”Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.”
Så inleds Skammen. Annie Ernaux är tolv år när hon blir vittne till att hennes far försöker slå ihjäl hennes mor. Här berättar hon om den traumatiska händelse som kom att prägla hennes liv.
Osentimentalt och självutlämnande återskapar hon runt denna våldsscen den värld som var hennes år 1952: den dominerande modern, den kuvade fadern, det enkla hemmet i den lilla staden i Normandie, arbetarklassens sociala regler och koder, privatskolans religiösa – känslan att vara en klassfiende i sin egen familj – känslan att för alltid gå in i skammen …
Ju mer Ernaux dyker ner i historien desto mer begriper hon vilket spänningsfält föräldrarna levde i. Mellan önskan om social framgång och skammen över var de kom ifrån. Samtidigt skildrar Ernaux sin egen skam och strävan efter att slippa undan konventionerna hon vuxit upp med och istället följa sin egen längtan efter ett helt annat liv än föräldrarnas.
Annie Ernaux utforskar sin barndom, sitt liv. Hon utforskar sina minnen, det som varit och hur det blev. Hon vill inte vara i fattigdomens skara, kanske har hon alltid strävat för att komma därifrån. Hon återvänder dit i sina böcker, en efter en. De böcker som hittills är översatta till svenska handlar alla om enskilda frågor, som ett sommarläger, en olaglig abort, hennes far och hennes mor och en stor kärlek. Böckerna rör de enskilda frågorna, men samtidigt också tiden och tankar runt omkring det som var då, som rörde ämnet för stunden. Det är - verkar vara - en bearbetningsprocess, men också en tidsberättelse.
Jag tänker kring människors fördomar, hur vi sorterar in andra i fack och hur man bestämmer att andra ska förhålla sig. Annie Ernaux fördjupar sig i ämnet, berättar om hur 1952 års liv i hembyn förhöll sig till människor, hur man skulle vara, vem som sågs som si och vem som sågs som så. Dömanden av andra - skvaller och baktankar - påverkar livet, drar ner och förändrar möjligheter för hur man ser på fattigdom och människor på en plats. Det krävs mycket för att ta sig ur sådana omständigheter.
Jag tänker kring språk, och vad det berättar om den som talar. Ernaux vill lära sig, för att hon är intresserad. Är det kanske det som leder till att hon ser hur språket gör skillnad, för sig själv och för andra, hur det påverkar det liv var och en lever och hur andra ser på en själv.
Minnen sätter sig i vår kropp, vi försöker förhålla oss, anpassa livet efter de förutsättningar som råder. Vi förtränger, men saker kommer upp till ytan när små andra händelser triggar igång tanken. Ett fotografi, tidningsartiklar, språk, fattigdom, en information om byns historia eller annat kan väcka det som har varit och för henne, eller var och en av oss, tillbaka till det som var. Fotografiet eller artiklarna i den tidens tidning berättar hur det var, för henne tillbaka till sitt yngre jag och får henne att minnas, tänka nya tankar om de trauman som ligger i henne.
Vilka trauman och minnen sitter i din kropp eller i dina anhörigas minnen? Vilka är du kompetent att tala om? Hur för du vidare ett trauma när du talar respektive inte talar om det som har hänt, som t ex krig, flykt, våld, ohälsa eller annat? Tänker du att du gör andra en tjänst genom din tystnad, t ex genom att inte låta dina barn lära känna dig? Hur påverkar en familjs tystnad kommande generationer?
Vad gör rädsla, för eget eller andras liv? Om barnet ser faderns våld mot modern. Vad gör det med barnet för dess framtida trygghet? Hur påverkar det livet?
Jag tänker kring kroppsminnen: hur barn och ungdomar, ja, också vuxna, klarar att leva med de minnen var och en bär. Hur våld, krig och mobbning påverkar uppväxt och liv, men också hur det mänskliga, kärleken och vänligheten för oss framåt.
1952 är Ernaux 12 år. Hon skriver boken 1996/1997, rekapitulerar sitt minne över tiden. Hon berättar om händelser, tidens förhållningssätt och skillnader i klass. Det som triggar igång berättelsen kanske är våldet mot modern, men det är livet och fattigdomen som utmärker berättelsen. Vad skiljer människor åt mer än vad som förenar? Hur tänker hon kring hennes familjs fattigdom, byskvallret och hur människor såg på varandra? Eller hur ser hennes bild ut av det, som det kommer av minne, fotografier och tidningsartiklar i syfte att minnas och avsluta det som var.
Hon är sin bakgrund, har ansträngt sig för att lämna den, men gör här upp med den. Det är genom att ta fram trollen i ljuset som de spricker, vi måste alltså tala om våra trauman. Hur kan vi annars förstå dem?
Ernaux berättar språkmässigt sparsamt, hon använder inte fler ord än vad som behövs. Hennes böcker är korta, så också denna, men innehåller många riktningar och frågeställningar att begrunda.
Låt oss fundera kring och tala om - t ex;
- På vilket sätt är hennes böcker allmängiltiga och inte bara en fråga för hennes liv? Varför skriver hon?
- Hur berättar hon om tiden? Hur söker hon minnet?
- Vad är skammen? Vad skäms hon över? Hur tänker du kring hennes skam?
- Hur ser klass ut i den här berättelsen?
- Boken är ursprungligen utgiven 1997 (la honte), märks det i berättelsen eller kan den lika gärna vara skriven nu?
- Hur förstör skvaller liv? Varför vill människor skvallra om varandra?
- Hur bearbetar vi våra trauman?
- Vad gör fattigdom med människors framtid: hur påverkar språk, kläder, utbildning, uttryckssätt, mm, dig själv och andra?
Om Annie Ernaux ska vi tala, ja, minsann!
A..
#skammen #annieernaux #nobelprislitteratur #norstedts #roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar