Medlöparna - Geraldine Schwarz

Boken är en historisk berättelse om människor som genom sin medverkan lät det ske. Det, som i död, förtvivlan och väldigt många människors förstörda liv. Det, som i brist på omsorg och solidaritet mellan länder och folk. De som teg, de som nyttjade händelserna till sin fördel och de som aktivt bidrog gjorde det möjligt. Var och en som lät det ske kan sägas indirekt - aktivt - bidra, eftersom det därigenom blev möjligt för Hitler och nazismen att göra som de ville. Vad kan vi lära oss av Medlöparna? Är vi själva en medlöpare som inte protesterar mot samhällets felaktigheter?

Många av de som nyttjade händelserna till sin fördel, t ex köpte företag av judarna för en alltför låg peng och i en framtvingad situation valde att blunda för hur det blev möjligt och sin egen skuld och delaktighet i situationen. Valde de att blunda eller var de så indoktrinerade av maskineriet att de inte längre hade en egen tanke?

Vad gjorde omvärlden när kriget började? Vem tyckte sig ha ansvar för människorna som tvingades på flykt? Då, liksom nu, stängde omvärlden sina gränser. De lät inte flyktingarna komma, med massdöd och fasa som följd. Solidaritet är fortfarande inte ett användbart ord. Kan vi se likheter i samhället idag eller har vi lärt oss vår läxa? Då hindrade världens länder människor att rädda sig själva - vad händer idag?

Geraldine Schwarz är journalist och dokumentärfilmare. Hon föddes i Strasbourg (östra Frankrike) 1974, växte upp i Paris och bor nu i Berlin. Hur utforskar t ex sin familjs göranden under kriget, vad som lett fram till olika händelser och resonerar kring vilka som förstått och vilka som vägrar att se sin del i processerna. Hon berättar om rättsprocesser där människor tydligt ljuger om sin medverkan, skyller på andra, att de bara varit ett litet, litet hjul i maskineriet som bara har lytt order.

Hon skriver om sin far och sin farfar. Hon skriver hur de brytt sig om, hur de engagerat sig. Ja, uppenbart i helt olika riktning, men hon skriver om sin släkt och hon skriver om viktiga händelser. Det gör det till något särskilt, tänker jag, att gräva i sitt eget. De kommer närmare då, eller hur?  Hon personligen förefaller ha mer gått i sin fars fotspår, följt hans forskning och ifrågasättanden. Kanske är det just det, hennes fars intressen genom livet, som har gjort henne intresserad.

Jag läser om att det tog lång tid innan opinionen i Tyskland vände för ansvarstagande om historiens gång, om händelserna och alla förlorade liv. Ja, man måste göra upp med det förflutna, hur kan man annars gå vidare?

Medlöparna är rekommenderad läsning. Ja, om denna ska vi förstås tala i en bokcirkel inom kort.

Välkommen till bokhandeln idag!

A..