Ja, det här är en bok som heter duga. Den berättar om Tara Westovers uppväxt, uppbrott och försök att skapa ett annat liv.
Tara berättar som sin familj, mer och mer absurd än man någonsin kan ana. Den berättar om omåttlig lojalitet, hur otroligt svårt det är att gå ifrån sin familj och hur präglad man är av sin uppväxt, av de personer man varit en del av under en lång tid.
Tara och hennes syskon utsätts för ett ohyggligt stor press från sina föräldrar. Ja, hon utsätts från föräldrar och från syskon, eftersom frågan om familjen och lojaliteten är så stor. Det är helt svart eller vitt, inga nyanser. Och det är mycket våld, hot, skrik och rädsla.
Boken är stark, så stark så att det känns i kroppen. Den sätter sig i mig, jag hör Taras vånda, mardrömmar och förstår (kanske bara en aning) om vad hon - och hennes syskon - utsatts för.
Lojalitet till föräldrar och syskon, familjen, är till slut - här - något alldeles ohyggligt. Att komma ut på andra sidan, acceptabelt hel, synes vara en väldigt stor bedrift. Att fortsätta längta, inte någonsin ge upp, är ett av livets dilemman. Det måste gå att hitta rätt, är den återkommande tanken, hur ologisk den än verkar sett ur ett logiskt perspektiv. Taras starka drift att vara en egen person, med en egen trygghetssfär, trots att hon så starkt längtar efter gemenskapen i familjen är helt förundrande. Hur lyckas hon, trots allt våld och makabra situationer?
Tara talar, trots hennes fasansfulla upplevelser, med kärlek om sin familj. Hon berättar, försöker berätta sin sanning. Den hon försöker rekapitulera, trots att hennes bild är skymd av kärleken. Kärleken till platsen, familjen och gemenskapen.
Det för mig åter till tanken om föräldraskapet. Och till vem vi lägger vår lojalitet. Hur kan vi vara lojala med den som agar oss, den som utsätter oss för plåga och misshandlar våra liv? Ja, det är så vi gör; barn efter barn hamnar i utsattheten och är oftast alltför lojala med sina föräldrar, som om det inte fanns något alternativ. Det kanske det inte gör, om man inte träffar någon som ser och tar frågan rätt. Barnen är ofta ändå så oerhört lojala, att det kanske ändå inte är möjligt att bryta det destruktiva spåret. Många vittnar om hur viktigt det är att bli sedd; när lärare eller andra sett, försökt och visat, men barnen ändå inte vågat har de ändå sagt att just det, att bli sedd har spelat roll i deras liv.
Tara har träffat människor som har sett henne och hjälpt henne framåt. Detta har hela tiden både med- och motverkats av henne själv, precis som det också har gjorts av hennes familj och syskon. De mycket stränga banden, hennes fostran och alla lögner där sanningen förändras och andra (i familjen) gör henne till en galning och hon förminskar sig själv gör förstås att det är svårt att göra något konstruktivt av sitt liv och längtan efter gemenskap och sammanhang. Det ser ändå ut som om hon lyckas med detta, eller är på god väg. Det är uppenbart att såren ännu är öppna, eller bara ytligt läkta.
Man kan undra om de någonsin kan bli helt läkta. Jag önskar henne detta, en försoning i sig själv och acceptabelt läkta sår.
Allt jag fått lära mig är en mycket stark berättelse. Boken är högst rekommenderad läsning.
A..
 |
| Vi samarbetar med Sensus Studieförbund i våra arrangemang i bokhandeln - som t ex bokcirklar & bokprat. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar