Jag läser Rödluvan - folksagan ”Den lilla Rödluvan” (1860) av bröderna Grimm.
Folksagor berättas muntligen, från generation till generation, och kan därmed förändras över tid. Den här sagan vi hört och sett många gånger genom livet. Som bok, som teater, som berättad. Ja, på längden och tvären. Lite olika varje gång.
Rödluvan går till sin mormor eftersom hon är sjuk, hon tycker om henne och hennes mamma ber henne. Hon har uppmanats att gå raka spåret till sin mormor och fått idel instruktioner om hur hon ska bete sig, men träffar vargen på vägen och blir förledd att plocka blommor medan vargen går före och äter upp Rödluvans mormor. Sagan är kort, men det händer ändå rätt mycket på de få sidorna. Det anmärkningsvärda, skulle man kunna säga, är att Rödluvan inte har förstånd att vara rädd för vargen. Eller är hon inte fostrad så? Hon låter sig förledas. Hon tar inte heller sin magkänsla på allvar när hon kommer till stugan.
Sagan slutar, tack vare jägaren, lyckligt för alla utom vargen som går en ond bråd död till mötes. Ja, och detta utan att han blir skjuten av jägaren, förstås. Hanteringen av vargen är förstås rätt grym - att lägga stenar i magen är inte särskilt angenämt. Ett vådligt straff där han inte kan lära sig bättring. Det kan Rödluvan, dock. Hon har lärt sig av sitt misstag.
Ja, Rödluvan har tydligt lärt sig en läxa - det mamma säger ska man lyda.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar