Fine de Claire är en roman om sedimenten och avlagringarna i en människas liv, lika massiva och svårgenomträngliga som i landskapet eller historien. En berättelse om ansvar och ensamhet, där själlösa motell vid Europas autostrador erbjuder såväl frihet som fysiska möten och minnesförlust - ett slags road trip över omärkligt glidande kontinentalplattor och en samtidsskildring i vilken en äventyrsberättelse från 1800-talet också tränger fram.
Daniel Gustafsson (född 1972) är författare och översättare, främst från ungerska.
Hans första roman, Odenplan, nominerades till Augustpriset 2019.
Daniel Gustafssons språk är vackert. Det är rikt, känslostarkt och vackert. Det har jag gillat förr, t ex i läsning av Odenplan. Jag gör det igen, gillar hans sätt att skriva.
Han. Hon beskriver sin känsla för Niels som en känslostark upplevelse, som närhet, kemi och gemensam lycka. Hon och Niels, tillsammans i en egen kärleksbubbla. Han skriver, men jag tänker det som hon. Vad är skillnaden om det är han (författaren) eller hon (karaktären) som beskriver känslan? Det är vackert och starkt beskrivet.
Ostron. De går på en provning av ostron. Föreläsning, provning av ostron tillsammans med god och dyr champagne tillsammans med andra, likasinnade. De är tolv, men kan tolv vara likasinnade? Kanske var det inte en enda av dessa som tyckte lika om provning, smak och att äta ett levande djur, nedsköljt med champagne? Kan kärleken förändras av smaken till ostronen? Av separationen, blicken och smaken? Hur snabbt kan en känsla för någon eller något förändras? Räcker en blick på någon annans njutning för att äckel ska uppstå?
Äckel. Äckel hos karaktären är något annat hos mig. När hon färdas söderut, tar in på ett hotell och hugger i sig första mannen (kanske slukar hon honom som ett ostron) hon möter känner jag äckel och undrar över min prydhetsnivå. Vad tänker jag om den som tar hand om sin sexualitet precis som hon vill. Vad har jag med det att göra? Med vilken rätt fördömer jag, för det är väl det jag gör? Samma fråga kan ställas kring reaktionerna vid läsning om Marie Hammer i Kvinnan som samlade världen. Hennes pirr i kroppen, kärlek till män och resandet runt världen - trots barnen därhemma - ger henne fördömanden. Vem har rätt att döma henne för hennes val?
Hon. Jag tycker inte om henne, karaktären. Jag behöver fundera kring varför. Hon är osympatisk mot sin sambo, beskrivs för mig som oärlig i relationen där hon lämnar utan samtal och är otrogen längs färden. Jag ogillar oärlighet, så kanske är det därför. Jag kan förstås inte veta vad som drivit henne till detta. Kanske skulle jag ha en större förståelse om jag visste hur hela relationen såg ut. Min tolkning bygger på min verklighetsbild, inte hennes. Varför gör hon som hon gör?
1800-talshistorien handlar om människor. Ja, om ostron och sjöfart också. Den assisterande maskinisten i motorrummet har sin koj där, i motorrummet. Värme, ett omåttligt oväsen och smuts är deras arbets- och boendemiljö. Jag hoppas att människans övergripande levnadsförutsättningar har förbättrats, även om jag förstår att de svåra finns kvar hos många människor. Jag hörde på nyheterna häromdagen om att det är många människor som - idag 2022 - lever under slavlika förhållanden. Då som nu får människor av annan härkomst utstå hat och orättvisor, som om de vore en sämre sort. Tänk, att vi inte har kommit längre i vår tid.
Hon är på väg genom Europa, färdas genom landskapet, tar in på hotell, äter, älskar, möter människor och följer stundens nycker. Hon är forskare, forskar på små djur. Hur ser min bild av henne ut? Är hon en forskare på väg eller är hon en ung kvinna på glid? Jag ställer mig frågan när jag läser, eftersom jag inte får grepp om henne. Är hon lika slirig som ett ostron?
Jag saknar förståelse för charmen med att dricka och köra, liksom även för att plocka upp människor på krogen eller vid vägkanten och inleda fysiska relationer med dem. Kanske är det en åldersskillnad hos mig, att jag inte förstår den yngre kvinnans sätt och relationer? Kanske vill jag bara inte förstå att det finns något vackert i sådana möten? Vad säger du om sådana möten?
Jag tycker om jaget i 1800-talsberättelsen. Varför? Han är utanför, liten och ynklig, men har givit sig ut på en världsomsegling. Eller i varje fall lämnat en trygg kajplats. Han försöker ge sig ut i livet, trots låga odds. Han var inte ynkligast på fartyget, det fanns en person med ännu lägre rang, men han hade gott mod och en smula tur bakom rädslan. Hur kan man klättra på en stege utan att bli neddragen tillbaka till ruttenheten när överhögheten inte har förstånd till korrekta beslut? Pengar förblindar, eller hur? Då som nu. Handlingar ger ibland dryga konsekvenser för andra.
Ostron. Hur förvarar man ostron? Hur överlever de och hur förökar de sig när de förpackas i trånga säckar, ruttnar och kastas över bord? Hur ser den historien, ostronens, ut några hundra år senare?
Att dra sin kos. Hur ska jag (eller man) tänka kring människor som bara lättar ankar och drar sin kos? Är det ansvarsfullt eller ansvarslöst? Vem har rätt att döma?
Vad är skälet? Blir min bild av henne eller färden något annat när skälet kommer till ytan?
Vad är meningen med allt?
"... Men den här dagen låg ett annat filter över den efterlämnade semestervärlden omkring henne: hur meningslöst allt var, dessa själlösa platser, organiserade för lättja och njutning, och bara det, inget annat."
Samtalet kvarstår, om vad och varför. Låt oss tala om färden på Europas små vägar och motorleder, människorna, (den väldigt vackra) texten, motellen, frukosten, smutsen, de hårda sängarna och människornas överlevnadskapacitet. Låt oss tala om nyanserna som knyter människor samman, som mannen med tatueringarna och henne själv. Vad är det som gör att människor klickar? Och, kanske mest: vad är meningen med livet.
Låt oss tala om vad, hur och varför Daniel Gustafsson skriver berättelsen och vad den berättar för oss, var och en. Vad gör hennes varför och därför med mig?
Hur tar den sig in i dig?
För dig som tycker om Daniel Gustafssons sätt att skriva vill jag rekommendera Odenplan, en bok om en plats, en man och hur vi råkar vara som människor. Eller kanske om hur livet blir för att vi möter andra människor.
Härnäst till läsning:
Malma Station. Alex Schulman. Den är väldigt bra, säger en kund. Han är bara alltför bra på att skriva romaner. Så bra så att det till slut blir jobbigt. Jamen, nej men, hur var det nu? Ja, låt oss läsa och avgöra själva, av egen kraft och tanke, hur vi ska tänka och uppleva här. Läs, bara läs. För sen ska vi prata om den.
Precis som vi ska göra med Fine de Claire. Det blir fint att samtala om den, det ser jag fram emot.
Anette Grinde
#finedeclaire #DanielGustafsson #nirstedtlitteratur #läsbaraläs
#roslagensbokhandel #norrtälje #välkommentillbokhandeln #sensusnorrtälje #välkommentillnorrtälje #kulturiroslagen #kulturtorget #samtalgörskillnad #platsendärsamtalförs #september #bokvalsbordet #bokcirkeln
#malmastation #alexschulman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar