Svea Svensson och Gunnar Johansson får en son, Ragnar (1932). Han gifter sig med Elisabet. De får Elsa och Erik. Berättelsen handlar om Elsa. Elsa är ordningsam, sorterar skor vid två års ålder. I de faggorna börjar hon på dagis. Lena Andersson beskriver detta på ett fantastiskt (plågsamt) vis. Jag känner Elsas vånda; “Människor hon inte känner är det otäckaste hon vet, i synnerhet barn eftersom dessa är helt oberäkneliga.”
Jag tänker mig henne som ordentlig och lite reserverad. Hon förhåller sig, biter ihop och är anpassningsbar. Hon gör det hon måste.
Lena Anderssons språk är rakt, tydligt. Hon beskriver så att jag ler. “Barndaghemmen är landets stolthet. De gör att mödrarna kan arbeta medan barnen skolas till medborgare.” Det låter nästan som en utopisk framtidsvision, eller kanske en skräckig dystopi.
Ragnar, Elsas pappa, är bra på att tänka i flera led och kan lätt föreställa sig att olyckor också kan drabba hans dotter. Därför utrustar han sin dotter en cykelhjälm trots att ingen annan ser och kräver sådant. Visst är det magiskt med människor som ser och förstår själva, trots att det inte finns regler som styr. Det är vackert, tänker jag som småfnissar åt Anderssons språk och sätt att skriva. Allvarligt vackert.
Andersson kategoriserar människor. Människor, sporter, områden - med mera. Det hör hit och de hör dit. Det är både lustifikt och oriktigt, även om det säkert stämmer. Ordning och reda, struktur, är tankar som också hör folkhemmet till, eller hur?
Vi alla bär förstås på ett gäng förutfattade meningar. Elsa ser inte att hennes familj kan drabbas av ångest. Det är bara andra som gör sånt.
Elsa är vid några få tillfällen elak med andra.
"Elakheten är ventilen med vilken de inombords nedtryckta undkommer de klanderfrias herravälde. Ångern över att ha betett sig illa ska strax ha förbyttes i samma gamla lust att ge igen mot den rättskaffens Karin som mästrar hela världen med sin blotta existens."
Som om det är Karins eget fel. Jag tänker kring mobbning och varför det händer, hur den som plågar rättfärdigar sina handlingar och tycker att det är ok att vara förjävlig mot andra. Man undrar, ja. Jag undrar vad Ragnar skulle säga om Elsas elakhet. Det passar henne inte. Det passar inte hennes fostran och karaktär.
Elsa grubblar ibland på egen hand och pappa Ragnar tänker att det oftast då blir fel. "Egensinne är inget som förordas av fadern, bättre att tänka rätt än fritt." - är hans paroll.
Det är tufft för fadern, Ragnar, att inse att det nya, barnen och deras nyheter, är viktigare än det gamla. Nostalgin kan man fnysa åt. Framtiden ser annorlunda ut. Man måste stå ut med förändringen. Hoj, hoj, var det så redan då? Har förändringens tidevarv pågått så länge, alltså? Inte bara nu?
Ragnar är stolt över sin dotter. Det är fint att se att han är det, stolt över sin dotter och inte tänker att hon borde vara något annat. Hon är verkligen en dotter som gör sin pappa glad, hon gör som han säger, tänker inte så mycket eget. Det är ju så han vill ha det. Jag undrar om han inte kunnat fostra henne till en friare människa med mer tanke i kroppen.
Vad säger man om historien där hon ska tävla när hon har träningsvärk, när hon vet att det inte kommer att gå bra i tävlingen för att hon körde järnet på gympan någon dag innan. Träningsvärk dödar hennes skidåkarfart. Har man anmält sig till tävlingen, så har man. Och man gör sitt bästa, alltid, alltid och alltid. Ragnar är stolt under vreden och hon ser det. Hon nöjer sig så. Jag tänker att det är vackert; idogheten, samstämmigheten dem emellan och målmedvetenheten.
Mindre vackert är lärarnas otakt i förhållande till Elsa när hon inte vill gå med i demonstrationer hon inte förstår. Hon vill inte missa sin lektion, det är viktigt för henne. Det känns som det ligger i hennes personlighet att göra det valet, men lärarnas reaktioner känns beklagliga. Kanske beror det på att lärarna ville ha en ledig stund, när alla andra elever var borta, men ändå. Man får hoppas att det bara är dikt och fason, inte verklighet i sådant. Usch och fy, tänker jag här. Vad säger du om händelsen?
Plötsligt slås livet undan, för att en idrottsläkare säger något om viktminskning för att tjäna en minut eller två. Föräldrarna ser och reagerar inte i tid, alltså omedelbart, innan maran tagit henne i besittning. Är det så de första signalerna sker i ungdomen som drabbas av ätstörningar, vare sig de är i idrottens värld eller utanför? Ett idiotiskt förfluget ord, som slår sönder människors liv för långt tid. Jag blir upprörd vid första meningen och känner vreden i min kropp. Hur kan en vuxen människa vara så obetänksam? All ljuvlig känsla jag hade igår när jag läste omvandlas nu till vrede. Vafalls! (Ja, jag gillar ännu läsningen av Lena Anderssons text, men känslan om mys vräktes undan i ett svep).
“Varför gör man med öppna ögon det man absolut inte vill?”, undrar Elsa när hon äter och mår illa av det hon gör.
Jag tänker att det är en viktig fråga att ställa sig. Visst gör vi alla det, lite nu och då. Vissa handlingar ger allvarliga konsekvenser och några passerar nästan obemärkt. Varför gör vi så?
Hon växer upp, utvecklas och åker till USA. Avviker från fadern. Klarar sig själv. Till del får hon lära sig den hårda vägen, eftersom hon saknar förmåga till analyser och självinsikt? Är det faderns fostran som gjort henne sån? Eller är det personligheten. Hon utvecklas, lär sig mer, upptäcker människor och situationer hon inte mött förr. Hon går på nitar med jämna mellanrum, men hanterar dem hyfsat väl. Hon lär sig. "Världen få en ny färgsättning."
Det pågår en diskussion om likabehandling av människor. Vad är likabehandling? Vem och hur vill vi bli likabehandlade när vi alla är så olika.
Elsa pluggar under sin tid i USA. Hon lär sig kanske mekaniskt, för hon har ständigt svårt för analyser. Hon kryper för människorna, är inte stolt i sig själv. Hon möter människor med olika ursprung. Samtalet, hennes risk att inte få fortsätta sin kurs för min tanke till bokhandelns samtal om rasism och rättvisa. Har alltid minoriteten rätt? Är andra anklagelser ok och i sådant fall varför? Vems bakgrund ska ge personen fördelar idag? Det är en viktig fråga att ta med sig i tanke och handling. Vad får jag inte säga till dig om din bakgrund och vad får du inte lägga på mig?
I varje samtal med vännerna, som ju inte är vänner, lämnas en bitter eftersmak. Hon anklagas, hon förmår inte förstå deras resonemang och de kan/vill inte förstå henne, nästan oavsett vad. Gå därifrån, tänker jag. Lägg inte din själ på dessa människor. De förtjänar inte dig och du förtjänar bättre. Du är mer än så och din bakgrund är inte försumbar. Gör den inte till noll och ingenting. De människor som fostrat dig spelar roll. Jag vill inte uppmana Elsa till våld, men vill säga att hon ska sparka sina s k vänner lätt på smalbenet så att de fattar att de är ute och cyklar.
Nåväl. Vänskapen utvecklas, eller gör den det? Elsa utvecklas i varje fall. Det är skönt att höra henne markera mot sin arbetsgivare, som fått nog. Elsa får lov att vända blad, även om hon nog inte tänk sig det. Det är nog bara bra för henne. Om det nu är jag som ska avgöra det åt henne, eller ens tänka en sån tanke.
Det finns en hel del del resonemang i Dottern, som tål att reflektera över. Linnés skuld till rasismen, för att han lärde oss indelningen av arter. Vad som är sant eller inte, tillhör alltid livets frågeställningar också, men till slut får även den bäste nog. Elsas funderingar kanske går överstyr. Kanske är det tid för henne att byta riktning, eller nej, tids nog hittar hon dit hon ska.
 |
Miljömagasinet 13/11 2020 |
Ragnar stod för folkhemmet. Föll det med honom, tro? Han stod för ordning, korrekthet och struktur. Det är viktiga egenskaper, eller hur? Hur hade det blivit annars?
Anette Grinde
Länkar;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar