Vem kan prata om sitt trauma
med sina barn och sina vänner?
Ann-Helén Laestadius skrev Stöld häromåret. Den handlar om samerna och norrland. Den handlar om människor. Det handlar om dem som hatar urfolken, om stöld och ond död, slakt av djur och sorg i människor. Det är en viktig berättelse om folk, strider och hur vuxna håller hat och orättvisor vid liv. Den är synnerligen läsvärd, dels som en spännande roman, men också som en berättelse om hur minoriteter i vårt land påverkas av andras okunskap, vi och dem-tänk och avundsjuka. Det finns mycket att lära av den berättelsen. Jag blir oerhört illa berörd över hur vi, Sverige, behandlat delar av vår befolkning. Ja, fortfarande gör.
Nu har Ann-Helén Laestadius skrivit del två i serien om samerna, Straff. Hon har gått tillbaka i tiden, till 50-tal och sameskolan som skadade barnen för livet. Det är hård och krass läsning som får min blick att bli grumlig, tårarna rinna och mig att lägga boken åt sidan för en stund. Jag hulkar i natten. Barnen blir vidrigt behandlade, de utsätts för grovt våld av husmor på skolan och är ständigt rädda. Barnen tiger av rädsla för stryk, berättar inte för någon. De vuxna ser inte, vågar inte. Skadan sitter i för evigt.
Berättelsen går mellan 50-tal och 80-tal. Vi ser vad som hände sen, möter barnen, ser hur det vuxna livet tar vid, hur det påverkat dem och deras liv. De är unika individer, som sett och behandlats olika över tid, där tiden gjort sitt med deras närmaste, där våld, sorg och personliga egenskaper påverkat dem stort. Mobbaren, den minsta, den kaxigaste, liksom syskonen och föräldrarna eller tidigare led som aldrig förstod vad som hänt. Nästan ingen vill eller kan inte prata om saken. De tiger i alla år, tiger och lider var och en för sig. Deras inre jag, deras identitet och deras liv blir skadat, med det är som om det aldrig går att förstå hur viktigt samtalet och förståelsen är. De lättar aldrig på det inre trycket. Först är de för små, de är för utsatta, någon är för hjälplös, man vill inte skada eller kan inte förklara eller förstå och rätt som det är är det för sent. Det krävs mycket för att vara stolt över sitt ursprung, när samhället runt omkring hånar. Livet blir - är - svårt.
Laestadius beskriver människor och liv, hur olika man är och varifrån man kommer. Våra ursprung är viktiga, vårt hemma och vår familj. Sorgen när det brister är svår att bära. Anknytning, att våga känna närhet och värme, det är inte alla förunnat och är olika inom familjer. Någon får med sig annat än de andra. En sorg slår sönder, för att man inte kan tala med varandra om det som hänt.
I Straff straffas barnen för att de är samer, barn av härkomst att vara stolt över. De fick inte vara som de var. De fick inte tala sitt språk, njuta eller ens lära om sin kultur eller sjunga sina sånger. Några, ja, alltför många människor satt sig över dem, tänkte dem som mindre. Ja, det finns folk som gör det nu också. Man önskar att det bara kunde upphöra, uppdelningen i folk och folk, hat och utanförskap. Vi är alla unika varelser, människor av kött och blod, med gener från de led som vandrat före. Var och en har fått med sig livet, skrattet, gråten, sorgen, sinnesstämningen och döden. Sina traditioner har bara några fått följa, andra har blivit bestulna på dem.
Straff och Stöld är viktiga berättelser som berättar om livet för samerna, de som är en del av vårt land och en del av vår historia. De som är som vi, som vi ändå har straffat för att någon klassats som dem. Det där vidriga vi och dem. Jag fattar inte att det alltför ofta är så.
Läs Straff och Stöld, bara läs. Böckerna går utmärkt att läsa i valfri ordning.
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Tfn 0708 905 731
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar