Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje: Fjärilsvägen

fredag 23 oktober 2020

Fjärilsvägen - Patrik Lundberg.

Patrik Lundberg är aktuell med Fjärilsvägen. Den handlar om hans mamma, en människa som sitter i hans kropp och själ och den handlar om ett stycke Sverigetid.

Jag går från Kallifatides mjuka till Lundbergs lite kantiga språk. Lundbergs text blir lite som en redogörelse för tingens status. Fakta. När jag har kommit några kapitel in i berättelsen tänker jag att det är en kärleksförklaring. Jag fångas. Vill läsa. Han skriver om och till sin mamma, adresserar texten till henne. Du gjorde si och så, då och därför. Den rymmer livets många frågor.

När Patrik var liten drabbades han och hans lillasyster av rasismen. Utpekade, annorlunda och med människors obetänksamma kommentarer som följeslagare växte de upp. Hans mamma påtalade människors lika värde, så han hanterade händelserna väl. Kommentarer påverkar ändå livet, särskilt när de kommer igen och igen. Hans syster grät över nidorden och mamman ställde till ett sjusärdeles liv. Ja, man vill verkligen skydda sina barn, men hur är vi som barn eller som föräldrar? Hur skyddar vi varandra?

"Då tänkte jag att jag inte borde berätta om saker som hände mig."

Det är så mycket vi inte vet, vi som är föräldrar. Det är så mycket vi, som barn, inte velat berätta för våra föräldrar, av skam, av sorg, av hänsyn, av tanke om oförståelse från den andre eller med anklagelseakter om gjorda fel. Jag vill veta allt om mina barn, deras liv, händelser och känslor, men jag förstår att jag inte får. Jag vill känna dem, veta hur de har det. Men, ja eller nej, kanske skulle jag inte må bra av att veta allt, kanske skulle jag bara reagera fel. Känner vi någon helt och fullt? Känner vi ens oss själva?

Det uppkommer otrohet och skilsmässa i familjen. Det är fadern som gör detta. Skilsmässor sätter alltid spår, men Lundberg lägger inga värderingar eller känslor i det. Han förändrar inte röstläget, han berättar bara lugnt vidare. Han berättar hur mamman klipper bort fadern från familjefotot och ramar in resten av familjen igen. Bara så. Jag förstår att det finns mycket känslor i det. Jag förstår moderns besvikelse och upprördhet, men jag hör inget alls av det i berättelsen. Jag får känna det själv, föreställa mig livet som det blev. Det är ok för mig att det är just så.

Hon hade det tufft ekonomiskt. Som ensamstående med två barn, med lågbetalt deltidsjobb, men med hjälp från sin mor och far, hankar hon och barnen sig fram. Att vara till last för andra är tufft, det påverkar livet. Hon älskar sina barn högt, det hörs och märks, och säger att mat och skor aldrig får vara ett problem. Hon är en sån som försöker, allt hon bara kan.

Jag tänker att det finns många som hon. Det gör berättelsen särskilt viktig. Hon är en av många, men hon hade någon som verkligen älskade henne. Patrik visar med all sin tydlighet att han älskar henne, bryr sig om. Han berättar historien om henne, hennes liv. Han berättar om Sverige, händelser, tiden, valen och livssituationerna. Rasismen, den som har funnits och finns också i vårt samhälle, finns där. Den beror som alltid på okunskap, människor som inte förstår. Sorg i kanten hos andra människor beror på saker vi inte förstår, för att vi inte kommer under skinnet på den andra eller kanske inte ens på oss själva.

Patriks berättelse väcker tankar kring den dagliga rasismen och utanförskapet i samhället, människor som kommer från andra länder eller människor som bott här i generationer. Hur vi reagerar, igen och igen, i mötet med andra. Han berättar också om fotbollen, som han gillade. Och om hur han inte längre fick vara med där. Jag tänker på all sorg som uppstår hos barnen som blir bortvalda i klubbarna, som inte väljs till lagspel eller resor eller de som för evigt får sitta på bänken. Ja, idrott är magiskt men också bedrövligt. Han berättar hela tiden om en klok mor som månar om honom och hans syster. Det finns mycket kärlek här.

Pappan hamnade i uppenbar onåd efter sin otrohet. Han åkte ut, rejält. Något år senare säger mamman; "Jag älskar honom fortfarande, satan vad jag älskar honom."

De mänskliga känslorna är outgrundliga, eller hur. Man kan älska och hata samma sak, människa eller företeelse. Man kan förstöra för sig själv fast man inte vill och man kan leva med val som går emot sig själv. Det är både märkligt, destruktivt, rätt vägval och mänskligt. Vi är onekligen komplicerade, vi människor.

Patrik berättar vidare om sin uppväxt. Hur han hamnar utanför, hur skrivande, läsande och texter spelar roll. Hur han gillade att plugga. Jag har läst en bok om att skriva krönikor, som han skrivit förr. Där nämnde han en person som dök upp i hans liv i unga år, en praoelev som gick i nian när han var yngre. Han hade ett språk som tilltalade, han blev något att se upp till, han, den där Jimmie Åkesson. Han nämner händelsen igen i Fjärilsvägen. Gör han det för att mötet påverkar honom än idag, gjorde ändring i livet eller gör han det för att Åkesson var driven redan då? Eller för att Åkesson är Åkesson och Lundberg står för hans värderingar, undrar jag när jag läser. Nja, nåja, kanske var det bara lite kändislystnad som gör att han plockade upp frågan igen. Hur skulle du har gjort?

Skolan är gjuten i trånga formar, tänker jag när Patrik berättar om språkval femman. Det här kan du välja, men inte det här. Har du en gång valt kan du inte ändra. Ett val är ett val och omständigheterna runt omkring kan inte räknas. Jag undrar hur många barn och unga som drabbats av den trånga formen, där det egna intresset och läslusten inte passar i ramen. Eller sådana som behövt hjälp men inte fått. Ja, säkert är det så också idag, men jag hoppas att vi har lärt oss av misstagen genom årens lopp.

Han talar mycket om familjens fattigdom. Ja, sådant sätter spår. Barnen lider av frånvaron av mycket av det som andra har, det indirekta grupptrycket. Det måste ha varit ett plågsamt pussel för mamman.

Hon säger till sin dotter;

"Gör dig aldrig beroende av en man."
"Skaffa dig en egen ekonomi. "
"Bli aldrig som jag."

Kanske inte de exakta orden, men den andemeningen har också jag sagt till mina barn många gånger. Ja, självständighet är viktigt, men vi kan inte veta alla konsekvenser för framtiden när vi går in i något. Ja, vi har valmöjligheter, men vi kan inte veta hur framtiden ser ut. Det är inte möjligt att alltid fatta rätt beslut. I mina tankar finns här också mäns våld mot kvinnor. Hennes make (inte fadern); slog han eller idkade han “bara” psykisk terror, om nu det på något sätt är bara?

Patrik Lundberg, vad hände egentligen med din mamma?

Patrik Lundberg beskriver den ensamstående fattiga mamman. Han beskriver barnfattigdom och hennes fattigdom. Han beskriver tystnad, barn som hamnar utanför, de som inte kan hänga med på läger och aktiviteter för att de inte har råd och mammans otroliga stret. Ju mer jag läser desto mer tänker jag på alla nyanser i relationen mellan barn och föräldrar, hur vi ser på varandra, hur vi älskar varandra - olika i olika tid. Barn och ungdomar. Hur hemsk är inte barndomen? Hur stor är inte risken att hamna snett. Ändå går det bra för de allra flesta. Är det inte ett under, så säg.

Kvinnor, ensamma kvinnor och fattiga kvinnor. Och möten med män som inte skapar bra. Ja, det finns fler, många kvinnor som har det tufft, men det här är “du”, Patrik och Paulas mamma - en riktigt viktig och kär person. Patrik och Paula ser med förtvivlan på. Hur kan man hjälpa när föräldern inte berättar sanningen, vare sig mot sig själv eller mot sina barn.

Livet, ja, ibland innehåller det rikligt med orättvisa och misär. Vi har egna val, eller hur? Nja, inte alltid, inte alltid.

Berättelsen är krass, visar tiden allteftersom. Lundberg har visserligen en enkelt, rakt och tydligt journalistspråk, men Fjärilsvägen är väldigt, väldigt känslostark.

Det här är Patrik Lundbergs bild av tiden, av sin mamma och sin uppväxt. Jag har inget skäl att betvivla att hans upplevelse är korrekt. Jag har inte letat luckor i berättelsen. Jag har inte ens tänkt att det inte skulle vara sant. Det är inte en fullständig bild vare sig av en tid, hans mamma, platsen eller honom. Det är en avskalad berättelse, med en stor dos händelser och känslor. En sådan som berättar om ett liv och en tid.

När jag har vridit och vänt Fjärilsvägen i mitt huvud några varv ska jag gå vidare till Överlevarna av Alex Schulman. Jag är fortfarande upprörd över utsattheten och fattigdomen i Fjärilsvägen, så det får anstå en stund. Kanske blir det en rad eller tre om Schulmans bok också så småningom. Vi får se, vi får se.

Anette Grinde

bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje