Det bor väldigt mycket kärlek här. Det bor också längtan, rädsla och liv. Hur mycket mod och insikt krävs det för att ha barn och hur mycket rädsla kan uppkomma inom oss när vi inser hur lite vi förstår (då förstod) om livet, innan vi skaffade dem. Skaffade, som att vi inte alls förstod innebörden.
Nina Bouraoui skriver om rädslan. Jag kopplar den till mig, försöker ställa mig i hennes skor, för att försöka förstå. Jag ser och förstår vikten av närvaro och distans. Att låta, se och vara. Se dem, barnen. Låta dem vara sig själva. Vara nära dem. De är stjärnor och liv.
Hon älskar sonen, kanske inte maken. Hon bär sin mask, tänker inte avslöja sina tankar och avsikter. Det är att klä av sig naken, visa sig alltför sårbar. Hon anstränger sig för sin sons skull, inte för maken, säger hon själv. Det gör hon kanske ändå. Hon gör det som krävs för sig, familjen och livet där hon är. Anpassar sig, trots missnöjdheten inombords är hon något annat utåt. Hur ser en människas sociala spel ut? Vem känner sin nästa?
Jag kan både le och gråta (igenkännande) över hennes dubbla känslor. Kanske är det föräldraskapets (eller kärlekens) gissel: att vilja äga och inte vilja dela med sig av sina barn, att skydda den från besvikelser och sorger och äga hela kärleken själv. Det kan vara en stark (men omöjlig) känsla som till och från kan återkomma genom livet. Det skulle vara att stjäla livet från dem, den man älskar. Det skulle också vara att inte stå vid deras sida. Balansgången kan vara hårfin. Omgivningens dom skulle vara hård, även om många kan ha tänkt och känt. Tänker man på hur det vore om det vore en själv, hinner man tänka efter, innan man dömer någon annan?
Svartsjukan äter henne. Hon använder sitt skrivhäfte för att bearbeta, talar inte även om hon skulle vilja förinta den som hon i stunden ser som sin fiende eller rival. Jag känner hennes vånda, kan nästan inte andas när hennes ord gör intrång i min kropp. Hur ska det då kännas i hennes?
Hon ger efter för sina känslor i sitt skrivhäfte. Kanske tänker hon att texten aldrig ska ses av någon annan, att orden är säkra där. Det är hennes eget, en egen bearbetning av sitt trauma: att tvingas se sitt barn bli större, förälskad i en annan kvinna (ännu barn, men ändå). Det är en brytningstid - konkurrens - som hon inte är ensam om. Vi alla (föräldrar) drabbas i något mått, där tvivel, kärlek, sorg och mod är känslor som vi behöver förhålla oss till. Vad händer när det käraste jag har inte längre är mitt. Ja, nej, det har ju aldrig varit "mitt". Var och en är alltid sin egen. Hur kapabla är vi att dela det käraste vi har? Vad händer när det flyr oss ur händerna?
Svartsjukan. Avund. Rädsla. Längtan. Vilka känslor finns i henne? Ja, många. De finns, hon begrundar dem, låter dem ta plats. Det är vackert, ja, svårt också när hon inte vill att andra ska se dem. Hur hanterar vi våra inre demoner?
I ett försök att förstå går hon barn och liv till mötes. Låter dem vara, leka och tvingas också vara med kvinnan, modern. Vad händer i den relationen? Vad gör den med henne? Svartsjukan. Avund. Rädsla. Längtan. Och skammen. Varje möte i livet berör, ibland på gott och ibland gör det ont. Hur kan vi hantera det?
Hon talar om sin galenskap, men är hon det? Är hon inte bara människa, som du och jag?
Vilken bok var det vi läste nyligen där den första avskyn mot en konkurrent förbyttes mot åtrå/extas för densamma? Vad är en människas känsloregister? Hur fungerar vi i gränslandet mellan rädsla, kärlek, åtrå, avsky, konkurrens och tillhörighet? När passeras gränsen, blir något annat än den första bilden? Jag ser det som både absurt och djupt mänskligt, men - vilja drivkrafter är det som kommer upp till ytan i berättelsen? Är det en tävling eller är det en makt- och undergivenhetsdemonstration?
Hur ser vi, hur orkar eller kan vi bära vår sorg och skam, den vi inte vill höra. Vad tycker vi: är det oreflekterade tankar om att vi är större än någon annan och lätt kan skjuta den andre i sank eller ser vi inte oss själva i roll och sammanhang? Vem är vi och vad tolererar vi i förhållande till andra.
Hon känner skam. Att bli uthängd, höra och veta det och inte kunna skydda sig, eller bara räta på ryggen och vara en stolt människa inombords. Någon kan skaka av sig (eller bara dölja) och vandra vidare genom dagen, andra behöver hantera och bearbeta. Hur gör du, jag, var och en? Ja, säkert olika, men hur?
Hämnd är en mänsklig, men inte så vacker, känsla. De starkaste känslorna finns genom hela berättelsen. Vad gör oss till människor? Vad gör oss till (acceptabelt) fungerande människor, för oss själva? Och vad gör oss till socialt fungerande människor, i samklang med andra? Känslorna. Behärskningen. Reptilen. De personliga egenskaperna. Förmågorna. Insikten om vår plats i gemenskapen, eller utanför.
Texten är poetisk, känslosam och vacker. Den innehåller känslorna och tankarna i en kvinna som lever ett vanligt liv. Det är känslor och tankar hon håller inom sig - och nedtecknade i sina högst privata skrivböcker. Är det så vi är? Är det en sanning att alla har hemliga liv inom sig? Är det en beskrivning av flertalet? Vad håller var och en inom sig, avstår från att säga, vilja, yttra, antyda. Vad händer om texten, kvinnans tankar, kommer barn, make, vän eller en odemokratisk stat till handa? Vad skulle det göra med henne själv och med relationerna? Skulle hon kunna få dem att se henne utan att de själva tog skada. Är det möjligt?
Nina Bouraoui har klätt karaktären Madame Aklis med liv. Hon har gett henne ett brett känsloregister som utmanar, ber om eftertanke och sätter henne i perspektiv. En kund sa en gång: "jag säger aldrig sanningen". Det återkommer ofta till min tanke, det kan tolkas på så många olika sätt och är på sitt sätt eftersträvansvärt. Eller inte. För mig beror det på sammanhang och människor, vad och hur vi kan tala, men uttrycket tål begrundan.
Vem vill höra sanningen? Vad är sanning? Hur kan vi leva utan den? Vad gör den med oss?
Missa inte Nina Bouraoui och missa inte Elisabeth Grate bokförlags många fantastiska böcker.
Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
Anette Grinde
Tfn 0708 905 731
#Tillfredsställelse #NinaBouraoui #elisabethgratebokförlag
#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #roslagen #VälkommentillNorrtälje #kulturiroslagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar