Det är 80-tal och Philomène och hennes pappa lever ett okonventionellt liv fyllt av kultur och kärlek. Men pengarna är oftast slut. Pappa är Izzy Young, legendaren som upptäckte Bob Dylan och vars Folklore Center i New York utgjorde scen för musiker och poeter som Patti Smith och Allen Ginsberg. Trettio år senare sjunker Izzy allt djupare in i demens.
Glöm allt men inte mig är uppväxtskildring och en berättelse om en far och dotter som vägrar släppa taget om livet och varandra.
Hon, dottern, skriver om sin far. Det är en berättelse som är fylld av kärlek, omsorg och liv. Hon berättar om sina minnen, sin barndom, sin kärlek och sin far. Det är en stark berättelse som rymmer otroligt mycket kärlek. Det är en nästan övermäktig kärlek, tänker jag, men också magisk. Hon beskriver en mycket fin far/dotter relation som - utan pengar - innehåller ett stort mått av ansvar och känsla. Det märks, känns, att de har en mycket speciell relation.
Hon beskriver sin kärlek till honom och hans kärlek till henne. Jag upplever den genuin och uppriktig, helt gemensam. Jag tycker att det är vackert att läsa om, känna hur de har det och hur relationen hållit i och fungerat genom årens lopp. Det är inte bara lyckostunder, men det är en trygg och säker relation.
Hon berättar om andra som ifrågasätter hennes relation med fadern, tycker att hon går för långt och borde släppa. Jag tänker att andras råd ibland är absurda, att någon annan inte kan veta vad som är bästa för henne. Att uppmana någon avstå en ömsesidig och viktig relation ter sig märkligt, men ibland tror vi att vi vet andras väl.
Ålderdomen, utvecklingen mot demenssjukdomen, är obeveklig. Det går sakta men stadigt i en rak riktning. Det är underbart att läsa om hans rika liv, hans kärlek till musiken och texten, poesin, alla människor som finns och stannar. Det är också smärtsamt att läsa om åldern och demensen. Vi ska alla den vägen vandra.
Av det hon berättar känns det som ett vackert liv, lite knapert, men känslomässigt och tryggt vackert. De upplever mycket, var för sig och tillsammans. Philomène lämnar inte ut honom (mer än nöden kräver), men gör honom mänsklig. Ålderdomen är inte så mycket att göra något åt, men hon beskriver den som både vacker och väldigt tuff. Deras nära relation gör det smärtsamt, nära. Det händer att jag gråter när jag läser. Hon är duktig på att ta ansvar för honom.
Tonen i boken är varm och kärleksfull. Det känns tydligt att hon älskar honom högt, kanske högst av alla om man kan säga så. Människor kan inte jämföras. De som är viktiga är viktiga och ska inte ställas mot någon annan.
Jag gläds åt läsningen, att förstå hennes berättelse, lära mig mer om honom och henne och anstränga mig för att förstå ännu en (del av en) människa. Det här är en berättelse om en älskad människa, en fantastisk relation - det finns väldigt mycket kärlek här. Det är vackert att läsa om.
Hur behåller vi värdigheten? Hur orkar vi? Hur vill vi? Hur står vi ut? Hur mycket får man älska? Hur mycket ansvar måste vi ta själva? Hur kan det fördelas över fler? Är det aktuellt att fördela över fler, när man älskar som Philomene gör? Vad säger vårdpersonalen om deras nära relation och hans liv (sena kvällar på puben och mängder av besökare på hemmet)?
Vi är alla människor, med lysande (eller tunga) känslor, kroppsproblematik, familjesituationer och rädslor. Det är vackert att hon berättar om livet som går mot sitt slut. Det är krasst och hårt. Ja, vi är alla där, i sinom tid.
Tack, Philomène Grandin, för en fantastisk text om dig och din far. Tack.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar