlek. Alkohol som ger följdbeteenden och missriktade straff som sätter sig i barnets kropp för alltid. Ja, livet är både fint och hemskt. Att vara barn till föräldrar som inte fått en fullständig moraluppfattning och omsorgsfull livsbild är inte lätt. Det ger sår. Samma sak gäller när man är barn till en förälder som inte förmår komma ur en sorg. Kanske är det så att andra inte kan säga vad som är rätt när ni talar om sorg. Generellt kan man fråga sig hur många som gör helt rätt som föräldrar. Vilka spår vi sätter i våra barn. (Ja, och de i oss föräldrar.)
Hon dör. Moderns ögonsten dör. Vilka konsekvenser ger det för familjen, för bröderna? Hur sätter sig minnesbilderna? Vem bär skulden?
När man inte rensar luften i de plågsamma frågorna finns de kvar i vuxen ålder.
“Hur kunde ni bara lämna mig där?”
“Jag gick vilse”
“Mamma och pappa sa att du inte mådde bra, att man inte skulle tala med dig om det som hänt”.
“Jag trodde att du visste.”
“Jag visste inte.”
Barn ser på saken olika, varje individ i gruppen är olika. Ja, är det inte så i många familjer, att man inte ser och vet hur den andre har det? För att vi är i olika åldrar och i olika faser i livet? För vissa sätter det spår och för andra går det obemärkt förbi.
"Bröderna hade haft en överklassuppväxt som på något sätt ägde rum under existensminimum."
Hur kommer det sig att man som förälder inte kan, inte ids ta hand om hela situationen. Som betraktande utifrån kan man alltid säga att någon borde ha gjort si eller så, eller hur?
Modern dör i något mått när Molly dör. Hon förmår inte komma över sorgen, bär den inom sig i alla sina dagar. Vad händer när man bär sorg inom sig? Hur påverkar det andra? Ja, visst påverkar det andra när vi sörjer, även om vi inget säger. Det syns på oss att vi bär något, fast vi inte talar om det. Är det möjligt att läka alldeles själva eller måste någon annan se?
Benjamin, Nils och Pierre. Sönerna och bröderna. Deras roller sinsemellan var på ett sätt som små och på ett annat sätt som vuxna. De överlevde, ja, men var de lyckliga och var det så att någon behövde de andra mer än vad de andra två gjorde? Varför eller varför inte - blev de som de blev? Går det någonsin att klarlägga? Och går en sorg att bearbetas på 3 * 2 timmar i terapi?
Överlevarna handlar om en familj, en sådan som överlever. Jag tänker att livet ska vara vackert, dagarna njutbara, mötena livgivande och att människorna ska visa omsorg om varandra, ja, kort och gott att vi ska göra väldigt mycket mer än bara överleva.
Nåja, nåja. Det är inte helt lätt att vara människa. Att ställa krav på perfekthet och (en alltför hög grad av) lycka kanske ändå är att dra på med för stora växlar i livet.
Överlevarna tål definitivt läsning. Mina känslor åker berg-och-dalbana (vilket är en del av definitionen på en bra bok). Jag upprörs, njuter, fängslas, svär, undrar och gråter inombords över hur svårt det är att vara en hel familj (och en hel människa).
Och igen, min eviga fundering som förundrar så; - är det inte väldigt konstigt att det är så många som faktiskt överlever sin barndom?
När jag nu rekapitulerar, tänker sen; gjorde de som hon bad? Spred de askan nere vid sjön? Eller föll de när de insåg hur det var?
Anette Grinde
bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
 |
Vi samarbetar med Sensus Studieförbund i alla de aktiviteter vi genomför i bokhandeln. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar