För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.
Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.
Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare. (ovanstående är förlagets beskrivning)
......... .......... ..........
Den här vackra och viktiga boken ska vi läsa i en av våra magiska bokcirklar i bokhandeln. Jag ser stort fram emot läsning och samtal. Våra samtal fortsätter trots krisen i samhället. Den som kan och vill kommer till butiken, övriga kan delta per telefon eller kanske hellre via videolänk där vi också ser varandra. Det är skadligt att helt isolera sig, ja, det är skadligt ur många perspektiv.
Herrarna satte oss hit - om tvångsförflyttningarna i Sverige. Jag tänker att det blir personligt när man skriver om de sina, forskar om sina nära men också det man känner som sitt land, sin plats. Labba berättar om människor, inte om en volym eller en homogen grupp. Hon berättar om människor, de sina, som hon känner dem.
Elin Anna Labba skriver om en kör av berättare, om människor som har berättat. Jag tänker att det är så viktigt att fråga, filma, spela in, ja, fånga berättelserna från var och en medan de kan berättas. Berättelsen blir ett sätt att läka, förstå, dra upp till ytan, lära oss andra och att minnas. Det här visste inte jag, men jag vill gärna veta, lära. Jag vill inte att de ruskiga händelserna i vår historia upprepas.
Det vi berättar minns vi. Om det här behöver vi andra lära, tänker jag. Vi behöver lyssna till berättelserna. Åtminstone behöver jag det. Det här vill jag försöka förstå.
Labba talar om gränser, 1919 års renbeteskonvention och om tvångsförflyttning. Hon säger: "De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få återkomma." Gränser av olika slag har varit älven, skogen, fjällen eller andra naturliga avgränsningar. Nu var det istället ett streck på kartan. Norge på ena sidan och Sverige på den andra. Herrarna gjorde upp, någon ville inte ha dem på sin sida och de andra offrade dem.
Sitt hem, sin borg, sin trygghet är viktigt för människor. Vi behöver vår fasta mark och vi behöver våra medmänniskor. Människor som fördrivs från sin plats kommer att skadas, generation efter generation. Sorgen lever kvar, länge, länge. Se krigsbarnen från Finland. Se palestinierna. Se västsaharierna. Se människorna som fördrivs i Burma. Ja, se människorna som vill tillbaka till sitt, där de började, sina rötter. De vill inte bo i läger, de vill inte bo i främmande land eller i främmande områden där de inte känner sin bygd, sina öar, sina bäckar, sina höjder eller sina berg. De vill vara där de tänker sig höra hemma.
Andra människor, här herrarna, rev och river sönder deras liv. Plågan ligger kvar i hundratals år. Det är lätt att göra något åt en situation på pappret, men svårt att se människorna bakom, hur de påverkar och hur mycket det skadar.
Elin Anna Labba skriver med inslag av samiska ord, som jag inte förstår. Kanske kan jag gissa, kanske gör det inte något om jag missar ett ord eller tre. Jag förstår av sammanhanget, förstås. Det är i sin ordning. En not, med en förklaring eller översättning av ordet hade jag tyckt om, eller också har jag bara att förlika mig med att författaren själv måste få välja hur hon ska skriva och disponera sin text. Jag väljer att njuta av texten och fundera över innehållet. Hur kan en författare eller hur måste hon skriva för att tilltala läsarna. Vem skriver hon för? Går det att vara alla till lags?
Jag tycker om språket, det lite kantiga och vackra som för mig över sidorna. Orden får mig att fundera över livet, människorna, naturen och deras sätt att leva. Så de längtar. Är det norrländskan som slår an i mig, tro? Hör jag en norrländsk röst, fast den inte syns?
Jag läser vidare. Funderar kring människors liv och traditioner. Jag undrar över hur beslutsfattare (här och i andra länder) kan dra en linje, som en gräns, och mota bort människor som har sina hem där. Jag undrar hur man bara kan fösa undan dem och låta bli att berätta att de inte får komma tillbaka, tvinga dem att skriva under handlingar som de antagligen inte kunnat läsa. Fösa bort och hindra dem från att säga farväl till sin plats, inte låta dem få med sig sina barn och sina ting. Jag ställer mig frågande till hur man hade det i de beslutsmässiga leden. Hade eller har. Hur har de höga herrarna det nu? Är det lika nu som förr? Har de/vi lärt oss något av tidens gång? Har man lärt sig att se konsekvensen av de beslut ledarna fattar?
Vilka får man offra? Varför ska de offras?
Jag läser om turism, om sameturism, där besökarna tittar på samerna och deras ting som om de vore pajaskonstnärer. Turister, som vill klä sig i deras kläder och vill posera intill. Hur tänker du om detta? Hur gör vi när vi turistar i främmande land? Är det ok? Varför är det ok eller varför är det inte ok? Vi talade om detta i en grupp som arbetade kring frågor om Schyst resande. Vi talade om hur man utnyttjade, exploaterade människor, såg dem som något annat än människor, utnyttjade utan jämlikhet, med mera. Jag ser samma bild här, undrar över den och undrar över hur vi gör och tänker. Samekonst är magiskt, men samerna är, precis som du och jag, helt vanliga människor. De är av samma sorts kött och blod, är byggda med samma sorts känslor och egenskaper. Samma gäller alla, alltid och överallt. Hur färgglatt och vackert de än klär sig. Hur exotiska de än kan tyckas vara.
Djuren. Renarna. I tvångsförflyttningarnas spår. Ja, hur kan man tro att man kan flytta djuren utan väldigt stora förluster? På färden förlorar de djuren, igen och igen. Fler och fler. För att djuren är vana vid sina marker, vill hem och tillbaka dit. De går från acceptabla livsförhållande, till att bli fattiga. De förlorar ur alla perspektiv. Herrarna drev bort samerna med djuren, renarna, utan att bry sig om konsekvenserna.
Jag lär mig mer om samernas fasa här, utan att ändå kunna förstå. Det är viktigt, så innerligt viktigt att försöka lära sig mer, att försöka förstå. Fogden tvingar familjer att bo i stall. De får inga kalvningsplatser, djur efter djur försvinner, vänder, går tillbaka "hemåt". Jag hukar mig, skäms å beslutsfattarnas vägnar. Hur är det möjligt att man inte såg eller inte brydde sig om? Hur är det möjligt att man behandlade människor så här?
Hur är det att vara kvinna, hustru och mamma - ensam med ett riktigt hårt arbete på en främmande plats, med ett främmande språk? Hur är det att vara barn, utsatt, tvungen och pinad för att man är annorlunda, inte kan svenska? Hur är det att sörja, sakna och lida för att man inte får återvända till det man älskar, den plats där alla andra är?
Jag undrar; Vilka var herrarna i Sverige som deltog i den här diskussionen, som såg till att förordningen fick sin utformning och fattade beslutet? Vilka var det som drev dessa frågor? Hur länge pågick det samtalet?
Jag undrar också; Varför låter man plågan fortgå? Alltså, varför rättar inte "herrarna", som i kommande befattningshavare, riktigt dåliga beslut?
Jag gråter när jag läser om människornas sorg, över uppbrotten, att tvingas skiljas från människor och platser, ibland från sina egna små barn. Jag gråter över sorgerna och orättvisorna. Jag gråter över deras förluster av djuren, de sina och de nära. Jag gråter över herrarna som fattade så vedervärdiga beslut och inte förstod vad de gjorde.
Inte fördrivs människor nu? Visst respekteras samerna nu?
Herrarna satte oss hit - Elin Anna Labba - bör läsas. Det är definitivt ingen feelgood-bok, men tål verkligen läsning. Det här bör vi förstås känna till, lära oss mer om.
Läs den, säger jag. Läs den, ja!
A..
#roslagensbokhandel #peppförenfindag #norrtälje #herrarnasatteosshit #elinannalabba #samtalärmagi #handlalokalt #välkommentillbokhandeln #bokhandlerskan #jaglärmigmer #hålluthållihophållavstånd #roslagen #tackförattduhandlarlokalt #norrtalje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar