Ellis och cykeln - Pekkari & Ekholm

I Ellis och cykeln frodas färg och glädje, ja, där frodas envishet också. Det är en väldigt fin berättelse om Ellis som ska lära sig att cykla. Han har ordning på prylarna och hjälm på knoppen. Han gör som han själv tycker, även om hans pappa inte riktigt håller med. Det är ju ändå himla tur att det finns en morfar som kan hjälpa till, eller hur? 

Boken passar som tillsammansläsning med barn 3-6 år. Tänk, att sitta bredvid sitt barn och prata om att och hur man kan lära sig att cykla. Det måste ju ändå vara ett alldeles magiskt tillfälle till tillsammansvaro om en viktig grej. 

Ja, Ellis och cykeln är verkligen en bok att läsa tillsammans med barnet som står i begrepp att börja cykla. Har du köpt hjälm och cykel, så är det bara att dra igång äventyret.

Färg och glädje! 

A..  

#ellisochcykeln #idusförlag #barnböcker 3-6 år #cyklister 

Ellis sitter i fönstret och tittar ut på de stora barnen som cyklar förbi. Ellis vill också kunna cykla som dem, utan händer och framför allt utan stödhjul! Pappa tror att Ellis inte kan. Han tycker att Ellis vinglar och vickar för mycket. Men Ellis har bestämt sig, det ska gå. Ellis har en plan!

Ellis och cykeln är en finurlig bok som handlar om påhittiga Ellis. Ellis har många idéer och kämpar för att få sin vilja igenom. 

En bok som vill uppmuntra till att kämpa vidare trots motgångar. Envishet lönar sig!

Du ska bara veta vilka fantastiska böcker det där förlaget ger ut....

Du ska bara veta vilka fantastiska böcker det där förlaget ger, säger kunden. Missa inte, missa inte!

Oj, säger jag om den första boken jag läst från Elisabeth Grate bokförlag. Jag kan verkligen rekommendera Daniel Arsands Jag lever och du hör mig inte. Det är definitivt en mycket bra, om än också väldigt plågsam, bok. 

Oj, oj, ja, här ska läsas mer från det förlaget. 

Härnäst på tur kommer Det långsamma livet. 

A..

Jag vill lyssna...

Jag tänker på människor. Vad livet gör med människor. Och hur lite vi vet om varandra. Hur tolkar vi det vi vet? Och vad tror vi att vi vet? 

Klaus Hirschkuh - i boken Jag lever men du hör mig inte - är tysk och homosexuell. Han hamnar i ett koncentrationsläger för att det är olagligt att vara homosexuell. Han satt där i fyra år, förnedrades i allt, men överlever. Minnena av lägervistelsen följer honom genom livet. Relationen med föräldrarna är ytlig och med frånvaro av omsorg, de förlåter inte hans homosexualitet och han förlåter inte deras oförmåga. Han förmår aldrig läka relationen och jag tänker att oläkta relationer med föräldrar och syskon för alltid förpestar livet. De är svåra att skaka av sig. Hans relation med sin bror är också förknippad med plågsamhet. Syskonskap är inte självvalt och därmed ofta fyllt av både sorg, vrede, men kanske även ett stort mått av glädje och lycka när människorna i relationen lyckas forma den väl. Vi försöker och vill, anstränger oss och längtar. Ja, så långt det är möjligt och ofta längre än så. 

I Den som lever stilla längtar Leonora Christina Skov också efter relationen med föräldrar. Här finns inga syskon, men här finns kärleksbrist, kanske psykisk ohälsa och en oacceptans av hennes homosexualitet och därmed också av henne, som den hon är 

Christina Skov upphör aldrig att försöka, söker ständigt föräldrarnas acceptans. Klaus Hirschkuh ger upp, accepterar att han måste leva utan sin bror och sina föräldrar. Han återkommer till dem, vilket gör att man ändå förstår att han slåss inom sig med tanken på dem. Hon skriver om sig själv, bearbetar sitt trauma i romanens form. Han skrivs om av någon annan som lyfter hans - eller hans likes - situation, hans liv. Jag tänker att den som skriver hans liv också kan förstå hur hans liv ter sig, kan sätta sig in i de trauman, den rädsla, den längtan som uppstår genom de fasor han utsätts för, medan jag aldrig fullt ut kan veta. För jag har aldrig varit nära. 

Jag har drabbats av sorg och fasor genom livet, hamnat på kant med föräldrar och syskon, försonats, så jag förstår (en del av) livet. Men, jag kan inte föreställa mig oacceptansen i det som de här människorna drabbas av. Jag har aldrig drabbats av att man vägrat acceptera något som jag är, mer än i små nyanser. Jag kan försöka föreställa mig detta, men aldrig helt förstå. För mig är det nyttigt att läsa om, anstränga mig att förstå hur andra har det. 

Någon sa vid något tillfälle att vi svenskar är fredsskadade. Ja, kanske är det så. Jag tolkar “fredsskadade” som att vi inte har drabbats av allvarsamma svårigheter, allvarsamma kriser, som att vi då inte riktigt förstår hur vi ska hantera dem. Ja, vem kan förstå att corona är allvar om vi inte sett det på nära håll. Jag har inte sett någon som inte kan andas och inte fått vård, men andra har. Jag har inte sett deras arbetsförhållanden. Jag kan tro att jag vet, men jag vet inte helt. De som är mitt i, de förstår. Jag har inte heller sett hur bomberna slagit ner runt hörnet och föräldrar eller barn trasas sönder. Andra har. De förstår konsekvenserna bättre, som t ex trauman, flykt och sorg. Jag har inte sett våldtäkterna i krigen, för jag har inte varit där. Jag kan läsa och tro mig förstå känslorna och den krassa fakta - svart på vitt - när samhället slås sönder och jag ska inte låtsas som att jag helt förstår. Jag anstränger mig ändå för att försöka se hur människor har det. Jag lovar att aldrig förringa deras situation, jag lovar att försöka igen och igen.

Jag besökte de västsahariska flyktinglägren i Algeriet och de palestinska - instängda - områdena på Västbanken häromåret. Det gav mig möten med fantastiska människor, lekande barn, människor som försökte leva sina liv, som levt hela sina liv under förtryck. Det gav mig möten med västsaharier, israeler och palestinier. När jag kom hem och försökte berätta om dessa upplevelser och möten mötte jag människor som inte förstod min upplevelse, valde att inte förstå. De ville inte se människorna jag mött. 

De tolkade mina möten utifrån sin bild, en mediabild som målade bilder av terrorister. De visste. Mötet - deras bild - var svart på vitt (vilket ju aldrig människor är). Jag minns min sorg, min chock, min fasa, när jag hörde mediafolket som sa; “jag har läst artiklar, så jag vet hur det är”. Det är flera år sedan nu, men jag minns ännu det orättvisa i påståendet. Jag minns också hur uttalandet skadade samtalet. 

Nej, tänker jag, vi kan inte veta om vi inte varit mitt i stormens öga, utsatts, mött, känt, samtalat, lyssnat på riktiga människorna som har utsatts för våld, orättvisor, begränsningar, fängslanden och brister i frihet. Svart på vitt är inte nog, om än en god start om vi möter flera sidor. De - den enskilda människan - som sett och levt den riktiga orättvisan måste lyssnas på. 

När jag läser svart på vitt lär jag mig nytt, men jag behöver också möta människor av kött och blod, höra deras berättelser, upptäcka nyanserna, för att i ett riktigt perspektiv kunna se och förstå sanningen i budskapet. 

Människors berättelser gör skillnad hos mig. Jag växer, lär mig mer, när jag hör och förstår vad andra säger. Jag ser det som min skyldighet att lyssna på de människor som drabbas. Vad säger du? Är det din skyldighet också? 

Anette Grinde 

Kristofer Flensmarck

 

Bibliografi Kristofer Flensmarck Redigera

• 2005 – Stilla en björn, Natur & Kultur
• 2007 – Den sista expeditionen, Natur & Kultur
• 2009 – Chiffonjé, Norra Skånes Gille
• 2009 – Almanacka, Natur & Kultur
• 2010 – F P S, Irrlicht (förlag)
• 2011 – Navigation, Natur & Kultur
• 2012 – IBKFF, Nilleditions
• 2013 – Blondieland, Natur & Kultur
• 2013 – Slutförvar, Irrlicht (förlag)
• 2016 – Jag är Hill, Natur & Kultur
• 2019 – Dödstrilogi, Diskret (förlag)
• 2020 – In i smärtan, Natur & Kultur

Wikipedia; https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristofer_Flensmarck

Madonnan vid Nilen - Scholastique Mukasonga.

 

RWANDA, 1979
I närheten av Nilens källa, högt uppe i de rwandiska bergen, står en staty av en svart madonna. Här ligger också internatskolan Notre-Dame-du-Nil, dit de rika och mäktiga sänder sina döttrar för att de ska hållas på avstånd från stadens faror och frestelser. Men på skolan frodas istället nedärvda fördomar mot alla som inte tillhör majoritetsfolket hutu. Och medan regnperioden pågår för fullt utanför, trappas den hatiska och våldsamma stämningen upp innanför skolans väggar.

Scholastique Mukasongas prisbelönta roman Madonnan vid Nilen utgör en prolog till folkmordet i Rwanda 1994, där skolan blir till ett mikrokosmos av det rwandiska samhället. Genom två av eleverna på skolan, Virginia och Veronica, närmar sig Mukasonga vad det innebar att vara tutsi i en hutudominerad skol­miljö utsatthet, förtäckta hotelser och trakasserier, inte minst när Gloriosa, som är dotter till en hutuminister, är i närheten. När Gloriosa vid en utflykt till statyn får för sig att madonnans raka, lilla näsa är en typisk tutsi-­näsa och bestämmer sig för att åtgärda detta, tar berättelsen en dramatisk vändning. Med sitt giftiga tal om tutsierna som »parasiter«, »orena« och »avfall« visar Mukasonga hur viktigt språkbruket var redan vid den här tiden och att folkmordet inte uppstod ur ett vakuum.

Scholastique Mukasonga föddes 1956 i Rwanda, där hon levde fram till 1992 då hennes familj flydde till Burundi. Familjen lyckades ta sig till Frankrike och undkom på så vis den stora katastrof som drabbade många i deras släkt två år senare. Madonnan vid Nilen från 2012 är hennes debutroman. För den tilldelades hon ett flertal priser, bland annat det prestigefyllda Renaudot-priset i Frankrike. Romanen har även filmatiserats.

Romanen är översatt av Maria Björkman, som tidigare översatt bland andra Annie Ernaux, Nina Bouraoui och Marie NDiaye.

Ovanstående text är förlagets beskrivning av boken. Vi lägger nu boken på bokvalsbordet till våra bokcirklar. 

• https://en.wikipedia.org/wiki/Scholastique_Mukasonga
• SVT 19/1-21 om Frankrike och Rwanda

Jag lever och du hör mig inte - Daniel Arsand

Jag lever och du hör mig inte.
Daniel Arsand.

Jag läste Nina Burtons Livets tunna väggar. Jag gick vidare till Kajsa Ingemarssons Att landa som en trana. Det är ljuva berättelser som skapar kunskap. Den ena om den fantastiska naturen. Där fanns njutning och kunskap om djur och natur. I den andra fanns njutning och hjärnskrap, sådant som får mig att tänka efter och får mig att vrida mig i obekvämlighet. Jag uppskattade båda dessa böcker mycket stort. Båda böckerna kunde läsas ett kapitel i taget, liksom avslutas för sig. Essäer, avslutade frågor, gjorde att jag kunde sätta punkt allteftersom. Det är behagligt, på något vis. Lite som noveller, men ändå inte.

Nu går jag vidare till Daniels Arsands - Jag lever och du hör mig inte. Den är annorlunda. Det är en roman, en berättelse om ett liv. Ett liv, hans liv. Den för mig till trakter, upplevelser och situationer som jag inte har besökt, den pekar mig i en tuff och stark riktning.

Berättelsen börjar med att Klaus Hirschkuh stiger av tåget på stationen i Leipzig. Det är november 1945 och han möter en stad i spillror. Den 23-årige tysken är själv en spillra efter fyra år i koncentrationslägret Buchenwald, dit han deporterats för att han är homosexuell. Han söker upp sina föräldrar, för vilka skammen över sonens homosexualitet är djupare än tacksamheten över att återse honom levande. Klaus flyr till slut hemmet och tar sig till Frankrike, där han lever i exil. Ett nytt liv med arbete, vänskap och kärlek. Hans minnen av de bestialiska övergrepp han själv och medfångarna i lägret utsattes upphör aldrig upphör att hemsöka honom. Boken handlar sålunda om hans liv, hans minnen och hans liv. Om hur han tar sig vidare efter de makabra upplevelser han mött i lägret.

Han skriver på ett annorlunda sätt - märkligt, vackert och med många dimensioner. All tanke om att hasta kastar jag omedelbart överbord. Den här boken behöver tid. Varje sida behöver tid. Varje upplevelse och känsla behöver tid.

Låt oss ta del av berättelsen, begrunda hans livsöde och tillfälligheterna som gör livet. Låt oss höja blicken och se om och hur livet hade varit om detta vore vi, du eller jag, och hur vi klarat oss eller agerat då.

Varje mening, varje stycke och varje sida rymmer så mycket sorg, så mycket känsla. Jag hör honom, hans ord om allt tillintetgörande av honom själv. Hur liten han blivit, hur förnedrad han har blivit. Det värker i kroppen på mig när jag läser, tänker på honom och hur han (och många med honom) haft det. Ja, det minsta jag kan göra för att lära mig, för att förstå hur andra har det eller har haft det - är att lyssna, läsa och se bortom ytan där intet syns.

Texten är som en dans mellan nivåerna, de ofullständiga tankarna som vi ju ägnar oss åt. De går från minus, till plus, från sorg till glädje, från insikt till känsla helt sömlöst. Vi stannar inte till, tänker klart, innan nästa tanke slår oss. Här finns frågorna med, de som snurrar snabbt förbi utan att prägla oss så länge. Förutom att de strax återkommer igen. Och igen.

Sättet att skriva är synnerligen annorlunda. Det kräver min närvaro. Fångar mig. Jag kan inte värja mig för tankarna, de placeras där, framför mig.

Han kommer från lägret till sin hemstad Leipzig. Han känner inte igen sig och han är inte igenkänd. Han tvekar, är beredd på att slagen fortsätter. De har etsat sig fast i honom. Orden, slagen, missbruket av honom som människa. Varje människa längtar efter kärlek, så också han. När lämnar hoppet om kärleken och tillhörigheten oss? När lämnar livet oss? Jag tänker kring hur lågt människor kan sjunka. Hur mycket några kan plåga andra, hur våldet ser ut. Jag tänker också kring hur mycket pina någon kan utsättas för, och ändå överleva. Vad är att leva? Vad är livet? vad är att överleva? Hur ser lyckan ut? Vem har rätt till den?

Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa dessa berättelser, de som visar mig andra liv, svåra liv, riktiga liv. De som visar mig hur andra liv är, kan vara. Bättre, lika eller sämre. För att människorna och deras berättelser gör skillnad. För att de visar oss hur vi är, vi som människor, fast vi alla är olika. Jag önskar också att jag kunde skriva en bok. Ja, det kan jag, förstås, men inte än. För att jag inte är där, riktigt än. Det är en evinnerlig tur att det är andra som är där. Kan. Och gör. Jag är väldigt tacksam för det.

Daniel Arsand beskriver kontrasterna. Hur man både kan älska, vara avundsjuk på, hata och vilja (medvetet eller omedvetet) utmana samma människa. Hur relationerna i livet - fadern, modern och brodern - är omåttligt svåra, för att vi inte klarar att kommunicera med varandra, eller respektera varandras olikheter. Människor är lika, men ändå helt olika och det gemensamma är att vi inte förstår varandra. Ja, hur kan vi det när vi läser människor, situationer och ord så olika?

Han kan aldrig läka om han inte blir förstådd eller accepterad som den han är, eller hur? Eller läker tiden såren?

Arsand beskriver kärleken, plågan i att ha upplevt den och förlorat den. Klaus älskade Heinz såsom bara älskande kan, så som ingen annan i hans omvärld förstår. Ja, vare sig hans egen familj eller Heinz familj. Är det tiden (1945), kontexten eller bara människorna? Vore det annorlunda nu?

I varje liv, varje människa finns olika egenskaper, olika förmågor. Visst kan man undra över föräldrars oförmåga att förstå sina barn, barnens avundsjuka mot varandra (även i vuxenlivet), men vad krävs egentligen för hela relationer? Hur kan de åstadkommas? Vem är du hundraprocentigt trygg med? Vem ser och förstår dig utan och innan? Knappt du själv, eller hur? Hur ska då någon annan kunna. För någon är det viktigt, för någon annan kanske inte alls.

I del två av boken flyttar han till Frankrike. Han flyttar med sin vän till ett nytt land, en ny stad. Vännen hittar tillbaka till sin hustru, vars närvaro påverkar Klaus. Klaus liv påverkas i evighet av hans upplevelser i lägret, hans identitet som homosexuell och hans längtan efter sin älskade. Han minns, han lider och han lever livet sakta, som i en nödvändighet. Hur är det att hantera sina trauman när man inte kan tala om vem man är? Hur är det att hantera sina trauman när omgivningen är negativt inställd till ens jag, eller en del av ens jag? Jag tänker att det är svårt att föreställa sig hur jag skulle förhålla mig till en ständig avsky från omgivningen eller från föräldrar eller ett liv där något viktigt i mig måste döljas. 

Vi läste Den som lever stilla häromåret. Det var en självbiografisk roman om en dansk kvinna och hennes föräldrar, där föräldrarna inte accepterade henne som hon var. Hon hade inte koncentrationslägerstrauman i bagaget, men hennes jag, hennes homosexualitet och hennes längtan efter föräldrarnas förståelse och kärlek är densamma - eller liknande. Samma kan ju inget vara, eftersom vi alltid är olika.

I Jag lever och du hör mig inte berättas historien nära, det är både små och stora händelser. Hud, känslor, älskog, minnen och skeenden varvar varandra. Nr 5395 är en skräck, det förföljer honom både dagtid och nattetid, likaså rädslan för våldet och utsattheten. Kärleken och mannen han älskade förföljer honom också, men mer i längtan än i oro. Vi följer honom från hans 25-årsålder till han är över 60. Han går framåt i livet, men traumat finns alltid kvar. Han stannar i mig väldigt länge efter avslutad läsning. 

Klaus Hirschkuh var fånge nr 5395 i koncentrationslägret Buchenwald, han satt där för att han omfattades av paragraf 175. Ja, att vara en människa som han är - var - alltså olagligt, förtjänar - enligt samhället - våld, förtvivlan, död och utanförskap. Människan är ett rovdjur som bara sliter sönder, eller vad säger vi om dess förödande behandling av människorna?

Det här är nyttig läsning, givande läsning. Det är också plågsam läsning. Det är viktig läsning, för mig som inte vet hur det är. Det minsta jag kan göra är att läsa om det. Försöka förstå hur det var att vara människa där, förstå människan förmåga att skada andra, liksom människans förmåga att överleva - i det här lägret under andra världskriget. Det här är bara ett exempel på övergrepp värre än riktig fasa, det finns så många fler. Inget av dem ska glömmas.

Låt oss minnas det hemska, låt oss berätta om det som har hänt. Låt oss aldrig glömma de som dödades och förkastades. Låt oss minnas dem, varenda en. Låt det aldrig hända igen. 

Flera kunder kommer in i butiken och ger uttryck för sin känsla om boken;

- något av det allra bästa jag läst

- fantastiskt bra, tuff, men fantastiskt bra

- verkligen läsvärd

- måsteläsning  

Jag säger; Läs, bara läs.

Anette Grinde

Miljömagasinet 8/1 2021

Klicka på bilden för att komma till tidningstexten i denna blogg. 

Är psykisk ohälsa ett ämne för demokratiska samtal?

Jag läser En trasig historia som är en serieroman om att växa upp med en gränslös förälder. När den sjunkit ner i mitt medvetande, skrapat och vänt några varv tänker jag på våra samtal - projektet demokratiska samtal - som vi har i bokhandeln. Är psykisk ohälsa ett ämne för samtalsgruppen? 

Vad tänker jag då att vi ska samtala om? Det här barnet, i En trasig historia, har en mamma som lider av psykisk ohälsa. Det leder till att barnet också gör det, för att barnet är oroligt och försöker ta ansvar för mamman. Ibland är det bra och ibland är det pest. Hon oroar sig. Hon lämnar sina kompisar för att springa hem och se att mamman är ok och det blir orealistiska reaktioner lite nu och då. Hon vet inte hur mamman kommer att reagera, om saker är kloka och vettiga eller urspåriga och gränslösa. 

Det är som med beroenden, självmordsrisk och psykisk ohälsa - vi ser inte på den enskilda människan vad som är fel. Det slirar ibland, vi skakar på huvudet och går vidare, vi tar inte ansvaret och vi ser inte hela bilden. Hur har barnen det och hur har den vuxne det? Hur kan vi, du och jag, göra skillnad för den som har det riktigt tufft? 

Hur ser vi den som behöver ses? 

A..

En trasig historia - Marie Tillman

En trasig historia är en serieroman om att växa upp med en gränslös förälder. Lösryckta minnesbilder kokar ned ett mångårigt sjukdomsförlopp till en tät berättelse i rasande tempo. Mamma kan plötsligt köpa en massa kläder, bli kär i en kändis, brusa upp för ingenting, dra opassande skämt på en middag och sen försvinna i flera timmar. Barnperspektivet är smärtsamt starkt, men Tillmans svarta och träffsäkra humor är hela tiden närvarande.

Marie Tillman är mest känd för sin serie ”Livscoachen” som bl a gått i Metro i flera år. Det här är hennes debut i längre format.

En trasig historia är en serieroman. Den är svart/vit, skarp och tydlig. Den känns hela vägen in i kroppen på mig. Hur ser och bemöter vi psykisk ohälsa? Hur ser och möter vi barnen som har vuxna omkring sig som lider av psykisk ohälsa. Hur kan man, som barn, uppleva situationen? 

Den här romanen är oerhört träffande och stark. Den berättar om mammans gränslöshet och oförmåga att förstå hur hon utsätter sitt barn för ohyggligt svåra situationer. Hur gör vi det? Hur förstår vi när något vi säger och gör skadar den andra? Hur går det att stoppa? 

Och - eller kanske framförallt - berättar den om barnets upplevelse av situationen. Ett barn tar ofta på sig ansvar för en vuxens vånda, även om det inte är hens roll. Det är den vuxne som är ansvarig, inte barnet, men hur lätt är det att förstå för den som lider av svårigheten. Hur ska barnet kunna stoppa skeendet, när det inte förstår att det inte är hens ansvar. 

Ja, det här är en stark och läsvärd bok. 

2018 kom Marie Tillman ut med serieboken; Tänk positivt annars kan du dö, som handlar om ångest och självdestruktivitet. Det är tuffa frågor och viktiga berättelser. När man ser hur det är - och inser absurditeten - kan man kanske också förändra. I huvudsak går saker ut på att förändra sig själv, men det kan också vara en väg att förändra andra genom att få dem/oss att se sig/oss själva.

Njut dagen som den bästa! 

A..

Jag ber dig respektera ...

Just nu har vi corona i trakten. Det sätter en del käppar i hjulet för oss alla. Det betyder t ex att en grupp på tre eller femton personer som inte avser handla ska välja att inte gå in i butiken. Ja, nej, inte ens två, eller en. Du som vill - avser - handla, tala om eller vara i verksamhet, anmäla dig till aktiviteter, beställa varor, med mera, hälsas mycket varmt välkommen. Jag ber dig tänka till innan du säger/tänker  att/vad du avser - jag har mött många som slirat på sanningen där. Jag möter också människor som blir förbannade när jag frågar. Jag ber att få uppmärksamma igen; corona är dödligt. Vi avstår gärna från att bidra till den dödliga sjukdomens spridning. Du är viktig i den tanken. 

Du som är nyfiken på huset, är medföljande sällskap eller inte har ett relevant ärende ber jag vänta utanför. Jag är ledsen, men nu är tid för frånvaro av allt som rör butiksbesök, trängsel och virusdelning till varandra. Jag ber dig respektera detta. Det gäller även dig som bara vill mysa, titta runt, som tänker att man får mer/annat för att man har munskydd eller av annat skäl stiger in. Det är tid att respektera andras oro här. Jag är innerligt tacksam för dig som förstår och respekterar det. 

Jag - ja, säkert alla näringsidkare i staden - önskar dig som kund, ja, men inte att bara strosa. Att bara hänga eller titta gör vi inte hos frissan, i restaurangen, på ica, på bibblan, i bokhandeln eller i annan sorts butik. Ja, kanske inte ens på busstationen längre. Vi gör det vi ska och sedan lämnar vi platsen för att andra ska få möjlighet att göra det hen ska. 

Handla och delta i aktiviteter som arrangeras, ja, välkommen, så länge vi håller god distans och respekterar varandras oro och vilja att vara friska. Butiken är avstängd för övriga när vi samtalar. Den som är i riskgrupp, inte klarar distanshanteringen eller är sjuk kan med fördel delta digitalt. Jag ber alla respektera varandra, platsen och de förutsättningar som råder. Viruset finns, trots att vi inte vill att det ska finnas. Vi ber alltså var och en om omsorg om varandra, respekt och minst två meters distans. Alltid, alltid.

Jag ber dig att respektera den som vill handla. Jag ber dig respektera att medföljande väntar utanför. Jag ber dig respektera vår vilja till avstånd och respekt för varandra. 

När du bemöter mig med vrede och ifrågasättande - när jag undrar över ditt besök, vad du söker och hur jag kan hjälpa - så skadar du platsen, dig själv, din omgivning och mig. Jag ber dig avstå från detta. 

Den här platsen månar om människorna - också dig - jag ber dig om omsorg i retur. 

 

Anette Grinde 

Graz - Bart Moeyaert

År 2019 fick Bart Moeyaert Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA).Juryns motivering lyder

Bart Moeyarts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyearts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.

Bart Moeyaert. I sin första vuxenroman, Graz, har han skrivit en vacker skildring om kärlek, ensamhet, saknad och det märklig i att försöka komma underfund med vem man innerst inne egentligen är.

Hermann Eichler har tagit över sina föräldrars apotek i Graz. Där kan han komma med goda råd för vartendaste piller, rekommendera medicinering utifrån årstid och är omtyckt av sina kunder.  Det är bara när det kommer till sitt eget liv han känner att han inte har full kontroll över händelserna. Och i sin relation till kvinnor är återhållen och blyg. Det är som att hans far auktoritet ännu tynger ner honom.

En dag inträffar sedan en olycka utanför Hermanns hus då en flicka blir liggandes bredvid sin cykel. Hermann hjälper dock inte men hittar hennes plånbok och inser då att flickan egentligen är en pojke.  På natten börjar han genom snö och vind gå in mot det vintriga Graz för att återlämna plånboken. En vandring mot drastiska insikter och ett sexuellt uppvaknande som morgonen därpå får honom att inse vidden av sin ensamhet.

Med en fantastisk prosa lyckas Moeyaert subtilt fånga ett känsloliv som kommer till liv. En vacker hyllning till staden Graz som scen för Eichlers vandringar och insikter i denna omistliga kortroman om kärlek, saknad och ensamhet. 

(Ovanstående är förlagets beskrivning av boken.)

Boken läggs på bokvalsbordet till våra bokcirklar. 

Peter Handke

Peter Handke har kallat sin nya roman Frukttjuven för ”Det Sista eposet”. Ett stick av ett bi blir det tecken som föranleder uppbrottet och som gör att författaren påbörjar sin berättelse. Här skildras en resa som på omvägar leder från Ingenmansbukten till det inre av landet, där frukttjuven kanske är dömd att stanna, men också om de oerhörda och hittills aldrig skådade farorna på vägen dit.

Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019. 

Bibliografi (utgivet på svenska)

(Översättningar av Margaretha Holmqvist och utgivet av Bonnier, om ej annat anges)

• Dörrknackaren (Der Hausierer) (översättning Maria Ortman) (1969)
• Målvaktens skräck vid straffspark (Die Angst des Tormanns beim Elfmeter) (1971) [filmatiserad 1972]
• Berättelse om ett liv (Wunschloses Unglück) (översättning Eva Liljegren) (1974)
• Kort brev till långt farväl (Der kurze Brief zum langen Abschied) (1975)
• Den sanna känslans ögonblick (Die Stunde der wahren Empfindung) (1976)
• Den vänsterhänta kvinnan (Die linkshändige Frau) (1978) [filmatiserad 1978]
• Långsam hemkomst (Langsame Heimkehr) (1981)
• Vägen till Sainte-Victoire (Die Lehre der Sainte-Victoire) (1982)
• Barnberättelse (Kindergeschichte) (1984)
• Smärtans kines (Der Chinese des Schmerzes) (1985)
• Upprepningen (Die Wiederholung) (1988)
• Frånvaron: en saga (Die Abwesenheit) (1989)
• Tankar om tröttheten (Versuch über die Müdigkeit (1991)
• Tankar om jukeboxen (Versuch über die Jukebox) (1993)
• Tankar om den lyckade dagen (Versuch über den geglückten Tag) (1996)
• Timmen när vi inte visste något om varandra (Die Stunde da wir nichts voneinander wussten) (översättning Ulf Peter Hallberg) (Symposion, 1996)
• Mitt år i Ingenmansbukten (Mein Jahr in der Niemandsbucht) (översättning Karin Nyman) (1998)
• En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus (In einer dunklen Nacht ging ich aus meinem stillen Haus) (översättning Karin Nyman) (2000)
• Don Juan (Don Juan) (översättning Marja Müllner) (2006)

Priser och utmärkelser (urval)

• 1973 – Georg Büchner-priset
• 1995 – Schiller-Gedächtnispreis
• 2009 – Franz Kafka-priset
• 2014 – Internationella Ibsenpriset
• 2019 – Nobelpriset i litteratur

Att landa som en trana - Kajsa Ingemarsson

Osannolika anteckningar i Grevens tid.  

Han kallar sig själv Greven, en bokstavligen odödlig gestalt som med humor, elegans och en nypa provocerande uppriktighet delar med sig av erfarenheter från sina många liv. Vare sig han befinner sig i det gamla Egypten, i revolutionens Frankrike eller i självaste gudarnas boning förmedlar han sina berättelser med en aldrig sinande empati och förståelse för människans villkor. Hans önskan att hjälpa, guida, undervisa och med egna exempel visa hur även den snårigaste väg så småningom leder till upplysning, är lika underhållande som full av förtröstan.   

Att landa som en trana är en bok genomsyrad av hopp, kärlek och tidlös visdom.   

(Ovanstående är förlagets beskrivning av boken.)

Att landa som en trana. 

Kajsa Ingemarsson. 

Läs, bara läs. 

Läs utan förutfattade meningar. Läs med undran och njutning i sinnet. Läs utan att ha bestämt innan hur det ska vara. Låt raderna nå dig, låt dem vridas och vändas i dig. Vad står de för? Vad gör de med dig? Hur påverkar de dig och din dag? 

Läs och njut. Gör det med allt du läser. Låt författarens ord dansa inom dig. Vad innebär det att landa som en trana, tro? 

Jag tycker om Kajsa Ingemarssons sätt att skriva, hennes ordval och meningsbyggnad. Läsning blir njutning. Det tilltalar mig, gör läsningen lätt. 

Berättelsen är, på intet sätt, precis. Jag undrar hur jag ska läsa och förstå, men tänker att ett öppet sinne spelar roll. Om jag väljer att släppa in, då gör jag det och skapar nya nyanser. Jag tolkar mer då. Det är, för mig, en vacker känsla. 

När karaktären, under en tid, förvandlas till trana och drabbas av magisk frihet i kropp och själ drabbas jag av längtan. Tänk, att få vara en trana, flyga högt i frihet och vara utan småaktigheten i människor. Tur att de är rätt få som är så, så att längtan inte blir övermäktig här. Men, den som har flugit som en trana måste också lära sig att landa som en trana. Det, har man förstått, är en nästan omöjlig konst. Ingen flykt varar för evigt. En vacker dag behöver du åter vandra på jorden. 

Är den här boken en roman? Eller ska jag tänka att det är mer om  filosofi? Det är en berättelse om tid, liv och närvaro, eller hur? Om livet. 

• Att leva är att utsätta sig för tid, och därmed idén om slutlig destruktion. 

• Det finns inget annat som livet, så dyrbart att det faktiskt är värt att dö för. 

Jag läser sakta framåt, funderar kring tid och liv. Händelser för oss framåt, vidare. Sakta, sakta. Vad är nu? Finns det ett nu, för var och en, eller är det samtidigt många nu som också berör mig?

• Ingenting är förgäves. 

Vare sig här och nu, förr eller senare. Kan det verkligen vara sant? 

Jag öppnar boken igen. Läser, funderar, tänker och vilar. Det är en bok att fundera över. Inte hasta. Lite nu. Lite då. Lite här. Lite nu. 

Hon skriver om kärleken. Jag ler och våndas. Visst är den vacker och hopplös, men också en stor del av livet. Kanske var det kärleken som gjorde att han tappade fokus i badet. Om man ska bada med krokodiler torde uppmärksamhet vara ett viktigt sällskap, istället för tankar kring hopplös kärlek. 

När vi ska prata om den här boken i våra cirklar tänker jag att vi ska prata om livet, kärleken och döden. Om hur vi förhåller oss och vad det är. Jag tänker att det finns så många vinklar på frågorna, filosofiskt och faktiskt, och att just det gör att vi kan utvecklas. 

Varför är du arg och besviken? Varför är du glad och tillfreds? Vad gör livet och alltet med dig och mig? Varför blir du arg på någon annan? Vad gör dig lycklig? Hur påverkar vår kropp och själ livet, den här dagen och nästa? 

Jag tänker också att vi kan prata om livets tillfälligheter. Vad gör oss kloka och vad får oss att halka in i fördärv? Hur ser vi konsekvenserna av vårt handlande eller de människor vi möter? 

Ja, jag tänker på livets värde. Och att jag inte vill dö. Som livets värde finns allt jag är, allt jag kan, jordens väl och alla jag möter. Där finns lyckan och människorna. Ja, det är kärlek och respekt för allt vi är. Vad är livets värde för dig? 

Kanske kan vi också tala om tacksamhet och vad vi är menade för. Vilka är våra starka sidor och vilka är våra svaga? Hur förhåller vi oss till dessa och varför gör vi så? Återigen. Består livet av tillfälligheter eller medvetna val? Vad gör våra förhållningssätt med oss och livet? 

Låt oss också tala om lögnerna. Stölderna och lögnerna. Ja, låt oss tala om hur de uppkommer och varför. Ja, för att vi kan. Men, hur kommer det sig att vi nedlåter oss till sådant. Hen säger att det beror på att vi kan. Är det sant som det sägs, att tillfället gör tjuven? Är det sant att vi går den kortaste vägen även om det innebär att vi stjäl eller skadar någon annan, att vi gör saker på bekostnad av någon annan? Är det sant att det bästa vore om vi lärde oss att ljuga rätt ibland? Hur ligger lögnen i dig och i mig? Kan tål den tanken att tänkas? 

Allteftersom jag läser dessa märkliga anteckningar flödar mina tankar om livet och mänskligheten. Är de andra, eller vi alla, ändå inte rätt förundrade? Vad har vi lärt oss över tid? Är saker självklara eller händer det något i mellanrummen? Är 1+1 verkligen bara 2?

Har vi egentligen utvecklats eller går livet, människor i samma spår som alltid? Hur många livstider tar det att bli fulländad, tro? 

Jag tänker att det här är väldigt spännande anteckningar. De fångar fråga efter fråga, får mig att fundera över livet, hur det är och varit. Och vad som komma skall. Det passar mig. Jag njuter tanke och läsning. Att landa som en trana har landat väl i mig, även om den  skapar skav och inte passerar med lättsam glans. Kanske är det ändå sådant som passar mig bäst? Skav och skrap, tankar och samtal gör skillnad hos mig. Varje samtal är nytt och udda, nya frågor landar i tanken. Ja, här platsar Kajsa Ingemarsson ord verkligen in. 

Hur har vi det i våra glashus? Hur tål vi att rannsaka oss själva? 

En kopp med varm dryck; vatten, en bit ingefära och mammas godaste honung är ett gott sällskap till min läsning och alla nya tankespår. Det här är en stunds riktigt guld till min dag. Min läsning är en fröjd. 

Jag vet också att det blir en extra njutning när jag i läsarvänners lag får tala med andra om detta. Vad säger det här dig och hur möter det i mig? Vem har rätt och hur tänker jag om det? 

Den här visdomen - som underlag för egna tankar - rekommenderas. Det gör också Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad. 

Jag önskar dig god en fortsättning på det nya året. Låt 2021 bli något riktigt bra.

Njut dagen som den bästa. 

Anette Grinde 

Bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

#attlandasomentrana #lbförlag #kajsaingemarsson #roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #handlalokalt #ettlevanderoslagen  #välkommentillbokhandeln 

Stockholmsliv - Staffan Tjernelid (1950)

Stockholmsliv. Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år. 

Staffan Tjernelid (1950). Del 1:4. Norstedts förlag. 

De gamla böckerna om Stockholm och annat är fantastiska. Tänk, om man hann läsa allt som finns. Tänk om, tänk om. Ja, det kan jag inte. Jag måste välja en i taget. Ja, säkert är det så för dig också.

Vem vill läsa den här? (Ja, jag vill gärna, men får lov att välja bort.)

Boken finns i Antikvariatet Norrtälje - #entrappauppibokhandel.