Efter terrorattentaten i Frankrike 2015 befinner sig Mounir, en 40-årig marockan, i en trängd situation. Han har nyligen flyttat in i en tvåa fyra trappor upp i centrala Paris. I en minimal etta ovanför bor Madame Marty, 80-årig, fattig och sjuk. Vänskapen mellan dem, Republikens utstötta, fördjupas fram tills allt en dag urartar. Efter ännu en sömnlös natt med Madame Martys steg ekande i huvudet är Mounirs nerver på helspänn. Han vrålar ut sin desperation inför henne, som skrämd av hans hotelser ringer polisen.
Med Det långsamma livet har Abdellah Taïa skapat en roman om uppbrott, ensamhet och drömmar. Romanen var nominerad till såväl Prix Goncourt som Prix Renaudot 2019.
Den marockanske författaren Abdellah Taïa, född 1973 i Rabat, introducerades för den svenska publiken 2012 med den hyllade självbiografiska romanen Ett arabiskt vemod. För sin roman Kungens dag belönades Taïa 2010 med det prestigefulla Prix de Flore. Han debuterade 2013 som filmregissör med en filmatisering av sin roman Frälsningsarmén, även den självbiografisk. Abdellah Taïa är sedan 1999 bosatt i Paris.
Mounir bor i Paris, i en liten lägenhet utan möbler. Han är invandrare, arab och homosexuell. Marty polisanmäler honom för hot. Poliserna ringer på dörren och stiger in.
Det följande samtalet ter sig absurt, ur ett mänskligt perspektiv. Jag tänker kring misstänksamhet, främlingsrädsla och förutfattade meningar. Hur detta kan förändra livet på den som blir förhörd, skapa rädsla och otrygghet.
"Det är skumt. Mer än skumt. Du är en terrorist i vardande. De två poliserna behövde inte uttala de där orden. Deras blickar åtog sitt att framföra budskapet. Så är det."
Berättelsen backar sedan i tid, backar och tar sig framåt. Den berättar hur Mounir har haft det, var han bott och hur han där utnyttjats av andra män. Han var ung. En vacker dag sa han nej. Han gick till moskén för att be och männen lämnade honom ifred. De gick till en annan ung man istället. Utnyttjade honom, med följden att Mounir tänkte att den unge mannens olycka var hans fel. För att han sagt nej.
Efter en tid drabbas han av längtan och åker till Rabat. Han kliver på en buss. En man står bredvid honom. Här beskriver Abdellah Taïa en känslofylld och vacker kärleksscen. Mounir fylls av känslor, höjs till skyarna, men faller så småningom som en sten när han ser vad som har skett. De där skilda känslorna, den där ljuvliga höjden och det följande fallet känns i kroppen på mig. Det är vackert och fasansfullt. Kanske är det så livet är, både ljuvligt och gräsligt på en och samma gång. För att i nästa sekund bli vackert igen, när han vänder sig mot honom och ler sitt vackraste leende. Det blir ett minne att leva på i evighet. Det vackra.
Skammen och fallet försvann, det vackra fanns kvar. Tänk, om vi kunde minnas våra historiska händelser så? Glömma det som gör ont och bara minnas det vackra.
Berättelsen följer Mounirs tankar. Nutid. Tillbakablick, som en förklaring. Tillbaka till nu. Han tänker, förklarar vad som har hänt och hur han tänker. Det går från stort till smått. Det är vackert, tänker jag. Jag undrar om du tänker lika? Kanske inte, eftersom vi ser så olika på saken. Vilken? Ja, kanske allt.
I Paris är han själv, som i ensam, men längtar efter någon. Fysiskt och intellektuellt. Det är verkligen mänskligt, eller hur? Vem står ut med att bara vara med sig själv? Samtalen blir till slut så inskränkta, när man inte får påfyllning från andra. Visst är det så? Han längtar tillbaka hem, till det som var förr. Är det så vi gör, längtar tillbaka när livet inte blir som vi tänkt oss. Då, när tomheten slår sig ner i oss. Men, var det verkligen bättre förr?
Det här är som poesi, svårt. Det här är som poesi, varmt och vackert. Det här är en man att följa, njuta och begrunda. Man undrar var detta ska sluta.
Han längtar hem, tillbaka till det svåra men också till livet och njutningen. Hans liv idag är ensamt, utan känsla och utmaning. Visst kan man då förstå längtan tillbaka, även om den kan ses som destruktiv?
Mounir gör större cirklar i staden. Utforskar platser, förälskar sig och utmanar honom, sig själv och andra. Ja, vad säger omgivningen om de nyförälskade männen på tåget? Vad säger kvinnorna på fiket om deras förälskelse? Vad händer med Mounirs hälsa och välmående, mitt i förälskelsen och sen?
Berättelsen rymmer Mounirs frustration, längtan och sorg. Han utsätts för orättvisa, för att han är invandrare, marockan, arab eller homosexuell. Är det så att man använder vad man kan i sin argumentation för att misstänka någon, rättfärdiga en tanke? Tonen i texten är mjuk, kärleksfull - jag hör och känner hans känslor i mig. Det är vackert, som poesi, trots hans oro, frågor och vånda.
Simone Marty, den 80-åriga kvinna i trapphuset. En kvinna som han, på sitt sätt älskar, men också gör honom galen. Och hon polisanmäler honom. Ja, kanske är han galen. Eller är det hon som är det?
Antoine, mannen han älskade i Paris, som förde honom till en drömvärld och sen förvägrade honom mer. Blev han galen av längtan, blandade han ihop känslan med annat sen? Varför tror han att polismannen som sen förhör honom är samma person?
Hur är det att leva i utanförskap där ensamhet, misstänksamhet och utsatthet tär på ens inre? Kan man föreställa sig hur det påverkar oss? Om det hade varit jag, vad hade hänt med mig? Hade jag, vit kvinna, blivit behandlad annorlunda? Ja, förstås, vem skulle anklaga mig med de anklagelser han möts av?
Berättelsen handlar också om andras utsatthet och hur man kommer undan andra mäns våldtäkter, om att leva i exil. Exil gör (ofta) människor trasiga. Han möter människor från andra länder, prostituerade eller på annat sätt utsatta. Dras de utsatta till varandra eller är det de enda som förstår hur deras liv ser ut?
Simone Mary hade en syster, Manon, som hon berättar om. Det är ytterligare ett människoöde som påverkar människorna omkring henne. Och honom. Det är mänskligt, omänskligt och oerhört tragiskt - sorg (här både egen och andras) präglar oss för evigt.
I berättelsen finns också frågan om psykos, psykisk ohälsa. Hur kan ett helt hus försvinna? Och komma tillbaka när han sovit på saken?
Mounir blir galen av ljuden från Martys lägenhet. Det blir krig i huset, som är ordentligt lyhört. Fiendskapen växer. Marty säger; Jag kan inte sluta leva. Se ljuden som vänner, inte som fiender. Upprepa det, igen och igen, på det språk du förstår bäst. Hon bjuder på en kastrull mat, som en kärleksfull fredsgåva. Samtalet och vänskapen dem emellan är vacker, men också konfliktfylld. Livet är svårt. Vänskap är viktigt, eller hur?
I förhållandet till Antoine kan vi tala om skam och hur man straffar andra. Mounir straffar, fast han inte vill. Antoine straffar tillbaka, men kanske inte avsiktligt. Plågsamt, oavsett.
Ja, det finns fler händelser som påverkar livet. En kusins fängelsebesök kanske blir droppen som gör att den franska staten samlar indicier som gör honom till terrorist. Är det så att varje händelse, möte eller människa kan tolkas till något annat än det är?
Hur har han det, Mounir? Hur mår han? Hur trivs han? Vad förmår han? Och hur mycket kan småaktiga polisanmälningar skada en annan människa?
"Jag är en företrädare för franska staten och med tanke på vad vi vet om er är det min skyldighet att anhålla er. Ni kommer att häktas och ställas inför rätta. Ni misstänks tillhöra en jihadistisk islamistgrupp som hotar Frankrikes säkerhet."
Jag tycker om huvudpersonen, jag ser honom som mild. Men, kanske lider han av sina trauman så mycket att det skapar psykisk ohälsa. Jag undrar hur det är att vara homosexuell, traumatiserad, ensam, arab, muslim och invandrare i Paris. Kan jag förstå hur det är att vara i hans skor?
Om Det långsamma livet säger jag; den är läsvärd, tål tanke och samtal, bör läsas med eftertänksamhet och utan att hasta. Den är vacker, sorglig och plågsam. Språket och formen är som poesi.
Läs, bara läs.
Anette Grinde
 |
| Läs också; Jag lever och du hör mig inte. Daniel Arsand. Klicka på bilden för att komma till ord om den boken. |
