21/11-24. Varför gick du inte på den upptrampade stigen?

21/11-24. Torsdag kväll. 

Rapport från ett samtal om sorg. 

Snöröjningen hade ännu inte nått fram till Lilla torget, så deltagarna fick ta sig fram genom den nyfallna snön. Någon fick snö i kängorna när hen pulsade utanför den upptrampade stigen, vintern är här. Den vita snön kommer med ljus i mörkret. 

Varför gick du inte på den upptrampade stigen? För att jag är jag, och för att jag inte alltid trivs i andras fotspår. Lite snö i skorna är priset att betala.

Vi möttes för att tala om hur vi möter barn i sorg. Vi har olika erfarenheter i rummet. Bakom skalet är vi alla sårbara, om än på olika sätt. I sorgen behöver vi inte samma lösningar, men en nyckel kan vara tid och samtal. Eller eller.

Samtalsledare var Kerstin Ivéus, med erfarenhet av att möta barn i sorg i sitt arbete på Lilla Erstagården och från doktorandperspektivet i palliativ vård och Anna Furness med egen erfarenhet av ett förlorat barn och som författaren till samtalsboken “Vi är fem och vi är fyra”. De lyfte frågor om sorg och förlust och vi bjöd in till samtal och reflektion. 

Samtalet kan göra ont, men kan också vara helt nödvändigt. Sorgen har väldigt många olika skepnader. Någon vill tala, någon blir arg, någon gråter eller bär den hårt inom sig. Det finns olika förhållningssätt till allt, även till sorgen. Att höra och förstå olikheterna, acceptera att det är så och se hur den andres tanke är, att olika sorg är ok, är läkande. När någon säger att det tar 7-10 år innan sorgen mattas blir någon lättad, hen såg ett slut på det ondaste, och den andre upplever det som en evighet.

Vi pratade om den första sorgen, då när t ex ett dödsfall sker. Vi talade om att göra rum, tända ljus och säga farväl. Den kanske är det lättast att ta hand om, men det som kommer sen, tiden, minnena, ilskan, förlåtelsen, acceptansen, livet som pågår, är något annat. Hur gör man om man inte vill samtala, hur påverkar det en själv och omgivningen? Vad svarar man barnet som vill prata om familjemedlemmen som är borta? Hur tänker man om sorgen som inte släpper? Att tiden läker, är en sanning, men tiden för en är inte samma för den andre. Att se och låta det ta den tid som krävs, både för sig själv och andra, är viktigt. Mitt sätt är inte mer rätt än ditt sätt. 

Jag tänker, återigen, att det är samtalet som är nyckeln, men att det är samtalet som stämmer med var och ens sätt och sorg som var och en behöver hitta. Kemin, människan och gruppen spelar roll. 

Resultatet av det här samtalet, i bokhandeln, kan vara: uppmärksamhet om behovet, hitta samtalsgrupper, lista böcker och möta människor där de är. Acceptera tiden och sorgen, se barnets sorg - se barnet där det är. Lyfta frågan om sorg i grupperna som talar om livet.

Vilka samtalsgrupper har Svenska kyrkan i Norrtälje? Har SPES någon verksamhet kvar här? Finns det fler rum att samtala i?

Tack, Kerstin och Anna. Tack, ni som delade era erfarenheter. Tack, 

Anette Grinde 

Mångfald Tillsammans (ideell förening)

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

Ta fram:

• Lista på böcker om sorg.
• Vi är fem och vi är fyra
• Lista på tillgängliga samtalsgrupper.
• SPES
• Svenska kyrkan 
• Bokhandeln
• Behöver begravningsbyråerna sådana listor?

Rapport: 2+8 (2)