Dom därute. Erik Helmerson.

Är det så här det ser ut bakom politikens välputsade fasad idag? "Dom därute" är en förfärande, träffsäker och svidande skildring av vår samtid och ett urartat politiskt samtalsklimat.

Det är strax före midnatt. Trött och ouppmärksam låter riksdagsmannen Mikael Petersen (M) sitt twitterinlägg gå i väg. När han vaknar är det mesta annorlunda. Kolonialherre, fucking rasist – det är ingen hejd på tillmälena. Mikael inser att han inte längre är en belastning bara för sig själv, utan också för partiet.

Så vänder det. Dom därute, nätets anonyma trollbrigader, hittar honom. Och de älskar det han skriver. Ju grövre, desto fler följare, likes och kommentarer. Äntligen har han blivit någon, äntligen är han älskad. Och karriären i partiet tar fart igen. "Dom därute" är Erik Helmersons fjärde roman.

Dom därute. Erik Helmerson. 

Att höra hemma någonstans ter sig allt viktigare för varje bok vi läser och varje samtal vi för. Tillhörighet, tillsammans med vi och dem, verkar vara en livsviktighet. Hur gör man det, hittar sin plats? 

Här möter vi en man som, likt kvinnor och andra, söker sin tillhörighet. Han vill delta och bli sedd, inte ständigt bli ifrågasatt. Vi vill det, alltid, på olika sätt utifrån hur vi är och mår. Den som vill, kan ändra sig när det skaver för mycket, men bara den som vill och försöker. Och bara den som ser att det händer, att man behöver, kan. Hur ska man annars se att man måste? Det är en av poängerna med bokhandelns alla samtal: att få syn på sig själv och sina fördomar, att förstå hur vi själva och andra tänker.

Mikael Petersen, huvudkaraktärenären i boken, behöver det, förstås. Men, säkert också vi läsare. Vad kan vi lära oss här? Ja, säkert mängd och massor, men det återstår att se när vi möts för att prata om boken. 

"Eftersom ingen tycker om mig här, tänkte jag istället, får jag försöka hitta någonstans där de gör det." 

Han blir ordförande i föreningen. Han blir det för att företrädaren mer än allt vill lämna sin post. Han träffar en tjej, njuter av den vackraste synen. Det ger andra anledning att reta honom för alltid, trots att han bad att hon inget skulle säga. Det förföljer, som en ständig mobbningstråd som aldrig upphör att existera. Hans låga självinsikt också. 

Var går gränsen för vad vår historia ska göra med oss? Hur och hur länge ska ungdomens oförstånd prägla en människas liv?

Han blir riksdagsman. Vad gör vårt jag med oss i olika positioner? Kräver det mer av mig att vara riksdagsman än att vara ordförande för en skokförening? Ja, förstås, men hur är vi som människor? Hur följer det med oss genom livet, våra sätt och egenskaper från ungdomens dagar? Som hans rädsla för ensamhet, att inte tillhöra?

Han hamnar på en scen för en debatt om skolan och valet. Det blir istället en diskussion om kön och rasism, som omöjligt kan föras framåt. Allt är hugg och vridning av orden. Där finns inget samtal, ingen respekt och inget försök att förstå honom. Han är bara utsatt, hårt ansatt av någon som vill trycka ner den andre så mycket som möjligt. Det är plågsam läsning, men jag tänker att det ofta är så i det offentliga samtalsrummet. Nuförtiden. Att grunden i en debatt är plocka ord, omformulera dem till det mest negativa som går. Och sen skyffla tillbaka det med full kraft. För att förgöra personen. 

Han lär sig, men hur lär han sig? Politiken lär sig, förändras, men hur lär den sig? Är den värdig? Nej, inte! 

Att tillhöra. Glöm aldrig att vi måste tillhöra något. Frågan är vad och när det är tid att förstå att det är dags att byta grupp. För att man (eller andra) far illa annars. Han förstår inte det, hänger på det vedervärdiga, tappar bort hela sig och allt omkring sig. Hur lätt är det att hänga med i andras ordalag om man inte passar sig? Vad riskerar man att förlora? 

Det blir skoj, ville jag tro när jag började min läsning. Det blev det inte, det blev tuff läsning om en man och hans liv. Om politik, hat över och inom partigränserna och också om kärlek och längtan efter tillhörighet. Men också mycket om hopplöshet och hat. Vem och vad styr våra liv? Hur tar vi oss framåt på vettiga sätt?

Det värsta är att man kan tro att det är sant. Att vår värld ser ut så. Att man inte lotsar varandra med det bästa för ögonen och att även den interna gruppen är en förfärlig strid. Huga, huga, säger jag om det som händer i Dom därute. Det är förfärande, ja. 

En fråga som brukar ställas i bokcirkeln är: - varför har författaren skrivit den här boken. Ja, jag kan förstå att det han gör är att peka på dagens fasansfulla samtalsklimat, hur det ser ut och slå och hur politiken ser ut. Jakten på människor, den lilla människan som försöker, men inte är riktigt grundad. Där är det lätt att tro på likes och delningar. Eller för att försöka få behålla sin plats. Han skriver om hur politiken påverkas, hur förskjutningar sker. Hur normaliseringsprocessen ser ut, den som ständigt pågår. Vad kan vi göra åt den, du och jag? Vem säger emot, vad händer med individerna i gruppen? 

Det är plågsam läsning. Hur gör vi med det politiska och det övriga samtalsklimatet som återfinns i många debattforum, särskilt på nätet, idag. Hur får vi ett värdigt samtal? Hur får vi stopp på hatet, rasismen, hoten, den hårda svängningen mot vi och dem och bristerna i samtalet. Ja, det här är frågor vi har diskuterat i bokhandelns demokratiska samtal, så vi pratar gärna om frågorna. Ibland gör det ont, dock.

Dom därute rekommenderas till varje person som vill begrunda det politiska samtalsklimat och bistå i uppgiften att göra det värdigare. Det borde ju ligga i varje persons intresse, eller hur?

Hur ser vår demokrati ut? Vad är viktigt i en demokrati? Vem tar ansvar för en fungerande demokrati och ett vettigt samtalsklimat?

A… 

 #hatikommentarsfältet #demokratiskasamtal 

#domdärute #erikhelmerson  #roslagensbokhandel #norrtälje #välkommentillbokhandeln #sensusnorrtälje #välkommentillnorrtälje #kulturiroslagen #kulturtorget 

Närmast på min läslista: 

* Röda korset (bokcirkel) 

* Tapetmakerskor (samtal 28/4-22)

* Annonsen, Marie-Hélène Lafon

 * Det kan kvitta, Agota Kristof (läsning pågår)

Jag har nyligen läst och förfasats:

* Dom därute (bokcirkel.)

Jag har nyligen läst och uppskattar:

Kaffe med mjölk. 

Violeta. 

Han är så bra på att ta egentid.

1959.

Magnificat.

En ärthjärnas självbiografi.