Ja, det är en berättelse om en helt vanlig by någonstans i Sverige. I norr. Om människor i byn, om en familj och hur det kan gå. Det är ett drama, vanskligt och utsatt, känslostarkt och utmanande.
Låt för guds skull människorna läkas och hittas samman, tänker jag, när jag når slutet. Låt dem för guds skull hitta varandra och få lugn i livet.
Låt inte längtan efter kärlek eller vår invärtes rädsla för att öppna oss döda liven, förstöra liven. Låt liven blomstra.
Boken är annorlunda skriven. Poetiskt, men långt ifrån Stridsbergs typ av poesi. En helt annan sort. Ja, för visst är västerbottniskan, eller bondskan, som poesi? Ja, den är vacker också denna. Högst läsvärd, både språket och berättelsen.
Det går inte med bästa vilja i världen påstå att detta är en feelgoodbok. Det är det inte. Det är en bok om hur det är när livet går i generationernas spår, där längtan efter kärlek är stark, byskvallret ett starkt faktum och var och en skyddar sitt. Ingen vet egentligen vad som hände, även om alla tycks veta.
Den här boken var, för mig, en sträckläsarbok. Den fångade mig helt. Språket var annorlunda, särskilt. Poetiskt, och innerligt glesbygdsaktigt. Berättelsen är som sanning, obehagligt trovärdig, frågan är bara vems sanning. Jag kan bara önska att ingen drabbas av detta, men samtidigt förstå att det mycket väl kan vara sant. Det är i leden vi vandrar och historien har en tendens att upprepa sig.
Det kommer att gå väl. Ja, visst kommer det att gå väl för Jana, John, Diana, Bror, Angelika, Petra och alla de andra i berättelsen? Ja, det kommer att gå väl. För visst kan vi ta oss ur vår historia, bryta banden med det som varit och skapa nytt tillsammans?
Jag for ner till bror är Augustnominerad i klassen Årets svenska skönlitterära bok. Det är definitivt en bok att läsa.
Förbered dig på att fångas av ordets kraft. Släpp taget om tiden och alla uppgifter. Bara läs.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar