Jag har tidigare läst Theodor Kallifatides, om än för länge sedan, och minns att jag tyckte om hans språk. Nu är han aktuell med Kärlek och främlingskap, och jag hoppas att någon av bokhandelns bokcirklar vill läsa boken. Kallifatides är född i Grekland 1938, har skrivit ett stort antal böcker och skriver här om kärlek, ja, om kärlek och främlingskap.
Vi börjar i Stockholm på 1960-talet. Christo, grek på äventyr i Sverige, utforskar sig själv och det annorlunda samhälle han möter. Sverige och Grekland är olika.
Han är i en utsatt situation när han försöker ta sig fram i samhället. Han får arbeten utan rättigheter. Han tänker att han ska prostituerad sig, skäms mer än värst och jag känner hans förskräckliga utsatthet. Hur vanlig är prostitution bland unga invandrade män? Det är en del av samhället som jag förstår finns, men inte hör så mycket om. Kanske lyssnar jag bara inte tillräckligt?
Hans räddning och lycka blir hans hyresvärdinna, som får honom på andra spår. Hon lyfter honom i en ny riktning. Som t ex till ett nytt arbete och viktiga studier. Det är ibland enskilda människor som styr våra liv i en viss riktning. Vad hade hänt om vi mött någon annan istället eller om vi avstått från att följa klokskapens råd?
Han träffar Rania och hon frågar om Greklands sol. Han är trött på den typen av frågor. Samma, lika alltid. Hur gör vi, okunniga människor som bara vill vara artiga eller bara veta? Jo, vi ställer exakt samma frågor som personen har fått hundra gånger förr, som hen inte vill svara på och som frågeställaren verkligen inte borde fråga. Det är förskräcklig tröttsamhet, det förtjänar ett allvarligt fnys men var och en försöker svara i hänsynsfulla ordalag.
Ja, jag saknar sol och värme.
Ja, jag saknar hemma.
Ja, jag saknar familj och vänner.
Ja, jag saknar allt, så det gör ont.
Fråga inte mer.
Oavsett frågan faller hand handlöst. Han älskar henne vid första mötet, kan inte hjälpa sig. Han är förlorad. Hans vän säger att man inte får stjäla lyckan från andra. Hans mamma skulle ha sagt detsamma. Rania måste glömmas. Han förmår inte glömma. Det påverkar honom och hans liv under många år.
Kallifatides skriver med bilder och liknelser. "Tankarna kommer efter varandra som ett tåg av larver. Småäckliga, långsamma, men fast beslutna att nå dit de ville". Christo kan inte hindra sina tankar, han upptas av dem och får tillfälligtvis svårt att hantera livet. Så kan det vara när vi drunknar i kärleken. Kan du känna den känslan, förstå honom? Jag kan, jag minns en av mina felriktningar i livet. Jag minns enkelspårigheten och oförmågan att se konsekvenserna.
Kallifatides beskriver kärleken som fysiskt tar någon i besittning, hindrar annat, men också lyckan när den är ömsesidig. Han beskriver också kärleken till och svårigheterna med språket, hur nyanserna gör oss till andra människor.
"Utan mitt språk är jag en halv människa. Frågan var hur han skulle bli en hel människa igen."
Christo studerar, pluggar och anstränger sig. Han tänker, försöker glömma men minns ändå. Han trivs på sitt arbete på restaurangen, njuter av uppgifterna och uppskattar människorna. Han är en tänkande och lidande människa. Han befinner sig i ett utanförskap, liksom många andra han möter. Landsmän och gäststudenter, eller bara Kirunabon. Någon har övergivits av flickvän och familj, någon saknar bubblet i magen, någon saknar förståelse och någon vill inte prata. Kallifatides beskriver människor som har förlorat en del av sig själva när de flyttat till en ny plats, ett nytt land eller t o m en ny världsdel. De finns i främlingskapets gränsland. De letar sin nya plats, men också kärleken. Kanske kan vi inte leva utan tillhörigheten och kärleken? Språket är hela tiden en viktig nyckel. Hur beskriver vi vad vi är, vad vi vill och vart vi är på väg?
Språket och kärleken, men också moralen går igenom sitt elddop här. Den svenska och den grekiska. Den grekiska som kommer från gudar och filosofer, från eftertänksam historia, men varifrån kommer vår? Varifrån kommer vår moral?
Moral, ja, och kärlek, trohet och omsorg. Hur går det ihop, egentligen? Han betraktar människor, som han tror är trogna och lyckliga. Skenet ser ut så, tills sprickan syns i kristallen. Ibland blir man så besviken när någon i förtroende berättar om katastrofen bakom ytan. Tron på det vackra och ärliga rasar, bilden och hoppet förvränga, byter skepnad från något vackert till bedrövelsegrått. Kanske vore det bättre om han sluppit få veta? Vill vi verkligen se sanningen? Vill vi kanske hellre att den vackra bilden ska vara kvar, än att igen tvingas se smutsen och tårarna?
"Om du inte vet vad du ska göra så gör ingenting." - är ett återkommande råd i berättelsen. Kanske är det ett bra råd, något att ta till sig. När jag tänker på det nu, ter det sig ändå ganska klokt. Kanske förhastar vi oss ibland när vi gör saker fast vi inte begrundat frågan klart?
Kallifatides hade kunnat avstå från könsord och rått beskriven älskog, men kärlek är förstås olika från olika människors perspektiv. Var det det han ville beskriva? Det råa, istället för det vackra? Jag ogillar sättet att beskriva det på, det förstör en del av min läsning. Bortsett från det (råa i vissa avseenden), så är detta en tillförande och till många delar tänkvärd berättelse för mig. Det finns avsevärt mer än bara sänghalm här. I den senare delen av boken beskriver han kärleken med andra sorters ord. Det gör skillnad för mig. Det kan också vara så att Kallifatides kanske ser det råa som viktigt, att det var just så - ord gör, som bekant, skillnad. Det är ord vi skyr, längtar, njuter och förhåller oss till. Jag kan tänka att han har gjort aktiva val - använt just de orden - för att han vill beskriva just det (som inte tilltalar mig).
Språk, ja, vilka ord man väljer spelar roll för den som läser eller lyssnar. Språk spelar stor roll för hur vi uppfattar människor och situationer. Det är inte på något sätt försumbart. Det behöver vara (lagom) enkelt, för att inte utesluta människor, men nyanserna gör skillnad i en berättelse. Jag tänker att Kallifatides är duktig på det, att alla bilder talesätt/liknelser (svenska & grekiska) påverkar mig i min läsning. Jag tycker om det, men ser att det också måste finnas en balans. Var gränsen går för mängd i sådant kan jag inte säga, men någonstans går den, eller hur?
Christo frågar sig hur mycket kärleken får kosta. Hur mycket skadar vi varandra längs vägen? "Det är fritt fram att offra sig för kärleken, men inte att offra andra." ändå görs det igen och igen, i många, kanske alla relationer.
Berättelsen handlar om människor som lever. De har olika uppgifter, olika känslor. De ljuger för varandra och sig själva, de försöker och misslyckas, men hittar också tillbaka till viktiga situationer, vänner och miljöer. De gör som människor gör. Lyckas, misslyckas, ångrar sig, längtar, fattar tokiga beslut, får nya chanser och fortsätter framåt i livet.
Det är spännande att läsa om människors olika känslor, principer och egenskaper. Vad är det egentligen som är viktigt? Vem är viktigast och varför?
Jag blir glad för alla som hittar sin ro, sin kärlek och sitt hemma.
Handlar den här berättelsen om Kallifatides himself eller är det ren fiktion, är den självklara funderingen i läsningen. Om det nu spelar någon roll. Ja och nej, kanske? Vi ställer oss ofta frågan, hur romanen är kopplad till författaren. Det är den förstås, ur något perspektiv. Påverkar det vår tanke om boken? Påverkar det vår upplevelse, vår glädje eller våra samtal? Eller är det bara en fråga vi måste ställa oss?
Nu håller jag tummarna för att jag får bokcirkelprata om den här boken vad tiden lider. Under tiden ger jag mig i kast med Patrik Lundbergs Fjärilsvägen.
Anette Grinde
Länkar;
- Mer om Kallifatides i denna blogg (t ex hans bibliografi).
- Wikipedia om Kallifatides
- Patrik Lundberg (nästa bok till läsning)
- Följ gärna bokhandeln på Instagram; https://www.instagram.com/roslagensbokhandel/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar