Varje dag är en ny dag med nya möten, nya samtal och nya uppgifter. Jag möter nyheter, omständigheter och människor. Jag är född här, lever efter de förutsättningar livet ger mig allteftersom. Jag - vi, i våra samtal - säger ofta att vi är tacksamma för att vi är födda här, lever här och har det som vi har det. Vi kan klaga över en del, ja, men sett ur andra perspektiv har vi det ruskigt bra.
Vi lyssnade (19/4-23) till en föreläsning av Ann, som besökt Israel/Palestina i rollen som följeslagare under tre månader vintern 2022/2023. En följeslagare är en person som slår följe med palestinier som behöver skydd, t ex skolbarn som trakasseras av bosättare (israeler) på väg till skolan, beduiner som staten försöker vräka från sina bostäder eller palestinier som är på väg till jobbet eller bön. En följeslagares närvaro minskar våldet i samhället och ger ögon som rapporterar om händelser till följeslagarorganisationerna världen över, FN och den som är intresserad av händelseutvecklingen i Israel/Palestina.
Jag besökte själv Israel/Palestina under våren 2016 och minns människor, företeelser, fredsorganisationer, liksom israeler och palestinier som vill ha fred och rättvis samexistens. Kontrollerna var hårda, orättvisorna makabra, människorna förtvivlade men också magiska. Och fredsorganisationerna var ihärdiga. De gav inte upp, de fortsatte vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Detta har pågått sedan 1948, det har inte upphört. Freden är inte nådd och människor behandlas som skit.
Ann berättade om läget, om sina uppgifter, om husrivningar, hur man behandlar ungdomar, trakasserier, checkpoints, beduinerna, rädslor hos barnen som inte kan gå till skola eller med djuren själva, muren som skär av marker och gör dem omöjliga att besöka eller bruka, med mera. Det finns tusen frågor och en enda lång räcka av orättvisor. Följeslagarna lägger sig inte i, tar inte strid. De betraktar och rapporterar, de talar med människor, dricker te och stöttar. De låter världen veta, men det händer att rapporterna och händelserna drunknar i det kraftiga nyhetsbruset så att vi missar den stora bilden. Där hör vi om terror och död, men vi hör inte vad som händer bakom kulisserna. Den dagliga terrorn som gör människor fattiga, utsatta och behandlade som inget alls. Kanske är det för makabert för att förstå, men det är ändå sant.
De flesta av oss tror att de/vi inte kan göra något, vänder bort blicken för att livet är fullt av annat. Vi kan ju inte allt, eller hur? Men, rätt mycket kan vi, om vi lyfter blicken och ser vad som händer. Jag brukar tänka att det minsta man kan göra är att läsa, se, samtala och vara uppmärksam på (åtminstone några av) världens konflikter. Det är människor som förtjänar att ses.
Anns föreläsning öppnar ögon, får oss att se lite, lite mer och kan ge oss en möjlighet att dra några strån till stacken för människor som lever i en ständig oro, rädsla och ren skräck. Det hade lika gärna kunnat vara du och jag som levde i orättvisan, kriget, våldet, hopplösheten och utanförskapet. Mitt i allt så lever de också. De gifter sig, får barn, slår sig på knäna när de ska lära sig att cykla, skrattar, tar studenten - och plötsligt säger någon att en ungdom eller åldring ska fängslas eller att deras hus ska rivas. Det minsta jag kan göra är att göra något, inte bara blunda.
För dig som vill veta mer, vill arrangera en föreläsning (t ex i en förening, ett kompisgäng, i en kyrka eller i vilken organisation som helst) om att vara följeslagare i Israel/Palestina så kan jag förmedla kontakten till Ann. Bara det är en viktig grej att göra. Det är att göra.
Jag vill tacka Ann, som berättade. Jag vill tacka alla som kom och lyssnade. Och jag vill tacka Café Rekommenderas, som är en utmärkt samtalsplats.
Tack.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar