 |
| Mitt Roslagen 25/3-21 |
En kvinna lägger ut en målning på facebook. Den är vacker, har fokus kvinnor och Indien. Hon skriver - i samband med 8 mars - om kvinnors och flickors dagliga utsatthet över hela världen och kallar sin målning för ”ett annat liv”. Hon är född på en annan plats i världen, men lever och verkar här. Tanken kring "ett annat liv" ligger nära till hands. Det är en viktig tanke som skapar insikt om vad vi har. Vi gör det återkommande i samtal i bokhandeln. Ett annat liv blir det t ex när vi är födda av andra föräldrar eller bara bott på platser där andra värderingar och livsförutsättningar råder. Vi är födda till något, av någon. Vi har haft tur eller otur i livslotteriet. Vissa saker är bortom vår egen kontroll. Ett annat liv blir det också när man funderar kring våra egna val, vad vi kunde gjort annorlunda. Det som är bortom och det som är inom vår kontroll samverkar i livet, gör oss till de vi är. Jag tänker ofta på just det - vad vi gör för våra och andras liv, hur vi ser och respekterar varandra, hur vi ser och förstår hur andra har det. Ja, till exempel hur kvinnor här och i andra länder har det.
Erik och Torbjörn läste sin poesi i bokhandeln den 6 mars. Det sändes digitalt. De hade tänkt kring kvinnor och feminism, skrivit texter som andades värme och omsorg. De fångade en lite del av feminismen, som förstås ännu inte är komplett, ja, helt enkelt ofärdig. Hon som målat tavlan noterade att den var ofärdig, liksom många frågor i livet är. Vi är ofärdiga, som i inte klara. Ja, jag önskar som hon, att vi inte behöver en internationell kvinnodag. Jag önskar att vi vore färdiga med rättvisan, såg den som fullständigt självklar.
Under den internationella kvinnodagen (8 mars) dränktes flödet i sociala medier av grattisrop och blomster. Det gjorde ont i min själ när jag såg. Grattis i sig är något vackert, men kanske inte just här. Grattis kvinnor till orättvisorna i världen, grattis till bristerna i jämställdheten, grattis till våldet och annat som kvinnor utsätts för - för att de är kvinnor. Nåväl, vi tänker olika och mitt rätt är förstås inte mer rätt än ditt, men arbetet med jämställdhet och rättvisa för kvinnor (eller män, självmord, flyktingar, hbtq, funktionshindrade, urbefolkningarna, sjukdomar, mm) får inte reduceras till att bli en dag för blommor och grattis. Får? Vem bestämmer vad vi får, men hur mycket allvar tar vi frågorna om vi gör det till en grattisdag? Ingen av frågorna är på tapeten bara en dag under året, men att då säga grattis blir lite magstarkt för mig.
Arbetet, förståelsen och kunskapen om livets olika frågor är tydligt ofärdigt, som i inte klart. Det framgår t ex i boken; Stöld av Ann-Helén Laestadius där frågan om samernas livssituation i norra delen av Sverige behandlas. Det är en helt vanlig (riktigt bra) roman, som pekar på mängder av viktiga ämnen att funderar kring. Vi kan välja hur vi vill läsa och tänka. Det beror på hur vi är, vilka egenskaper vi har tilldelats och vad vi vill med vår läsning. Utveckling pågår, men ack så långsamt det går ibland. Själv är jag tacksam att jag får tala om den i våra bokcirklar. Samtalet är aldrig klart, jag kan - och vill - lära mig mer. Vad ville Ann-Helén Laestadius när hon skrev om de frågor och människor som ligger henne varmt om hjärtat?
Vi talade nyligen om Transit av Anna Seghers. Den handlar om en man som lever i krigets skugga i Marseille i början av 1940-talet, som beskriver människor som befinner sig i en paus i livet. Bokcirkelgruppen samtalar kring - vi provtänker - att den har självbiografiska inslag och om hur det då kommer sig att huvudkaraktären är en man. Vem är författaren i boken? Hade hon kunnat göra den här huvudkaraktären till en kvinna - där och då? Hade hon kunna överleva de livsförutsättningar som kriget på 1940-talet gav? Hade hon kunnat göra det som han gjorde utan att ha en man vid sin sida? Hur hade hon kunnat försörja sig och ta sig framåt? Hade författaren då tvingats göra henne till prostituerad som en enda möjlig utväg? Om vi tänker kring kvinnors situation då och nu, så har den onekligen utvecklats. Vi går sakta framåt, steg efter steg, eller hur? Det är vackert, så.
Min tid som bokhandlerska är också ofärdig. Jag är definitivt inte klar och hoppas att ni vill ha bokhandeln kvar. Bokhandeln och jag utvecklas med er - och tack vare er. Ni gör min dag, ni gör skillnad. Ibland är det tufft, men oftast är det fantastiskt. Jag växer i samtalen om böcker och liv. Möten med människorna är magi. Ni som vill att bokhandeln ska finnas kvar - handlar och deltar i aktiviteter - är guld för min själ. Utan er är jag ingenting.
Under den internationella kvinnodagen (8 mars) dränktes flödet i sociala medier av grattisrop och blomster. Det gjorde ont i min själ när jag såg. Grattis i sig är något vackert, men kanske inte just här. Grattis kvinnor till orättvisorna i världen, grattis till bristerna i jämställdheten, grattis till våldet och annat som kvinnor utsätts för - för att de är kvinnor. Nåväl, vi tänker olika och mitt rätt är förstås inte mer rätt än ditt, men arbetet med jämställdhet och rättvisa för kvinnor (eller män, självmord, flyktingar, hbtq, funktionshindrade, urbefolkningarna, sjukdomar, mm) får inte reduceras till att bli en dag för blommor och grattis. Får? Vem bestämmer vad vi får, men hur mycket allvar tar vi frågorna om vi gör det till en grattisdag? Ingen av frågorna är på tapeten bara en dag under året, men att då säga grattis blir lite magstarkt för mig.
Arbetet, förståelsen och kunskapen om livets olika frågor är tydligt ofärdigt, som i inte klart. Det framgår t ex i boken; Stöld av Ann-Helén Laestadius där frågan om samernas livssituation i norra delen av Sverige behandlas. Det är en helt vanlig (riktigt bra) roman, som pekar på mängder av viktiga ämnen att funderar kring. Vi kan välja hur vi vill läsa och tänka. Det beror på hur vi är, vilka egenskaper vi har tilldelats och vad vi vill med vår läsning. Utveckling pågår, men ack så långsamt det går ibland. Själv är jag tacksam att jag får tala om den i våra bokcirklar. Samtalet är aldrig klart, jag kan - och vill - lära mig mer. Vad ville Ann-Helén Laestadius när hon skrev om de frågor och människor som ligger henne varmt om hjärtat?
Vi talade nyligen om Transit av Anna Seghers. Den handlar om en man som lever i krigets skugga i Marseille i början av 1940-talet, som beskriver människor som befinner sig i en paus i livet. Bokcirkelgruppen samtalar kring - vi provtänker - att den har självbiografiska inslag och om hur det då kommer sig att huvudkaraktären är en man. Vem är författaren i boken? Hade hon kunnat göra den här huvudkaraktären till en kvinna - där och då? Hade hon kunna överleva de livsförutsättningar som kriget på 1940-talet gav? Hade hon kunnat göra det som han gjorde utan att ha en man vid sin sida? Hur hade hon kunnat försörja sig och ta sig framåt? Hade författaren då tvingats göra henne till prostituerad som en enda möjlig utväg? Om vi tänker kring kvinnors situation då och nu, så har den onekligen utvecklats. Vi går sakta framåt, steg efter steg, eller hur? Det är vackert, så.
Min tid som bokhandlerska är också ofärdig. Jag är definitivt inte klar och hoppas att ni vill ha bokhandeln kvar. Bokhandeln och jag utvecklas med er - och tack vare er. Ni gör min dag, ni gör skillnad. Ibland är det tufft, men oftast är det fantastiskt. Jag växer i samtalen om böcker och liv. Möten med människorna är magi. Ni som vill att bokhandeln ska finnas kvar - handlar och deltar i aktiviteter - är guld för min själ. Utan er är jag ingenting.
Tack, för att ni utvecklar mig, gör mig duktigare, kunnigare och helare som människa. Tack, för att ni gör bygden till allt den är. Vi. Ofärdiga. Mitt i ett nytt utvecklingssteg.
Idag vill jag göra dagen till den bästa!
Idag vill jag göra dagen till den bästa!
A..
Artikeln finns i tidningen Mitt Roslagen 25/3-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210325 (upplaga 31345 ex)
Mitt Roslagen 25/2-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210225
Mitt Roslagen 11/2-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210211
Mitt Roslagen 28/1-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210128 (upplaga 31442 ex)
Mitt Roslagen 14/1-21; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210114 (upplaga 31442 ex)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar