Bokcirkeln: Ja, det händer att jag får insistera...

 Ja, det händer att jag får insistera, säger jag till kvinnan som beskriver sin egen bokcirkel som en sån som bara tappar fokus. De pratar om annat. Associationerna drar iväg och vi kommer aldrig tillbaka, säger hon. Jag vill bokcirkla om en bok, inte om barnbarn. 

I bokhandelns bokcirklar pratar vi om boken, men, ja, det händer att jag får insistera. Vi talar inte om privata frågor, egna sidospår, barn eller barnbarn. Vi gör vårt yttersta för att stanna kvar i boken, fördjupa oss tillsammans i det som är skrivet. Vi är inte här för att kritisera, utan se och begrunda det som är skrivet. Och inte för privata sidospår. Vi möts bara en kort stund, så vi behöver vara fokuserade på just det - boken och dess faktiska innehåll. Det författaren valt att skriva.

Det händer att folk drabbas av associationer som de inte klarar av att hålla inom sig. Någon sa att det fungerar om man omformulerar tanken från att vara privat till att bli allmängiltig. Ja, det är bättre, men det ska fortfarande handla om boken. Ser du skillnaden? Vi behöver tänka innan vi talar. Vi behöver också ge alla plats och samtalstid. 

Ibland vill någon kritisera eller prata om egna förväntningar, säga att något är bra eller dåligt, men vi försöker hela tiden återvända till det som finns i boken. Sakfrågorna, alltså. Temat för bokcirkeln är alltid det som författaren valt att skriva, inte läsarens förväntan. Läsarens upptäckter om boken, ja, gärna, gärna, men inte kritik. Ser du skillnaden?

Vi googlar inte i mötet, det rör inte texten och det förstör tiden. Jag ber att ni stänger av telefonen. Boken är skälet till att vi är här tillsammans, du har läst. Om du behöver kolla något, för din förståelse, gör gärna det när du läser, innan eller efter mötet. I mötet talar vi om vår läsning. Vi avstår googlingen i rummet. I mötet koncentrerar vi oss på samtalet med varandra. Vi är där, tillsammans med boken, utan digitalt nät.

Vi tar inte med djur eller barn till mötet. Det är dels en koncentrationsfråga och dels en allergifråga (ja, mot djur, inte barn). 

Ja, ibland får jag insistera, tjata, påpeka och säga ifrån igen för att få bort det privata, hunden och googlingen. 

Jag skulle gärna se att var och en förstod och höll sig till finessen med samtalet, förståelsen för varandras lärande och vad boken ger oss. Varför vi är där. Ibland når vi dit, ibland inte. Vi får se hur det går nästa gång, kanske lär vi oss lite mer då? Oavsett, så är samtal om böcker en fantastisk syssla. 

Tack.

A..