Medieprofilen Frida Boisen har aldrig sagt ett ord om den hemlighet som genomsyrat så många år av hennes liv med skuldkänslor. I romanform berättar hon nu sin historia.
Det är mors dag och Frida har glömt att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.
Berätta aldrig det här är en självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun. (Ovanstående är förlagets beskrivning av boken).
Frida Boisens bok handlar om självmord. Om relationer, föräldraskap, sjukdom och självmord. Den handlar om livet, sorgen, skulden, anklagelsen, förlåtelsen och lyckan. Den handlar om vikten av att tala, berätta, slå larm, se - att ta och ge hjälp.
Ja, jag rekommenderar Frida Boisens bok Berätta aldrig det här. Boken är stark, varm och otroligt sorglig. Människor, syskon- och föräldraskap och relationer är något av det svåraste som finns. Det kräver samtal, förståelse, omsorg och närvaro. Det kräver mänskliga och unika egenskaper. Det kräver en enastående tolerans och eftertänksamhet. Frida Boisen pekar på detaljer som påverkat människorna i gruppen, familjemedlemmar som har att verka tillsammans. Det är ju tillsammans för teamet som råder om det ska sluta väl, men i teamet finns unika individer som reagerar helt olika. Som vi alla gör.
Frida Boisen berättar om sin mamma, sin pappa, sin egen sorg och människor omkring henne. Hon berättar om konsekvenser. Hon berättar om en kvinna som inte lyckades leva sitt liv i lycka, av egen kraft, fast hon var älskad. Det är både fint och fasansfullt att läsa. Fridas berättelse tar fram något om hur svårt det är - kan vara - att vara människa, vad som finns där bakom ytan som inte kommer fram i de vanliga samtalet. Vi är så komplexa, våra tankar snärjer in sig, tror sig veta den riktiga bilden trots att det finns så mycket annat. Mer. Större. Bättre. Vackrare.
Frida berättar om sin barndom, sina föräldrar och deras misslyckande. Hon plockar fråga efter fråga. Det gör mig ledsen. Jag får svårt att andas och tänker på egna barn och andras barn. Hur vi påverkats och påverkar. Stunder av katastrofer kan påverka resten av livet. Ja, också stunder av glädje, men de är lättare att hantera.
Frida berättar också om många fina stunder. Hur det är att vara barn till föräldrar, sina föräldrar. Det finns väldigt mycket kärlek i berättelsen, men också många tuffa stunder. Föräldraskap är svårt. Ibland misslyckas man och ibland går det bättre. När man inte själv ser hur man är (eller mår), vad som går snett, hur man påverkar sitt barn och vad man kan göra annorlunda bör förstås omgivningen se detta - vilket de/vi inte alltid gör. Det är svårt att vara människa, men ack så hårt vår otillräcklighet slår ibland.
Det är inte barnets fel. Det är inte någon annans fel när någon tar självmord. Däremot är det oerhört sorgligt och traumatiskt för de som är kvar. Det går inte att veta hur människan tänkt och mått. Sanningen och den större bilden sitter inom oss, dold bakom en sköld av kött, ben, senor, muskler och blod. Den som inte vill att någon annan ska veta, låter den inte heller veta. Hur vi mår går att dölja. Det är sorgligt att vi, människorna - föräldrarna, barnen, närstående, vänner - gör just så.
Berätta aldrig det här är tuff, men också vacker läsning. Ibland får jag lägga bort den, andas och försöka bearbeta frågorna. Hur kan det bli som det blir? Vad är det som gör oss så ofärdiga som människor? Varför tar det sån tid och kraft att bli hel? Varför lyckas några, men inte andra? Frida Boisen berättar om liv, sorg, relationer och lycka, om saker som går hand i hand som vi inte förmår göra något åt. Vi kan älska, men ändå inte förstå. Vi kan tro oss veta, men kanske inte vet något alls.
Låt oss lära oss att ta hjälp när vi mår dåligt. Låt oss lära oss att se varandra, lära känna varandra bättre. Låt oss hjälpas åt att orka glädjas över allt det vackra vi har.
Berätta aldrig det här är en läkebok. Det är också en bok att upptäcka hur andra har det bakom sin sköld, hur viktigt det är att inte sluta försöka. Vi - var och en - har människor omkring oss som mår dåligt, på olika sätt och i olika grad. Att se dem och tala med dem är viktigt. Det kan rädda liv och skapa bättre liv.
Tack, Frida, för din berättelse. Så plågsam. Så viktig. Så nödvändig. Tack.
A..
Viktiga länkar;
Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
http://www.bris.se/ - Barnens rätt i samhället.
https://www.suicidezero.se/ - Suicide Zero
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar