Jag tänker på människor. Vad livet gör med människor. Och hur lite vi vet om varandra. Hur tolkar vi det vi vet? Och vad tror vi att vi vet?
Klaus Hirschkuh - i boken Jag lever men du hör mig inte - är tysk och homosexuell. Han hamnar i ett koncentrationsläger för att det är olagligt att vara homosexuell. Han satt där i fyra år, förnedrades i allt, men överlever. Minnena av lägervistelsen följer honom genom livet. Relationen med föräldrarna är ytlig och med frånvaro av omsorg, de förlåter inte hans homosexualitet och han förlåter inte deras oförmåga. Han förmår aldrig läka relationen och jag tänker att oläkta relationer med föräldrar och syskon för alltid förpestar livet. De är svåra att skaka av sig. Hans relation med sin bror är också förknippad med plågsamhet. Syskonskap är inte självvalt och därmed ofta fyllt av både sorg, vrede, men kanske även ett stort mått av glädje och lycka när människorna i relationen lyckas forma den väl. Vi försöker och vill, anstränger oss och längtar. Ja, så långt det är möjligt och ofta längre än så.
I
Den som lever stilla längtar Leonora Christina Skov också efter relationen med föräldrar. Här finns inga syskon, men här finns kärleksbrist, kanske psykisk ohälsa och en oacceptans av hennes homosexualitet och därmed också av henne, som den hon är Christina Skov upphör aldrig att försöka, söker ständigt föräldrarnas acceptans. Klaus Hirschkuh ger upp, accepterar att han måste leva utan sin bror och sina föräldrar. Han återkommer till dem, vilket gör att man ändå förstår att han slåss inom sig med tanken på dem. Hon skriver om sig själv, bearbetar sitt trauma i romanens form. Han skrivs om av någon annan som lyfter hans - eller hans likes - situation, hans liv. Jag tänker att den som skriver hans liv också kan förstå hur hans liv ter sig, kan sätta sig in i de trauman, den rädsla, den längtan som uppstår genom de fasor han utsätts för, medan jag aldrig fullt ut kan veta. För jag har aldrig varit nära.
Jag har drabbats av sorg och fasor genom livet, hamnat på kant med föräldrar och syskon, försonats, så jag förstår (en del av) livet. Men, jag kan inte föreställa mig oacceptansen i det som de här människorna drabbas av. Jag har aldrig drabbats av att man vägrat acceptera något som jag är, mer än i små nyanser. Jag kan försöka föreställa mig detta, men aldrig helt förstå. För mig är det nyttigt att läsa om, anstränga mig att förstå hur andra har det.
Någon sa vid något tillfälle att vi svenskar är fredsskadade. Ja, kanske är det så. Jag tolkar “fredsskadade” som att vi inte har drabbats av allvarsamma svårigheter, allvarsamma kriser, som att vi då inte riktigt förstår hur vi ska hantera dem. Ja, vem kan förstå att corona är allvar om vi inte sett det på nära håll. Jag har inte sett någon som inte kan andas och inte fått vård, men andra har. Jag har inte sett deras arbetsförhållanden. Jag kan tro att jag vet, men jag vet inte helt. De som är mitt i, de förstår. Jag har inte heller sett hur bomberna slagit ner runt hörnet och föräldrar eller barn trasas sönder. Andra har. De förstår konsekvenserna bättre, som t ex trauman, flykt och sorg. Jag har inte sett våldtäkterna i krigen, för jag har inte varit där. Jag kan läsa och tro mig förstå känslorna och den krassa fakta - svart på vitt - när samhället slås sönder och jag ska inte låtsas som att jag helt förstår. Jag anstränger mig ändå för att försöka se hur människor har det. Jag lovar att aldrig förringa deras situation, jag lovar att försöka igen och igen.
Jag besökte de västsahariska flyktinglägren i Algeriet och de palestinska - instängda - områdena på Västbanken häromåret. Det gav mig möten med fantastiska människor, lekande barn, människor som försökte leva sina liv, som levt hela sina liv under förtryck. Det gav mig möten med västsaharier, israeler och palestinier. När jag kom hem och försökte berätta om dessa upplevelser och möten mötte jag människor som inte förstod min upplevelse, valde att inte förstå. De ville inte se människorna jag mött.
De tolkade mina möten utifrån sin bild, en mediabild som målade bilder av terrorister. De visste. Mötet - deras bild - var svart på vitt (vilket ju aldrig människor är). Jag minns min sorg, min chock, min fasa, när jag hörde mediafolket som sa; “jag har läst artiklar, så jag vet hur det är”. Det är flera år sedan nu, men jag minns ännu det orättvisa i påståendet. Jag minns också hur uttalandet skadade samtalet.
Nej, tänker jag, vi kan inte veta om vi inte varit mitt i stormens öga, utsatts, mött, känt, samtalat, lyssnat på riktiga människorna som har utsatts för våld, orättvisor, begränsningar, fängslanden och brister i frihet. Svart på vitt är inte nog, om än en god start om vi möter flera sidor. De - den enskilda människan - som sett och levt den riktiga orättvisan måste lyssnas på.
När jag läser svart på vitt lär jag mig nytt, men jag behöver också möta människor av kött och blod, höra deras berättelser, upptäcka nyanserna, för att i ett riktigt perspektiv kunna se och förstå sanningen i budskapet.
Människors berättelser gör skillnad hos mig. Jag växer, lär mig mer, när jag hör och förstår vad andra säger. Jag ser det som min skyldighet att lyssna på de människor som drabbas. Vad säger du? Är det din skyldighet också?
Anette Grinde
