Jag har börjat min läsning av Allt jag fått lära mig av Tara Westover och värms i själen av textens färd över sidorna. Så vackert hon skriver. Så lätt och så vackert. Boken, texten, är lättläst.
Hon talar kärleksfullt om sin barndom och sina föräldrar. Hon berättar om viktiga händelser med en lugn röst. Jag upplever ingen aversion i texten. Fakta, lugn och kärlek känns fint.
Moderns roll som självutbildad barnmorska kan ses som rätt vanskligt, men hon verkar ändå ha hjälpt många som annars inte skulle ha fått någon hjälp. Det blir för mig här oklart hur man kan tänka om rätt och fel i sådant som är både rätt och fel.
Moderns roll som självutbildad barnmorska kan ses som rätt vanskligt, men hon verkar ändå ha hjälpt många som annars inte skulle ha fått någon hjälp. Det blir för mig här oklart hur man kan tänka om rätt och fel i sådant som är både rätt och fel.
Bilolyckan skadade familjen, även om man inte kan lägga skuld på någon. Olyckor skadar. Det är besluten och vägen framåt som gör skillnaden, på gott och på ont.
Vad kan man säga om berättelsen om Tyler - brodern - som är ordentligheten själv, vill studera trots faderns vägran och gör sin tacos alldeles exakta, för att sedan mixa dem så att han kan dricka dem? Tänderna var lösa efter bilolyckan, därav mixandet. Jag kan le åt exaktheten när maten ändå ska mixas, men det är förstås var och ens egen personlighet som avgör hur en maträtt ska tillagas. Det är ju så vi är.
Faderns vägran att förstå Tylers längtan bet inte på honom. Han följde sitt exakta spår. Han hade bestämt sig. Hurdana är vi? Och hur kommer det sig att vi blir så olika? Den tanken är så förundrande hos mig, igen och igen undrar jag hur vi blir. Hur blir vi som föräldrar, syskon och familjer. I kärlek eller i sjukdom? Eller uppgivenhet? Eller insiktslöshet? Eller en lagom blandning av allt.
Jag tänker på barnen & deras obotliga lojalitet mot familj och föräldrar. Inte bara här, utan ofta, kanske nästan alltid. Det ska verkligen otroligt mycket till för att man ska bryta med familjen eller delar av den. Ja, det är förstås många som gör, men steget är uppenbart inte lätt att ta. Man sitter ihop rätt hårt.
Pappan i familjen verkar onekligen en smula annorlunda. Vad nu annorlunda är. Brister det i omsorg här? Ja, barnen anpassar sig förstås, men det låter onekligen en smula orimligt t ex när Tara tippas med skrotcontainern och får gå hem med sitt trasiga ben. Nej, inget sjukhus. Familjen läker allvarliga skador själva. Inte heller Luke - brodern - kunde åka till sjukhus när han drabbades av mycket allvarliga brännskador när byxbenet tar eld på skroten. Familjen, eller mamman, tar hand om allt sjukvårdande själva.
Pappan i familjen verkar onekligen en smula annorlunda. Vad nu annorlunda är. Brister det i omsorg här? Ja, barnen anpassar sig förstås, men det låter onekligen en smula orimligt t ex när Tara tippas med skrotcontainern och får gå hem med sitt trasiga ben. Nej, inget sjukhus. Familjen läker allvarliga skador själva. Inte heller Luke - brodern - kunde åka till sjukhus när han drabbades av mycket allvarliga brännskador när byxbenet tar eld på skroten. Familjen, eller mamman, tar hand om allt sjukvårdande själva.
Den här boken är rekommenderad läsning. Vi har den i bokhandeln.
Jag läser vidare. Det kan hända att jag skriver mer om Allt jag fått lära mig senare. Den tål att tänkas kring och vi ska tala om den i en bokcirkel i bokhandeln vad tiden lider.
A..
Jag läser vidare. Det kan hända att jag skriver mer om Allt jag fått lära mig senare. Den tål att tänkas kring och vi ska tala om den i en bokcirkel i bokhandeln vad tiden lider.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar