Simmarna. Julie Otsuka.

Simmarna. Julie Otsuka. 

Hur ser våra liv ut och vad händer när rutinerna bryts? Hur kommer det att gå för mig, dig och alla andra när det som inte får hända händer? Hur tar vi förändringen? 

Vad händer i oss när livet förändras? Ja, olika för dig och mig. Hur ser vi den andres vilja eller ovilja i förändringskravets tid? Hur skulle det bli för mig? Och dig? 

Jag står bredvid (i tanken) och betraktar människorna i simhallen. Deras vånda, trauma och lättnad är olika för alla. Lust och problematik yttrar sig olika. Det jag tänker, tänker inte du. Och vice versa. Inga spår är lika i våra hjärnor, sorg eller lättnad fäster olika. Det jag kan skaka av mig, kan kanske inte du. Jag tänker ofta på det när jag läser och vi pratar om läsningen: hur olika vi förstår. Mitt rätt är något annat än ditt. Någon sa att vi inte kan rå för våra känslor, de är en produkt av arv och miljö. Vi kan dock, ganska långt, begrunda vilka vi är och hur vi hanterar livets frågor och möten. Hur vi talar och hur vi utforskar. Vi måste inte attackera, vi måste inte gå i svaromål, vi måste inte ta all plats och vi måste inte älska den vi inte älskar. Kanske måste vi tänka till, hålla i oss, för att det ska fungera i alla samtal och i alla möten? Kanske måste vi hålla i reptilen inom oss, låta den somna och tänka ett klokskapsvarv till: hur tänkte den andre och hur tänker jag om det? Någon blir rädd för sprickan i golvet. Vilka konsekvenser kommer den att föra med sig i människornas liv? 

Sprickan är symbolen för förändringen: vad händer sen med var och en?

Hon berättar vad kvinnan kommer ihåg och inte. Det triggar mitt minne. Till del sant, och kanske till del en dröm. Även en dröm kan vara sann. Vad är sanning? Hon sa: han älskade mig, inte dig. Han sa: Hon älskade mig, inte dig. Jag tänker att de kanske inte sa: "inte dig", men att jag hörde det av sammanhanget. Vad gör det med oss när vi upptäcker saker som inte är sagda, men som spelar roll. 

Övergången från kaoset (eller oron) i bassängen till demens eller åldersglömskan slår mig som ett knytnävsslag i magen. Den påminner mig om tiden som rinner ut ur en människas kropp och att jag inte kan göra något åt det. Sorgen slår mig med full kraft, men jag tillåts inte sörja. Jag måste hålla den tyst, inom mig. Hon minns, skriver författaren. Hon minns en del och inte annat. Hon upprepar sig och sina frågor. Det gör jag också, till barnens förtret. Gör vi så genom livet? Säger samma saker, lär oss inget nytt? Hur lär vi oss nytt om vi inte lyssnar och försöker? Hur lyssnar du? Och jag? 

Hur är det på boendet? Betalar du tillräckligt? Är du snabb i maten, renlig på din sida gardinerna eller stökar du till det för din rumskompis? Tänk, om pengarna ska avgöra den service och omvårdnad du får på hemmet, eller om din dörr måste stå öppen för allas beskådan. Hur ska vi planera för oss då när tiden närmar sig, eller för dig som står närmast i tur. Kan vi ens det när du inte berättar hur du har det? Vem vet om du ligger ensam på golvet och dör i din ensamhet. Eller jag. 

Gör du inte det kan du ändå tvingas dela rum med en främmande människa och tvångsmässigt samsas hur ogärna du än vill. Det i sig kan skapa död och förtvivlan. 

Hur utvecklar sig sjukdomarna och hur får man hjälp, är en fråga att ställa sig. Är allt sjukdom när äldreboendet är ett faktum eller finns det tjotjim också? Ja, livet kanske är en inställningsfråga, precis som all läsning är. När inträder väntan, frågar jag mig, och hur blir livet då. Vad är definitionen på ett rikt liv och vem ansvarar för att det är så?

Visst längtar man tillbaka till simhallen? Hur går det - blev det - med sprickan, tro? Vad gör förändringssprickan i ditt liv? Vad hade hänt om den inte dykt upp?

Vad är bra, sorgligt och ironiskt lustigt? Ja, det är helt beroende av vem som läser, hens humör och insikter. 

Hur hade det gått för kvinnan, Alice, som var orolig i simhallen och som tvingades sluta simma för sprickan - om hon hade fått fortsätta att röra på sig? Rörelse i olika former gör oss friska längre, men hur påverkar det oss, var och en?

Den är så himla bra, sa hon. Det finns många frågor att prata om, säger jag. De intressantaste är kanske simhallsfrågorna, säger jag, men också förhållningssättet till de äldre, de som är på väg ur tiden. När jag pratar med kvinnan visar det sig att vi har helt olika ingångar i boken. Hon har en direkt erfarenhet om demens, åldrssjukdomarna och hur det påverkar relationen. Det har inte jag. Hennes läsning var igenkänning, min läsning var en presumtiv fasa - att/hur man låser in, kanske måste eller för ekonomi, personalstyrka och olika rikningar på vrede och rymningsbenägenhet, med mera - för mig och närstående. För den som står mitt i, med en anhörig som är där, eller om man själv upptäcker orostecken i sig själv eller annan, vad händer då med vår läsning?

Det gäller att se sakerna från olika håll. Det gäller att förhålla sig. Det gäller också att ta vara på livet och omständigheterna medan tid är. 

Anette Grinde 

Tfn 0708905731 

Föreslagen som bokcirkelbok av bokcirkeldeltagare. 

Placeras på bokvalsbordet till våra bokcirklar. 

#simmarna #julieotsuka #albertbonniersförlag #roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #roslagen