En ärthjärnas självbiografi - Gilles Paris

En ärthjärnas självbiografi - Gilles Paris

»Ända sen jag var riktigt liten har jag velat döda himlen, för mamma säger jämt: Himlen är så stor för att vi ska komma ihåg att vi bara är små kryp, Ärtan. När livet är som tristast är det precis så där himla grått med bara en massa moln som regnar olyckor över en. Alla karlar har huvet i det blå. Och där kan dom gärna stanna, som din knäppskalle till pappa som har stuckit jorden runt med en sugga.

Mamma säger så konstiga saker ibland.»

Så inleder nioårige Icare, av alla kallad Ärtan, sin självbiografi. Efter att ofrivilligt ha dödat sin mamma placeras han på barnhem, där han får nya vänner och upplever sin första förälskelse.

En ärthjärnas självbiografi är en bok för alla för åldrar, en varm och tänkvärd berättelse som får läsaren att både skratta och gråta.

Den franske författaren och journalisten Gilles Paris, född 1959, fick sitt stora litterära genombrott med romanen En ärthjärnas självbiografi (2002). Boken blev 2016 animerad långfilm, Oscarsnominerad och flerfaldigt prisbelönad.

• Författare: Paris, Gilles
• Översättare: Essén, Ragna
• Översättare: Erlandsson, Rasmus

Ärtan skjuter sin mamma. Det är ett vådaskott. Han råkade hitta en revolver i en byrålåda och tumultet som sen uppkommer resulterade i en olycka. Det gjorde att han fick flytta till ett barnhem. Där träffade han flera barn, med rädslor, kunskap, nyfikenhet och glädje. Djup vänskap, som liksom inte kan förklaras, uppkommer allteftersom. Där träffade han också vuxna personer som tar ansvar för barnen på platsen. Det finns mycket sorg hos barnen, som längtar efter en mamma, en pappa och ett riktigt hem. Det finns också mycket glädje och kamratskap hos barnen. De lär sig livet tillsammans, där de är. 

I berättelsen möter vi Ärtan, Camille, Simon, Raymond, Ahmed, Rosy, domaren, häxan och många andra. De är många på platsen, alla med olika roller och egenskaper. Det finns, precis som för oss alla, många människor som barnen måste förhålla sig till. De gör det utifrån de förutsättningar, personliga egenskaper, sin bakgrund och den vilja de har. 

Ärtan kan se ljuset, han träffar vuxna och hanterar relationen mellan barn ock vuxna bättre än hans föräldrar gjorde. Hans mamma drack framför TVn, slog honom. Hans pappa har lämnat familjen för en annan kvinna. Ärtan får onekligen en större och bättre familj på barnhemmet. Han lär sig mycket och hittar rätt bland de vuxna, som (i regel) är ansvarstagande människor. Hemma gömde han sig på vinden för att inte få stryk. Mamman var fysiskt skadad, så hon kunde inte nå honom där. På barnhemmet behövde han inte gömma sig. 

De andra barnen på barnhemmet är också drabbade av vuxna som inte tagit sitt fulla föräldraansvar, eller inte kunnat. Några har hamnat i fängelse, någon har dött - en genomgående tanke hos barnen är att de längtar efter ett hem och fungerande vuxna som ger dem värme, kärlek och omsorg; ja, ser dem, helt enkelt. Det är viktiga och mänskliga behov. När de vuxna inte ser är det barnen som får ta hand om varandra. Det gör de, bryr sig, ser efter, hjälper och lotsar. 

Hur är det för ett barn att bli trodd? Tror man mer på en vuxen som spelar ett spel framför andra så att man förleds att tro att de är vänliga och ansvarstagande? Hur landar det hos ett barn? Ja, det är förstås frågor som ett barn ofta drabbas av. Det är särskilt viktigt att begrunda i fall när barnet slår larm, säger sig fara illa i en relation i förhållande till en vuxen. Vem ska man tro på? 

Barnen kan råka vara elaka, det liksom bara slinker ur dem. Då blir man straffad. De kan råka vara envisa för att skydda någon annan. Då kan de också råka illa ut, När någon blir ledsen kan det visa sig i ilska, för att man inte vet hur man annars ska hantera situationen. När någon ska flytta kan det leda till att man fryser ut personen, för den är en svikare som inte ska vara kvar. När någon fyller år, men avskyr överraskningar, är ändå hemligheterna nogsamt bevarade. Det kan leda till fest och glädje, där barn och vuxna bryr sig om varandra. 

Man kan åka till havet, säga att man har varit där 1000 gånger för att man skäms för att man inte har varit där förr. Varför skäms man för det man inte kan rå för? Det är inte Ärtans fel att han inte har fått se eller vara i det varma havet. Det är inte Ärtans fel att hans föräldrar inte gav honom det han behövde, som t ex helt vanlig mänsklig kärlek och lite utbildning i vad saker betyder. Nu får han jobba på saken. Det gör han så gott han kan. Han frågar och frågar, får ofta ovett tillbaka. När någon använder bildliga uttryck blir det svårt när man inte förstår och han får ord som "ärthjärna" tillbaka. Kanske ligger det nära till hands med ett sådant uttryck när man bär smeknamnet Ärtan. 

Det finns så många liknelser, så många uttryck, så mycket bildligt som är omöjligt för barn att förstå. Ja, säkert för många vuxna också. Jag ler åt Ärtan som frågar, frågar och frågar. Det är ändå rätt konstigt att det inte är fler som gör det, frågar när man inte förstår. Det är ju ändå rätt uppenbart att det är flera som inte gör det. 

Man må sakna och längta efter en förälder, en vuxen som bryr sig om, men kanske måste man inte längta efter sin egen som har missbrukat - eller kanske misslyckats i en föräldraroll man inte klarade att hantera. Barnen längtar efter ett eget hem och en vuxen som månar om dem, även om de har det bra på barnhemmet. Det är ingen som far illa där, även om barnens egna egenskaper och sorger gör dem olyckliga. 

Jag tycker om Ärtan, Simon, Camille och Raymond. Jag tycker om alla andra också, men förstås inte häxan eller andra som förstör livet för barnen. 

En ärthjärnas självbiografi är sorglig, vacker och kanske också viktig läsning. Någon säger att det är en feelgoodbok, men där kan jag inte riktigt hålla med. Ja, man kan småle, t o m skratta, men det rör sig ändå om allvarliga frågor här. Det är en viktig berättelse om hur barn har det. En olyckshändelse eller ett feldrag i ett livslotteri förändrar förutsättningarna för både barn och vuxna, men barnen har sällan något att säga till om. De får den lott de har tilldelats. 

Visst går det väl för Ärtan och de flesta av hans kompisar på barnhemmet? Det är ju ändå en väldigt bra plats att vara på. 

Läs med långsamhet. Se barnen, var och en. Tänk på dem, vad de heter, vilka egenskaper de har och vad det leder till. Man kan inte rå för vem man är, vad man fått sig tilldelat och hur det påverkar ens liv. Inte som barn. Kanske inte ens som vuxen, men verkligen inte som barn.

För alla åldrar? Ja, i varje fall från kanske 15 till 110, vill vi tro när vi talar om saken i vår cirkel. Det här är en bok med allvar, men den ger oss också en stort dos njutning. 

Läs, bara läs. Njut, bara njut. 

A..

Miljömagasinet fredag 8 april 2022.