Djävulsgreppet. Lina Wolff.
”Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? Några veckor senare ska hon försöka kartlägga händelseförloppet, försöka förstå i vilket ögonblick kompassen förlorar norrläget.”
En kvinna anländer till Florens där allt tycks henne främmande och överväldigande. Tegeltaken, kyrktornen, alla älskande par. Mannen hon har träffat. Hon tänker att hon själv kommer från en mycket karg trakt, har mycket att lära, och att han kan vara den som tinar den bottenfrusna jorden inom henne.
Det här är berättelsen om de två, om deras kroppar och sinnen. Om hennes grepp om honom, och hans allt hårdare grepp om henne. Djävulsgreppet.
Djävulsgreppet. Lina Wolff.
Språket växlar, tänker jag när jag läst Kvinnan som samlade världen, Löftet och nu går över till Djävulsgreppet. Jag tänker att boken handlar om mäns våld mot kvinnor, som t ex Jackie av Anne Svärd, men det kan visa sig vara mer och större, värre. Om nu något kan vara värre än berättelsen i Jackie. Vad gäller Kvinnan som samlade världen tänker jag att språket var bildligt och bildrikt, Löftet var kanske lite kantigare, ibland utan hel meningsbyggnad, men någon i en grupp uttryckte det som magiskt. Djävulsgreppet är kanske något, språkmässigt, mitt emellan, men också annat; ord som spelar roll, meningar som växer, men också upprepar för förstärkning. Mer vackert och begripligt, än inte. Språk ger olika känslor, väcker olika inom oss alla. Kanske också olika vid olika tillfällen. Det jag gillar en dag, kanske jag har svårare för en annan dag. Kan det vara så?
Hon gör om honom. Boken börjar med att hon gör om honom, men det står inte på förrän det svänger. Det går så fort så att jag undrar om det verkligen var hon som gjorde först. Var det bara en schimär? Hur gör vi i relationer? Hur höjer eller gör vi om människor och vad tycker vi om resultatet? Vad var det egentligen vi tyckte om från början om vi börjar en omstöpningsprocess?
Hon gör om sig själv. Hon gör om sig själv för att vara honom till lags och för att manipulera honom. Och eller eller. För varför gör hon det, egentligen?
Ensamhet i en destruktiv relation. Vad händer med den kvinna eller den man som är ensam, i ett land eller en stad, i en situation, med den andre som man behöver hjälp att hantera. Hur kan man hantera sig själv, lämna eller stå rak i sin ensamhet, den där ingen annan finns vid ens sida. Är just det förutsättningen för att destruktiviteten ska kunna fortsätta; att den utsatta parten är ensam, instängd, tyst och är så rädd att hen inte kan söka hjälp. För det finns ingen hjälp att få, den är bortom räckhåll.
Att älska. Vad är det för skillnad på att älska, att älska någon, att vara förälskad och att vara uppslukad. Eller beroende, som i bunden med ett osynligt rep? Att vara fast och inte komma loss, trots att dörren är öppen och vägen är fri?
Att stanna. Att bli kvar. Hur blir man kvar i en relation som man egentligen inte måste vara kvar i? Kanske för att man vill bli, vara älskad och att det är viktigt att lägga krut på det. Det kanske bara är den här mannen som är, vill vara min. Vad händer då om jag går?
När övergår lugnet till vrede. Hon driver frågorna framåt, utmanar sig själv och relationen. Honom. Gör honom mindre, kränker. Vad händer då i henne och i honom. Hon tänker att konsekvensen är värt det, det som händer när hon förvandlar honom till ett svin.
Otrohet. Hon tänker att hon vet att han är otrogen, vet för att han är sexuellt kunnig och utmanande, tar vad han vill ha. Hon vet för att han är självsäker, vacker och stark. Hon vet, fast hon inte vet. Ger det henne rätt att vara det också? Vad består en relation av som inte innehåller trohet och omsorg? Varför måste han kolla vilka som är med på hennes kurs?
Våld. Jag förstår inte våldet, hur det uppstår i relationen. Jag förstår inte hatet och vreden, som leder till slag och blåmärken. Jag förstår inte henne, som säger sig kunna gå men inte går. Jag ser inte vad som håller henne kvar. Det såg jag i Jackie av Anne Swärd, men inte i den här. Är det här ett gemensamt trauma, tillsammans, inte som man tänker sig: att han står för djävulsgreppet. Är det i själva verket hon som har det?
Sjukdomen. Hon pratar om sjukdomen som närvarande, kanske inte botbar. Hon pratar om honom och henne som ensamhet, det är bara de som är viet. Det finns ingen annan som är med dem, ser dem. Drt är hon och han, som ett behov och ett gift, som en nödvändighet i livet. Men, är sjukdomen självåsamkad? Det som gör att båda stannar på slagfältet, trots att ingen sv dem borde vara där. Vad består sjukdomen av? Vilken är diagnosen och hur kan den botas? Kan den (och djävulsgreppet) kanske bara upphöra med döden?
Terapi. De går i terapi, han föreslår att de ska göra det. Är det en del av våldet, det psykiska, att föreslå att de båda ska gå i terapi? Vad är hennes roll i terapin, som de går i var för sig? Har hon chansen och tar den, eller inte? Vilken skillnad gör terapi för den som inte vill, vare sig prata eller att våldet ska upphöra?
Att gå, att lämna, att inte förmå sig till att förstå. Vad behöver en människa, tänker jag, när jag läser om kvinnan i berättelsen. Hon går, lämnar, men jag undrar hur man är när man inte kan vara själv, ensam, utan en respektive.
Jag blir hela tiden arg på henne, som om det är hennes eget fel att hon blir slagen. Skärp dig, tänker jag. Men, hallå, hur kan jag bli det, arg på kvinnan som blir slagen? Hur kan jag tänka så, att hon ska skärpa sig? Det i sig känns läskigt. Har Wolff skrivit för att utmana mig? Det (i sig) känns obehagligt om så är fallet.
Ur askan i elden. Kan det bli jävligare när det är som jävligast? Ja, absolut, för vad händer när du vill göra gott men tänker fel? Vad händer när alltings jävlighet visar sig som tydligast? Ja, att det kan bli värre. Kanske borde man tänkt lite längre, men kan man det? Kan man alltid se konsekvenserna av sitt handlande, eller är det kort och gott för svårt eller t o m omöjligt?
Min känsla om skuld försvann när den nya kvinnan gav sig till känna, den förändrade min bild av situationen. Hur kan jag, som ny och ensam i ett nytt land, hantera det nya mötet med människor när ingen omkring mig ser mig. Oavsett skäl.
Hur kan man veta vem man har framför sig? Ja, nej, det kan man inte veta. Man kan inte veta konsekvenserna av sina handlingar när man behöver hantera både egna och andras demoner. Du kan inte veta vad andra har inom sig, du kan inte veta när det blir farligt eller när saker slutligen slår över. Du kan tro att människor fungerar normalt, men vi kan inte veta.
Språket är tydligt, rakt, enkelt men också komplicerat. Eller kanske är det mest berättelsen som är komplicerad? Förutom människorna, förstås. Utan undantag, får man nog tillägga.
Det här är en stark, på gränsen till absurd, men möjligen inte osannolik (men förhoppningsvis ovanlig) berättelse. Den fick mig att läsa fortare, vilja veta upplösningen på dramat som ändå är skriven i långsam, lite sval takt.
Demonerna driver henne och honom framåt. Inget kan göras rätt, varje steg hon tar ger konsekvenser. Det finns inga undantag och det finns ingen lindring i det. Det är så det är. Samma lika torde det bli för Ben, den andre mannen. Han som skulle kunnat vara hennes räddning, men istället blev förödande. Ja, kanske var det hennes eget fel, men inget går att veta i förväg. Livet måste övas fram.
Djävulsgreppet rekommenderas dig som uppskattar svåra frågor, tuffa berättelser. Du som vill ha mys och feelgood bör titta i en annan hylla. Själv blir jag ändå sugen på att läsa mer av Lina Wolff.
Nu ska jag vila lite i den här berättelsen. Vila och fundera över liv och läsning. Sen ska jag ge mig i kast med Sergej Lebedevs Augustimänniskor. Nils Håkanson har översatt.
A..
#djävulsgreppet #linawolff #albertbonniersförlag
#bokvalsbordet #bokcirkeln #roslagensbokhandel #kulturtorget #platsendärsamtalförs #norrtälje
#välkommentillnorrtälje #välkommentillbokhandeln #skattkammare #smultronstället #magiskasamtal
Nyligen bokcirkelvalt på bokvalsbordet
(augusti /september 2022):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar