Gun. Love - Jennifer Clement

GUN. LOVE.
Jennifer Clement

Pearl och Margot. Dotter och mor. Boendes i en bil vid en trailerpark i Florida.

Man kan tänka sig detta som misär, men jag ser mycket kärlek mellan Pearl och Margot. Margot månar om Pearl och tvärtom. De har varsitt säte och sina saker i plastpåsar i bilen.

Jennifer Clement berättar om människorna, kärleken och vänskap. Hon berättar också om hur religionens män är vanliga människor som tar tillfället i akt att gynna sig själv, precis som många andra gör. Och hur människor bor, här i anslutning till en soptipp, en flod full av krokodiler och relationen till ett fåtal människor i samma park, kyrka eller närhet.

Som barn är man utsatt, dömd att gå i föräldrars ledband. Man är också dömd att anpassa sig till samhällets spelregler; om polisen kommer ska du vara tyst. Inte skvallra. Du riskerar andras liv och förbannelse, precis som du riskerar ditt egna livssätt - vare sig det är ok eller inte.

Som barn är man med sina föräldrar, man vet inget annat och är lojal. Du älskar den som vårdar och tar hand om dig, eller hur? Du tyr dig till din förälder eller den som på annat sätt har vårdnaden, även om den på sitt sätt inte är sund. För vad skulle det bli av oss om vi gick någon annanstans? Är det ens möjligt?

Vapen. USAs levnadssätt och sociala myndigheters förhållningssätt. Pengar & jobb. Barnen. Vem har ansvar för vad och hur förhåller man sig till sin uppgift? Kan man säga att man - t ex som socialarbetare - har gjort sitt jobb, när man bara har följt en paragraf och inte förhållit sig till människan och situationen?

Han sköt en kvinna. För att han ville.

Hon sköt en man som närmade sig utan pardon. Hon hade ett vapen, så hon kunde. Någon hjälpte henne att ta bort kroppen. Var de vana att göra det? Var det någon som sörjde? Vem var han? Hur gick det för henne sen?

Hur blev livet sen för människorna som bodde i trailerparken?

Hur blev resten av livet, där eller på annan plats för de som någon gång lämnade parken? Hur blev livet för människorna - kvinnorna, männen och barnen?

Författaren har en mängd små fantastiska uttryck. Talande. Vackra. Viktiga. Som berättar mer än bara något litet. Även om historien är ruskig på sina håll, så är de små uttrycken innerligt vackra och talande. Jag gillar skrivsättet starkt.

Jag gillar boken, men den skaver. Det är verkligen ingen feel-good-bok. Den gör ont. Det värker i min själ.

Jag gillar också den lite hårda, kantiga texten. Den passar till ämnet.

Rekommenderad läsning.

A..