Utgivningsdatum 1/2 2023.
Swiw är en nioårig flicka som bor i Toronto med sin envisa mormor och gravida mamma. När Swiw stängs av från skolan ger mormor henne i uppdrag att skriva ett brev till sin frånvarande pappa. Ett brev som blir till en makalös berättelse om de tre generationernas liv tillsammans, om viljan att få leva ett gott liv och striderna och priset det kräver. Om att stå emot män som byggherrar, präster och regissörer som försöker styra deras liv.
Mormor gillar när historier är snabba och krångliga och roliga, samma sak med livet, och tillsammans med Swiw rusar hon nu fram genom slutet av sitt liv och skriver ner sina råd till Swiws ofödda småsyskon: Du är så liten och du måste lära dig att kämpa.
Ensamma strider är ett kärleksbrev till alla mammor och mormödrar. En hyllning till kvinnlig motståndskraft och alla kvinnor som fortfarande kämpar smärtsamt och ändlöst för att få leva på sina egna villkor.
Vi har tidigare läst; Kvinnor som pratar - av Toews - i flera av våra bokcirklar .
Ensamma strider påminner mig om livet, det som ju handlar en del om våra egna personliga strider. Med andra, med oss själva och hur olika vi uppfattar det som händer. Den berättar om kvinnorna - barnet, föräldern och mormodern - om deras göranden, tankar och konsekvenserna av de handlingar som sker i livet. Det någon ser, ser inte den andra. Skälet är olika hos olika personer och träffa olika hos dem andra.
Berättelsen utgår ifrån dottern, Swiw. Hon tar hand om mormodern, som tar hand om modern. Eller kanske är det Swiw som tar hand om dem alla? Det känns så. Hon tänker hela tiden på modern och mormodern, ser efter, hjälper och är rädd att förlora dem. För vad kommer att hända om hon förlorar dem, om hon inte får bo kvar med dem och i deras gemensamma hus? Den rädslan finns hela tiden i henne, när hon begrundar livets alla faror som omger dem.
Berättelsen är Swiws. Hur skulle den se ut om den var mormoderns eller moderns? Ja, en helt annan, med andra strider, andra tankar och andra sidor av livet.
Jag tänker på barn som hamnar i oroliga situationer i sina familjer. Orosmönster med alkohol, tabletter, psykisk ohälsa med mera, kan göra barnen till den vuxna i rummet. Den som ser, spejar, tar spjärn mot konsekvenserna och passar dem som borde vara den vuxna. Jag tänker tillbaka på samtalet om Papporna, sönerna, våldet (av Beata Hansson och Vesna Prekopic) som bland annat handlade om den kloke vuxne, sociala myndigheters roller och konsekvenserna för barnet som inte blir sett eller barnet som är utsatt. Många av barnen far mycket illa, men är också oerhört lojala med sin familj. Föräldrar, syskon och familj är något av det viktigaste av allt, i alla lägen. När det brister blir det oerhört smärtsamt.
Någon säger att hon är en Pippi Långstrump. För mig är hon långt ifrån en Pippi-figur. Hon är ett barn med ansvarskänsla, lojalitet mot familjen, rädsla att förlora de hon har nära sig, samtidigt som den befogade oron för socialtjänsten eller andra människor som hotar hänger i luften. Hon är, som Pippi, ett barn, men hon är otroligt mycket mer vuxen familjesituationen och mer orolig för och funderande kring livet. Ju mer jag tänker på Pippi-jämförelsen, desto mer skev blir den.
Återigen, berättelsen är Swiws, barnets. Det säger inte att hela bilden är sann - eller hel, mer än att det är hennes bild.
Texten är snabb, nästan hektisk. Någon sa sig bli stressad av takten. Någon annan inte alls. Själv fick jag ta omtag, tänka om och se på texten med nya ögon. Läsa lugnt och eftertänksamt, nyfiket. Då öppnade sig nya bilder. Ja, det svänger i Swiws tankespår, och därmed om texten. Hon är nio och berättar som ett barn, för det är hon ju. Hon förstår inte allt vad de vuxna gör och säger, så hon skapar sin förståelse utifrån den hon är och det hon kan. Det är också den bilden, barnets, vi behöver se och förstå om vi ska förstå boken. Om den istället vore skriven ur moderns eller mormoderns perspektiv så vore den något annat. Då kunde vi kanske också få svar på frågor som barnet inte beskriver, som tex moderns eller mormoderns föresatser och bedömningar. Barnet ser helt enkelt bilden från ett annat perspektiv. Vad säger det om mig om jag inte kan, försöker eller vill se det från hennes håll, istället kräver annat? Ja, det är Swiws - 9 åriga - röst vi hör. Det är hennes familj, hennes längtan, hennes oro och hennes liv.
Mormor vill resa och modern inser att det vore bra med en ledsagare. Den bästa som finns är Swiw. Hon är som en ordningsman, sällskapsdam, vårdare och ledsagare. Vad skulle hon annat kunna vara med sin mormor? Och hur skulle mormodern överlevt utan? Hur tänker vi om barn och familjeansvar? Känner vi familjer där barnen inte får vara barn? Känner vi familjer med generationsboenden, där alla gemensamt ser efter varandra? Hur blir det, i jämförelse med andra familjer?
Den här Swiw - barnet i berättelsen, som får bära ansvaret för familjen. Eller är det så? Vi hör bara barnets röst.
Vi skrattar ibland över situationer eller för att barnet inte tänker helt. Boken är rolig, trots dess allvar. Det är livets dråpligheter som beskrivs, sådant som bara är. Ibland sväljer vi skrattet när vi inser allvaret, men den är verkligen också rolig. Det är hela tiden beroende av hur vi ser den, hur vi tar till oss livet i den här familjen. Ett liv som är stret, oro och allvar, men också en stor dos kärlek och skratt. De är tillsammans och vill vara tillsammans. De har roligt, älskar varandra och håller ihop.
"Ensamma strider är ett kärleksbrev till alla mammor och mormödrar. En hyllning till kvinnlig motståndskraft och alla kvinnor som fortfarande kämpar smärtsamt och ändlöst för att få leva på sina egna villkor." Ja, de tre stretar, strider var för sig för att hantera sina liv på bästa sätt utifrån sina förutsättningar. Vi lever alla med de inre strider vi har, de som präglar oss för att vi har olika ryggsäckar och egenskaper. Kanske ser vi det inte som inre - ensamma - strider, kanske ser vi det som gemensamma - tillsammans? Ensamma strider är det när vi behöver hantera dem själva, förstå utifrån där just vi är. Vare sig vi är 9 år, 19, 52 eller 85. Visst har vi mängder av sådana strider inom oss, alltid?
Jag tänker att jag möter de ensamma striderna varje dag i mina möten med andra människor, där jag behöver nöta mina tankar och egenskaper med andras. Vems är rätt? Hur ser deras ut? Hur studsar de med mina? Vad lär jag mig av det? Varför och hur är de olika och vad säger det om oss?
Ju mer jag tänker på boken desto mer tycker jag om den, för att den skrapar i mina tankar, tar fram mer igen och igen. Inte för att den är lätt, utan för att den kräver min medverkan. Det händer för att jag vill se vad den har i sig. Och vad jag har i mig.
Om jag har en historia av att bo i generationsboenden med barn, föräldrar och far-/morföräldrar, så kan jag kanske se berättelsen från ett (eller flera) håll. Om jag ser berättelsen från hållet av en egen familj eller närståendes familj med problematik kanske jag kommer att se den ur andra perspektiv. Om jag är svensk utan familjeproblematik dyker andra bilder upp och om jag har rötter i en annan kontext kommer jag se ytterligare andra bilder. Det är tydligt att våra egna ryggsäckar, våra inre bilder och de egenskaper vi är utrustade med, gör att vi ser boken från olika håll.
Vi, det vi är som unika individer, klär berättelsen med vår egen historia, vår egen sanning. Ibland känns det som vi har läst helt olika böcker, fast det bevisligen är samma bok. Det gör samtalet än mer intressant: varför ser vi boken så olika? Ja, för att läsaren har en annan ingång, läser olika, anstränger sig olika och försöker förstå olika.
Ensamma strider ska jag läsa igen, med långsamhet och eftertanke, och med samtalets nya bilder i mitt bakhuvud. Kvinnor som pratar, likaså. Det är de verkligen värda.
Att samtala om böcker tillför extra magi till livet. Tack.
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
SVT-recension: https://www.svt.se/kultur/recension-ensamma-strider-av-miriam-toews
Mer om Miriam Toews i denna blogg: https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Miriam%20Toews
#ensammastrider #miriamtoews #ramusförlag #kvinnorsompratar #roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar