Leva i ditt ljus. Abdellah Taïa.

Leva i ditt ljus. Abdellah Taïa. 

Jag förstår inte vad jag läser, vem som talar. Jag förstår inte om det är en son, dotter, far eller mor. Eller kanske en vän. Jag förstår säkert sen, men inte än, tänker jag när jag börjar min läsning. 

Vad jag förstår är dock att detta vill jag läsa, njuta, färdas tillsammans med Malika. Den har ett språk att älska. Jag ska, ja, jag vill och ska läsa, ja! 

Jaget förändras, byter person, fast mest är det Malika. Det förklarar min svårighet att förstå. Snart kan jag förstå. Det blev annat när jag samlade mig, ansträngde mig, lät mig fångas av berättelsen och sättet att skriva på. Jag läste på, njöt och förfasades, tog mig vidare i berättelsen. 

Jag förstår. Det handlar om Frankrike, Marocko och kolonialmakten. 

Förtryck. 

Jag förstår förtryck, stolthet och fattigdom. 

Fattigdom. 

Jag förstår styrka och kärlek. 

Kärlek.

Och hur man går sönder som människa. 

Stolthet. Ensamhet. Kärlek. Fattigdom. Och hur man är dömd för evigt för att man är fattig. Dömd till ensamhet eller kriminalitet. 

Jag förstår beslutsamheten. Den som kommer ur kärleken, fattigdomen och klasskillnaderna. Den som säger, nu får det vara nog. Vi är människor, vi vill komma ur fattigdomen, vi vill att ni ser oss som likvärdiga er. 

Ett liv i fattigdom består också av reflektioner kring klass, liv och stolthet. När vi står på de yttersta platserna på klasstegen blir skillnaderna särskilt tydliga. Hur ses de fattiga och hur ser de på sig själva? Vad syns och vad kan man göra åt det? Är det omgivningens bild av en själv som gör det svårt eller är det den egna självbilden? 

Vad händer i Malika när hennes dotter fångas av en annan kvinna, Monique. Vad händer inom en mor när ett barn tar avstånd, ser på en själv, sig själv eller någon annan med nya ögon. Kan vi sätta oss in i hennes känslor? Hon är stark och stolt, men det leder till fattigdomen ensamhet. Är hon för hård mot alla, inklusive sig själv? 

Kärlek och sorg vandrar sida vid sida. 

Jag hör hennes röst, hennes sorg och förtvivlan. Jag hör hur hon berättar för Jaafar hur livet blev. Jag hör hennes känslor, hennes röst. Jag hör också hans, Jaafars. Hur är det att leva så, där och så. Det gör ont i min själ. 

Hon, Malika, finner sig i sin lott, håller i sin stolthet hårt. Han, Jaafar, ser sig som dömd till just det livet för evigt. Han är inlotsad dit, kommer aldrig att ta sig därifrån. De håller hårt på sin tanke, de anser sig ha rätt. Kanske har de det, båda var för sig. På sitt sätt.

Glöm inte att andas, säger jag till mig själv när jag läser. Jag håller nästan andan. Andas och läs, andas och läs.

Det är starkt, plågsamt och vackert. 

Ja, det är svårt att vara människa. Det är svårt att vara förälder. Det är svårt att ta hand om livet, när samhället dömt en på förhand.

Jag tackar Abdellah Taia för att han har skrivit, Maria Bodner Gröön för översättningen och Elisabeth Grate bokförlag för utgivningen.

Välkommen till 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. 

 

#levaidittljus #abdellahtaia #elisabethgratebokförlag 

#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #roslagen