Vardagar - Ulf Lundell

Vardagar 2018
Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand (637 s)

Vem bryr sig om vad en gammal rockikon på sextiofem plus tänker och gör? En grinig jävel, drabbad av både självömkan över att ingen vill vara med honom – längre, och självinsikten att han har brister. Och visste Ulf Lundell bara hur han ska orka, skulle han dra. Ulf Lundell fryser på Österlen. Varför är han inte på en strand i solen. Stockholm är inget alternativ. Om han bara orkade. Det är ett återkommande spår i Ulf Lundells Vardagar, en dagbok med hågkomster som kom ut 2018. Det är visserligen en gnällig ton emellanåt, men även intressanta nerslag i samtiden, en sorgsenhet över hur det blev utan ursäkter. Det är dagarna som gick och försvann.

Vardagar är noggrant daterade dagboksanteckningar om vädret, trasiga bilar, städning, fåglar, morgonpromenader, snabbmatskoma, bantning, blandat med korta hastigt nedkastade noteringar om stort (tioåringen i Vita huset) och smått (tofsvipan har kommit). Och om allt som han läser i tidningarna, hör i radion och ser på teven. Ulf Lundell är en gammeldags mediekonsument, något extrem med sitt läsande av upp till sex dagstidningar(!). Dessutom lyssnar han på radio och ser på TV, tittar mycket på sport och är hyfsat insatt i det mesta. Han läser böcker och lyssnar på musik, och grubblar och funderar på världen och livet. Kommenterar #metoo och om männen över huvud taget tänkte? Tänker själv på den kommande skilsmässan från S och hur han ska kunna tända den kreativa lågan en gång till. Vill han?

Jag känner mig tillrätta i den världen. Vill gärna kliva in och vara med, i den gamla som stod öppen för oss som var unga eller yngre på sextio- och sjuttiotalet som många tog tag i, greppade livet, sög in möjligheterna och lyckades. Trots att det för de flesta blev halvhjärtat eller kanske rent av uselt. Det enda man önskade var att bli någon. Ulf Lundell blev någon. Blev stjärna, skrev böcker, gjorde musik, fick fans, tjejer, pengar och ensam. Idag har han inga problem med att vara ensam skriver han. Men ändå smyger saknaden sig in i texten. Fast Ulf Lundell vill inte kännas vid den, inte riktigt än.
 Det är dryga 600 sidor åldersångest, märker han den själv - ångesten? Självklart, en stor del av hans produktion handlar ju om ångest. Över sidorna breder sig en djup sorg över hur det blev - äktenskapen, de unga kvinnorna, barnen, jobb, pengar. Om att ha insikt och inte ha insikt. Det handlar om utanförskap och mindervärdeskomplex. Han blir på gränsen till skrytsam om sitt bildnings-komplex, arbetargrabben som aldrig fått någon högre utbildning. Något han nu kompenserar genom läsning av Yeats, Husserl, Heidegger och inte minst Ekerwald, 1900-talstänkare och filosofer. Han förstår inte allt och de tröttar ut honom. Han försöker skriva texter till ny skiva och turné och tvinga sig ut till ateljén – det går så där. Han både vill och inte vill tända den förbannade kreativiteten – men Ulf Lundell är trött.

Vardagar handlar också om arbete i trädgården, fåglarna, bantning medels bananer eller ananas och bristen på lust. Framför allt bristen på lust att jobba, till att skriva, till att ge sig ut på en turné. Bristen på lust är också ett återkommande mantra i Vardagar. Liksom pengarna. Nu har han råd att ge tiggarkvinnan utanför systemet en femhundring när han handlar dyrt vin till sig själv. Samtidigt som han hoppas att han inte ska dricka det. Allt han betalar för boenden, utbildning och vård för andra. Alla ska veta att han minsann gör rätt för sig, att han har lov och förtjänar att ha det bra. Att han har råd. Liksom han har råd med de dyra, snygga bilarna som ständigt går sönder eller annat trasigt i både hans och i S hus som kräver hantverkare.
Det är mycket som är trasigt.

Ulf Lundells Vardagar är långt från en feeling good-läsning. Trots lättheten och det precisa språket och det är trevligt att ta del av fågellivet, stararna och räven. Och vilka blommor som slagit ut. Och lövkrattningen. Funderingen om han borde ha en katt? Det är trevligt med morgonpromenaden vid Stenshuvud. Att han städar, lagar mat, småpratar med kassörskan på Coop. Och jag blir lite fnissig av tanken på hur Ulf Lundell ligger på knä med pannlampa på huvudet och skurar ugnen som vilken husmor som helst. Det är vardagen.

Det finns en till synes längtan in i borgerligheten samtidigt som rebellen längst där inne pockar på att han ändå inte tillhör. Det är funderingar kring barnen, äldste sonen har sagt upp bekantskapen, de som ändå har det bättre utan honom, någon vidare fadersfigur har han aldrig varit. Första hustruns död och all bitterhet och ledsenhet som överväldigar. Alla unga kvinnor och hustrun/ kompanjonen i galleriet som är på väg bort. Han blir ensam igen - fast egentligen vill han bara vara i fred – eller?
Ångesten och sorgen över livet tar ibland över och försöker putta ner honom i botten. Till tröst lyssnar han på Bowie, Rolling Stones och Dylan. Mycket Dylan. De nya stjärnorna klarar han inte att lyssna på. Särskilt inte Håkan Hellström. Han kan fortfarande känna sig nästan lycklig av bra musik då glömmer han för en stund, nyheterna och trasigheten, det otillräckliga. Sedan lyssnar han på nyheterna.

”Det är lyssnandet på nyheterna som gör världen så extremt ful och motbjudande för mig, mer än något annat tror jag. Man kan förmodligen aldrig återromantisera världen som man upplever den, men man kan alltid minska intaget av all djävlighet som rapporteras fram och in från all världens alla hörn. Throw yourself into the world, boy!” Fast det gör han inte - minskar intaget av världen. Ett synnerligen maniskt och självplågande beteende – han måste läsa, se och höra.

Det kan tyckas märkligt att plöja drygt 600 sidor som handlar om självförakt, tillkortakommanden, negativism och gubbgnäll. Men är det något Ulf Lundell kan så är det att skriva och skriva bra. Språket är emellanåt sprött som den första snön som lägger sig mjukt på den tunga blöta lerjorden. Det är lättillgängligt och igenkänningsfaktorn är stor. Och trots allt är man bara människa, så kanske får man äntligen veta …

Helena Gunnarsson