Marseille, sommaren 1940. Under ockupationen av Frankrike blir den gamla hamnstaden en tillflyktsort för tiotusentals människor som är förföljda av nazisterna. Man jagar febrilt efter visum, intyg och stämplar för att kunna rädda sig över Atlanten. En av dem är en ung man som flytt från ett koncentrationsläger. Med sig har han en resväska som tillhört en författare vid namn Weidel. Snart börjar han utge sig för att vara Weidel, och när han så småningom lär känna den riktige Weidels hustru börjar en kärlekshistoria som är lika vindlande och labyrintisk som staden Marseille.
Det är en fröjd att läsa och tala om böcker, men det är också en fröjd att byta bok. Kanske är det särskilt så när böckerna är som natt och dag, alltså väldigt olika. Det blir så många nya intryck att förhålla sig till. Det är vackert. Jag läste Madonnan vid Nilen (roman om Rwanda), dystopin Sändbudet (Japan i en framtidsvision) nyligen och växlar nu om till Transit (ett levnadsöde under andra världskriget). De är så otroligt olika, men det är så vackert att möta nya ord, ny kunskap och nytt att tänka kring. Det utvecklar mig. Det utvecklar våra samtal.
Synonymer till transit är t ex genomförsel, genomfart, transito, transitering, genomfärd, genomgående, transitotrafik. Jag tänker (åtminstone inledningsvis) att titeln syftar på färden, att någon är på genomresa, på väg till ett mål. Allteftersom går min tanke vidare till hur vi lever, på väg men ändå utan att vara på väg. Är livet en genomfart, på väg till något annat?
Den här 40-talsberättelsen är skriven på 40-talet, men är översatt från tyska till svenska nu. Den är inte något man ska missa.
I Transit följer vi den unge mannens tankar, närgånget och målande. Den unge mannen, huvudkaraktären, jaget, leder oss framåt. Han funderar, resonerar med sig själv, längtar, undrar, gör aktiva drag och beslutar sig för färdvägen framåt med hänsyn till de omständigheter som dyker upp. Han drar sig inte för att ta tillfället som ges. Här och nu, och framåt; att överleva är en viktig del av hans liv, och därmed också för berättelsen.
Det är vackert att följa hans tankar som hela tiden vandrar framåt. Det är vardagligt, nära. Det är kanske också stillsamt, som i långtråkigt? Vad gör det med oss när vi ska följa någon som befinner sig i en tid av överlevnad, i väntan på nästa steg utan att hasta? För att man inte kan hasta, just där, just då? Är det kanske en överlevnadsstrategi - att inte hasta när man måste sätta livet på paus. Anna Seghers beskriver människorna på ett sätt som att de är tillfälliga kontakter, som att de bara ska mötas tillfälligt.
Han tar sig till Marseille. Han söker efter tak över huvudet, mat på bordet och en färd vidare. Han får saker berättat för sig på ett sätt som får mig att le. Den äldre mannen tror inte sina öron när han hör den yngre. Han berättar, förmanar och berättelsen är så njutbart fantastisk så man kan nästan trilla av sin stol. Jag tar djupa andetag, ler inombords och njuter mig sakta fram genom texten. Den unge mannan lär sig och kan sen berätta för andra. Han blir en viktig nyckel för kunskap, för många. Han lever, hjälper, trixar, försöker - både för sig själv och för andra. Vad vill han egentligen? Varför gör han som han gör?
I Marseille träffar han människor som är på väg, bort, till ett annat land, en annan plats. Man behöver uppehållstillstånd, biljetter och visum för färden. Man behöver borgen, pengar och nya handlingar. Det är aldrig tillräckligt, när det ena är ordnat är det dags för något annat. Det räcker bara en kort stund, sen får man börja om igen. Allt är beroende av varandra, och blir en omöjlighet att uppfylla. En absurditet, precis som allt som har med krig, flykt och tillhörighet i en omöjlig tid är. Ensamheten är tung, men lättas från tid till annan av mänskliga möten som innehåller kärlek och omsorg. Små händelser av omsorg spelar stor roll i människors liv. En stol vid ett middagsbord, någon som vrålar razzia och tar ens plats, en drink eller ett glas rosé eller någon som berättar om den omöjliga byråkratin. Kanske räcker sådana små möten för att vi ska kunna stå ut med ensamheten?
Omkring honom anstränger sig människor - åtminstone utåt - för att vara på väg, men kanske är inte alla det? Han är ju inte det, varför skulle de andra vara det?
Han berättar för oss om hur han lever, tänker och hur han roas eller oroas. Jag följer honom med intresse och lär mig om en annan människas liv. Just det, det lilla, vardagliga, kräver att jag läser med tillåtande ögon, inte irriterar mig, utan istället njuter av nyfikenheten hur det är att leva som han, just där, just då. Hur skulle det ha gått för mig om jag var i hans kläder? Vad hade jag gjort, tänkt och prioriterat? Visst verkar han ändå lugn och trygg i sitt liv? Det viktigaste för honom är att inte förlora friheten igen. Två gånger räcker mer än nog. En gång skulle nog vara mer än nog för mig.
Hur är han som person? Är han lojal? Håller han sig till sanningen? Hur ser han på människorna han möter? Hur tänker och talar vi om människor vi möter? Du? Jag?
Ja, det beror kanske på, eller hur? I några fall verkar han vända ryggen raskt, medan i andra är han mer än lojal. Han är lite som en kameleont, byter skepnad här och där. Kanske är det så vi är, beroende av vänskapsnivå, känsla, humör, egna egenskaper, välmående eller inte och vad vi får tillbaka i relationen. När ler vi inombords och när trilskas vi?
Hans humör förändras när han lyssnar till och betraktar omgivningen. Han äcklas, inser och förundras. Han, liksom jag, går från leda till fascination i våra olika skeenden - dagligen och i livet. Vi utvecklas, stagnerar, kommer till insikt, fallerar och försöker på nytt, igen och igen. I våra samtal i bokhandeln talar vi ibland om förbjudna tankar, sådana som inte är fullt rumsrena. Visst blir det så här, för mannen i berättelsen, när han tänker tankar om andra, vrider på sanningen på de olika konsulaten och trasslar in sig i märkliga situationer i sin pappersjakt?
Visum. Moralintyg. Intyg om frisläppande från lägret. Intyg om inresa. Pass. Uppehållstillstånd. Biljetter för en resa. Pengar hit och dit. Ja, det är fullständigt bisarr pappersadministration som sysselsätter människor och tvingar dem att vara kvar på en plats där staden inte vill att de ska vara kvar. Nästan alla vill lämna platsen, som är omöjlig att ta sig ifrån.
Berättelsen är en (vacker) rundgång där karaktären - Seidler/Weidel - driver runt i staden, möter människor han ömsom vill, ömsom inte vill möta, kvinnor han förälskar sig i, men inte stannar hos, svartsjuka, hjälpsamhet och frågetecken, med mera. Han tillbringar tid i jakt på papper, möter andra som gör det också och vilar ut på olika caféer. Man kan verkligen undra vad han egentligen vill och försöker. Det enda som är helt klart är att han vill ha sin frihet, är ensam (och ibland förälskad) och inte vill lämna Marseille.
Han hamnar i en omöjlig förälskelse. "Än så länge är vi i samma stad, tänkte jag, ännu sover vi under samma himmel, än är allt möjligt."
Han gör vad han kan för att fånga hennes blick, hennes rörelse. Han längtar, hjälper och följer. Men, hur skulle det kunna vara möjligt när han lever på i en lögn, utger sig för att vara någon annan än han är. Lika hopplös var ju kärleken i Agota Kristofs - igår - där huvudpersonen också levde på en lögn. Rädsla, utsatthet, lögner och att leva i exil - på flykt - kanske gör att kärleken blir hopplös. Vad tror vi om det?
Marseille är verkligen en mellanplats för de människor som befinner sig där. De är på väg, på genomfart. Livet står på vänt, åtminstone för några. Jag har inte varit i Marseille, men tänker att det vore av intresse att gå i staden med utgångspunkt från boken. Finnas platserna kvar? Hur mycket är förändrat? Hur påverkades staden av kriget?
Seidler/Weidel - karaktären - är avundsjuk på flera personer i sin omgivning. Någon har kvinnan han älskar, någon har ett hem, någon har makt och någon kan åka dit den vill. Varför är han avundsjuk? Är det ensamheten, oförmågan och avsaknad av förankring som gör det? Kanske är det bara ett mänskligt drag att vara avundsjuk på människor som har något man längtar efter? Hur ser vi på avundsjuka och svartsjuka?
Han går från plats till plats eller småspringer ibland. Han tänker, frustreras, försöker ordna. Jag njuter av de små rörelserna, känslorna, platserna, människorna, mötena och smutsen. För att de är vackert beskrivna - både i detaljer och i övergripande drag. Det myllrar i staden där människor försöker ta sig bort, men ack så svårt det verkar vara. Jag ser inte kriget, sårigheten av hoten eller koncentrationslägren. De är inte där. Människorna lever - de är på väg, men ändå här.
Boken innehåller ett fantastiskt myller av människor och händelser. Personligheter som möter varandra, de blir vänner i livets väntan på nästa färd.
Jag tänker att det vore bra att ha en karta över Marseille, när man läser Transit. Det underlättar bilden av läsningen, tror jag. Det är att göra gatunamnen och caféerna till riktiga platser, så att vi lättare kan se miljön där handlingen utspelas. En karta, ja.
Vad är liv? Vart är vi på väg? Vad krävs för trygghet? När är vi tillfreds? Vilka (flyktingar) tog sig iväg? Vilka gick under på färden? Vilket var det bästa draget - att ta sig därifrån eller att hålla sig kvar? Vem är ens vän och varför?
Anna Seghers beskriver långsamheten, hur livet sätts på paus, absurditeten med de många dokumenten (kafka-liknande), mötena med människor som man inte fördjupar sig i för att man inte ska träffa dem igen och de rökiga caféerna där tiden fördrivs på ett sätt som gör att livspausen känns. Långsamhetens lov kräver också något av läsaren, eller hur? Allt behöver inte gå i en rasande fart.
Transit - titeln kan syfta på platsen, där människorna passerar, är på väg. Den kan också syfta på omvälvningen av människan, karaktären, som byter liv. Han går från ett tillstånd, kanske är det en insikt, till en annan. Han tänker, gör och blir någon annan.
Läs, bara läs!
Anette Grinde
Bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Sveriges Radios recension av Transit 20210804:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Marseille
Under första decennierna av 1900-talet firade Marseille sin ställning som "imperiets hamn" med utställningarna 1906 och 1922. Järnvägsstationen, med sin monumentala trappa som hyllar koloniseringen, är från den tiden. Alexander I av Jugoslavien mördades 1934 när han kom till Marseille för att möta den franska utrikesministern.
Under andra världskriget förstördes stora delar av staden av bombräder. Först bombades staden av tyska och italienska trupper 1940, därefter ödelades ett stort område i gamla hamnen Vieux-Port under den tyska ockupationen, november 1942 - augusti 1944 (se Räden i Marseille 1943).
1944 bombades Marseille av allierade trupper för att förbereda befrielsen av Frankrike. Östtyskland, Västtyskland och Italien betalade stora summor i skadestånd till återuppbyggandet av Marseille efter kriget. Från 1950-talet och framåt fungerar staden som entré för över en miljon immigranter till Frankrike. Från 1962 ökade antalet immigranter från det nyligen självständiga Algeriet, inklusive 150 000 återvändande bosättare, Pied-Noir, svartfötter.
https://sv.wikipedia.org/wiki/M/S_St._Louis
M/S St Louis berörs (utan namn) i boken. De som åkte till Kuba utan att bli insläppta. De fick återvända till Europa. Väldigt många dog, några få överlevde. Berättelsen om M/s St Louis finns t ex beskriven i romanen; Den tyska flickan - Armano Lucas Correa - en högst läsvärd bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar