Omständigheter. Annie Ernaux.
1963, när Annie Ernaux är 23 år och utan stadig förbindelse, inser hon att hon är gravid. Hon fylls av skam eftersom hon förstår att hennes graviditet kommer att brännmärka hennes familj och försvåra hennes egna studiemöjligheter. Hon beslutar sig för att ta bort barnet. Den här berättelsen om ett trauma som författaren aldrig kunnat komma över är skriven fyrtio år senare. I Frankrike var abort förbjudet vid den här tidpunkten och hon försöker på egen hand och förgäves att utföra aborten med hjälp av en sticknål. I sin desperation hittar hon en illegal abortutförare och hamnar till slut på akuten där hon är nära att dö.
Omständigheter gavs ut i Frankrike 2000. Filmatiseringen av boken vann Guldlejonet i Venedig 2021 och filmen visas på svensk tv hösten 2022.
Omständigheter. Annie Ernaux.
Berättelsen inleds med ett besök på sjukhuset. Hon är där för ett HIV-test. Hon har mött en man, en tillfällig förbindelse. Testet är negativt, hon kan andas ut.
Vid ett senare tillfälle visar det sig att hon är gravid. En annan man. Hur kan man tänka kring hur en relation klarar en traumatisk händelse? Hur påverkar en oönskad graviditet livet för kvinnan och hur påverkar den livet för mannen?
Jag tänker kring lust och tillfälliga förbindelser. Hur tillfälligheter kan leda till livsförändringar. Hur en enstaka handling kan leda till fasa för resten av livet, kanske t o m en plågsam död. Ja, vi kan inte veta hur det ska bli, det tillfälligt uppblossande, men om vi kunde veta, tänka ett steg längre, så kanske livet skulle bli annorlunda. Vad det vore, vet vi ju inte heller. Det är heller inget skäl att avstå utforskandet av livet. Trasslet som uppstår får man helt enkelt ta hand om allt eftersom.
Hur ska livet bli? Hur påverkar vi själva? Ja, det är förstås inte konstigt att trauman uppstår. Vi övar ju liv, kan inte veta vad som komma skall eller konsekvenser av de handlingar som sker.
Ernaux skriver om varför hon vill skriva om 1963 års erfarenheter. Hon skriver om hur hon vill göra, dyka ner i frågan, som om själva djupdykningen gör skillnad en gång för alla. Det gör den, förstås, tänker jag. Djupdykningar i trauman gör skillnad för välmåendet på sikt, men kanske inte just när de pågår. Att skriva är ett mycket bra sätt att få syn på trollen. Det är möjligt att få dem att försvinna när de kommer upp i ljuset.
Hon ber om hjälp av en man. Hon blir bemött som att hennes belägenhet ger honom rätt att ta för sig av hennes kropp. Hon beskriver situationen krasst och som att det inte riktigt berör henne, men det gör det förstås. Just då hade hon ändå viktigare frågor att bry sig om. Jag förfasas över mannens handling, som om kvinnans kropp vore något allmänt. 1963, ja, men kanske är det så än idag? I ett boksamtal häromåret om Joyce Carol Oates roman Mitt liv som råtta talade vi om "damage goods", som att männen tänkte att hon redan var förbrukad och därför var kränkningen ok. Det var den förstås inte. En kränkning är aldrig ok.
Ernaux letar efter en läkare som kan och vill hjälpa henne. Det är svårt eftersom lagen kan ge utföraren yrkesförbud. Hon funderar också kring varför lagen finns och vad det gör med henne och andra flickor som drabbas. Hur ser samhället på henne och varför? Vad säger lagen, människor och moral? Vad är vad och vems åsikt står högst i kurs?
Jag tänker kring aborter och förbud, vad som händer med kvinnors och barns liv när man skapar lagar som förbjuder. Vem har rätt till liv och hälsa? Vem ska bestämma över kvinnans kropp och liv? Så mycket död, skador och förtvivlan som uppkommer med abortförbud, så mycket tystnad och så många lögner som måste hållas reda på genom livet för all skam och sorg som måste döljas. Kvinnans, inte mannens, för han är inte berörd. Det är inte hans skuld, skam eller olagligheter. Den är bara kvinnans.
Föräldraförtroenden. Vi kommer av olika tid, med olika normer som präglar oss. Det kan se sig märkligt att vi inte tror oss få förståelse från en förälder, men kanske är det tidens normer som spökar. Jag vill tro att jag skulle förstå och stötta mina barn, nästan oavsett vad de gör. Om det är sant kan jag inte veta innan innan jag mötts av händelsen. De ska också våga ta risken. Hur törs barn och unga berätta om sina bekymmer för sina föräldrar? Ja, det är alltid en fråga om hur relationen och tilliten ser ut. Jag vill tro, men kan inte veta om de törs lita på mig. Vad kan du prata med din mor och far om?
Den som försöker, försöker igen. Hon försöker, och försöker igen. Hon måste, för det här barnet vill hon inte ha. Hennes försök att få adekvat hjälp innan det gått över styr misslyckades. Lagens ord är tidens krav. Man, läkaren, måste väl ändå förstå vad som komma skall? Nej, penicillin hjälper föga mot oron en graviditet medför. Nog får man spatt? Till slut ordnar hon hjälp. Men, ja, det sker med livet dom insats.
Jag uppskattar hennes tankar om att inte lämna ut människor från 1960-talet. Hon talar om deras med och mot, hur de hjälpt eller stjälpt, men hon lämnar inte ut dem. De har påverkat henne, men hon gör sig också själv medskyldig till varje händelse och möte. Hon tänkte inte först, då, bara gjorde. Hon reflekterar nu över det, tar lärdom fyrtio år senare utan att skuldbelägga.
Att inte tillåta aborter, göra dem olagliga, tvingar kvinnor till osäkra kliniker, med liv och skador som höga riskfaktorer. Att förbud står på mångas agenda är oerhört märkligt. Vi talar om kvinnors hälsa och rätt till beslut om sin egen kropp. Varför är det ens en fråga i dagens politiska landskap?
Hennes beskrivning av när fostret lämnar kroppen är precis. Plågsam och skräckfylld. Jag kan känna förskräckelsen och overklighetskänslan. Hur skulle jag ha klarat det, själv?
Bemötandet av människor hon möter, sjukhus, kyrka, människor runtomkring är en följd av tidens och lagens normer, men är också beroende av den kunskap var och en bär. Hon visste något annat än de övriga visste, hur det var, hur människor såg på henne och hur hon såg sig själv. Så är det förstås alltid, men det blir tydligt när hon fäster det på pränt.
En änglamakerska var en kvinna som mot betalning tog hand om fosterbarn och genom vanvård gjorde dem till "änglar", vilket innebar att hon skötte om dem så illa att de dog. Det kunde t ex göras genom misshandel eller svält. I Omständigheter beskrivs abortören som änglamakerska. Jag tänker att det är en felaktig benämning. Beror det på en felaktighet i översättningen eller beror det på att ordet har en annan betydelse i det franska språket? Varför har ordet änglamakerska använts i den svenska översättningen?
Mannen, medhjälparen till graviditeten, riskerade inte livet. Det föll på kvinnans lott. Han stod inte kvar vid hennes sida, hjälpte henne inte. Tänkte han inte att han hade del i livet, hennes och barnets, och därmed också behövde se konsekvenserna? Nej, det verkar inte så.
Livet är alltid beroende av vilka vi är, vilka egenskaper vi har och de händelser och människor vi möter. Hur klarar du ditt? Hur klarar jag mitt?
Läs Annie Ernaux!
Njut dagen som den bästa!
Anette Grinde
#omständigheter #annieernaux #norstedts #nobelprisilitteratur
#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar