Tre kvinnor. Tre berättelser. Tre sammanlänkade öden.
En dag får Ramla veta att hon ska gifta sig med sin pappas äldre affärspartner. Samma dag ska hennes syster Hindou giftas bort med deras våldsamma kusin. För Safira, som sedan länge är gift med mannen Ramla lovats bort till, kastas hela tillvaron omkull. Ingen av dem har tillfrågats, ingen har heller någon väg ut. Munyal -- ha tålamod! lyder istället uppmaningen från en omedgörlig omgivning, där traditioner, familjeband och ekonomiska förhållanden gör kvinnligt självbestämmande omöjligt.
Den kamerunska författaren Djaili Amadou Amals prisade roman Tålamod låter Ramla, Hindou och Safira komma till tals med sina innersta känslor och tankar. Resultatet blir en omskakande protest mot tvångsäktenskap och förtryck mot kvinnor, lika aktuell här som där.
DJAILI AMADOU AMAL är född 1975 i Maroua i nordligaste Kamerun. Hon debuterade som författare 2010 och fick direkt ett stort genomslag i hemlandet och runt om i Afrika. Hon är också en betydande aktivist som kämpar för att förbättra situationen för kvinnor i Sahel-regionen i Saharas utkant. När romanen 2020 nominerades till Goncourt-priset i Frankrike blev genombrottet omedelbart. Den tilldelades Prix Goncourt des lyceens -- ett pris som röstas fram av 2 000 franska gymnasieungdomar. Senare samma år blev hon också utsedd till årets kvinnliga författare av tidningen Livres Hebdo.
LISA MARQUES JAGEMARK är översättare från franska, utbildad vid Akademi Valand. Hon skriver även litteraturkritik och är litteraturredaktör på Borås Tidning.
- Författare: Amadou Amal, Djaïli
- Översättare: Marques Jagemark, Lisa
- Originalspråk: franska
En mor följer traditionerna. De lämnar bort sina barn. De upprätthåller strukturerna, för att traditionen säger så. De väljer, för att de inte ser att de har något val.
Tålamod. De unga kvinnorna, barnen som i våra ögon inte får välja, uppmanas, uppmuntras, krävs och tvingas - ömsom lockande, ömsom med tvång. De har inga val, vare sig som mor, dotter, syster, mormor, faster eller moster. Alla befinner de sig i samma fängelse, som männen inte släpper ut dem ifrån. Varför skulle männen släppa sin makt, sitt övertag? Kvinnorna och de alltför unga flickorna har att förlika sig i en situation, som generationen efter generation tvingas gå igenom. Samhälle efter samhälle byggs på männens makt, som de inte har någon önskan att släppa ifrån sig.
Vi läser om traditioner och hur kvinnor och flickor anpassar sig till det de har, tilldelats. Det är så vi gör, de flesta av oss. Vi anpassar oss efter det arv och den miljö vi tilldelats genom livets lottning. Om vi bor i Kamerun blir det på ett sätt och i Sverige på ett annat. Ja, inte ett, men ändå en likartad riktning. Vi gifter oss med en person, inte flera. (Ja, det finns i relationer i Sverige, men inte i giftermål och inte genom tvång inom en relation, vill jag tro.) Vi ser inte att heder smittar på andra. (Ja, jo, men inte för den stora massan.) Vi väljer själva. Vi, kvinns, bestämmer över oss själva. (Oj, visst är det så?) I Kamerun finns det andra traditioner.
Jag sörjer, förfasas och undrar hur det ska gå för kvinnorna i berättelsen. Det gör ont i mig hur människor måste anpassa sig för att alls klara det destruktiva i traditionerna. Hur kan männen vilja upprätthålla detta? Kan de inte se mervärdet av jämställdhet och rättvisa villkor för livet?
Våra liv, traditionerna i vårt samhälle (som det möter mig) skapar helt andra strategier hos individerna än där. Vi spelar kanske alltid ett spel i förhållande till andra människor, men ack vilka spel och hårt sammanhållna grupperingar som behövs i heders- och klansamhällen. Ack, så hårt en kvinna straffas för vad någon annan har gjort. Eller bara för att hon är kvinna. Kvinnorna i berättelsen har bara att svälja, stå ut, och hoppas att det blir bättre. Ha tålamod, som i att tiga och göra sin lott. Det blir det förstås bara om man betraktar sig som inget, som inget värt och inget viktigt, bara varande en betjänt eller ägodel för en man. Vad blir livet då? Vad blir individen då? Vad blir flickan och kvinnan då?
"Det enda beviset jag har på hans faderskärlek är att jag existerar."
Flickan i berättelsen är värd något, ja. Hon är ett föremål, en betjänt, någon att förbruka, men inte som en egen stjärna i livet. Inte en unik individ som spelar roll för den hon är, hon är en handelsvara för någon annan. (Ja, nej, mannen kanske ändå tror att han gör något bra och viktigt.)
Jag ber för att varje hedershållen kvinna världen över gör uppror, släpper allt sitt tålamod, slår näven i bordet, reser sig och säger tack, nu räcker det.
Vad är din ingång, din reflektion och insikt efter läsning av Tålamod? Berätta för mig.
Det här - tvångsäktenskap, orättvisa, klaner, frånvaro av jämställdhet - behöver jag prata om. Det upprör mig, ända längst in i varje cell av min kropp.
Anette Grinde
#tålamod #bokförlagettranan #djailiamadouamal
#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #roslagen #VälkommentillNorrtälje #kulturiroslagen #skattkammare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar