Pija Lindenbaum
Rabén & Sjögren
2001
Jag läser om Gittans äventyr i Gittan och gråvargarna. Boken är för barn i åldern 3-6 år.
Gittan är på dagis (förskolan) med sina kompisar. Kompisarna leker på lekstugans tak, men Gittan håller sig på marken. Hon vill inte riskera att ramla ner från taket, så hon håller sig i sandlådan.
Hela barngruppen går sen ut på utflykt tillsammans med personalen Sonja och Robban. Barnen är lite äventyrliga, men Gittan håller sig till det mest säkra.
Robban har sagt att de ska samla fina löv, så då gör Gittan det. Men, plötsligt upptäcker hon att alla är borta och att hon är ensam kvar. Hon ropar, men ingen kommer. Då sätter hon sig på en sten och väntar, men ingen kommer. Till slut går hon själv mot dagis/förskolan, men det är en stor skog och det känns läskigt för Gittan. Hennes kroppsspråk är tillstängt, som om hon är försiktig och eftertänksam.
Plötsligt dyker gråvargarna upp. Gittan behandlar dom som vänner, inte som något att vara rädd för. Det finns inte ett uns av rädsla i berättelsen när hon är tillsammans med gråvargarna. Hon är betydligt modigare och gladare än tidigare. Hon säger vad de ska göra och hur de ska leka. Där är hon inte tillbakadragen på något sätt. Hon bestämmer och gråvargarna hänger på i leken, som de är tillsagda att göra. Precis som hon gjorde när hon blev tillsagd att samla löv. När de har lekt en stund kurrar det i magen på gråvargarna och Gittan gör mat åt dem - lera, barr och blåbär duger bra. När sedan mörkret och kvällen kommer är de trötta och lägger sig nära, tillsammans. Hela tiden är det Gittan som säger vad de ska göra. Hon lagar mat och de äter, för att Gittan bestämmer så. De går och kissar, för att Gittan bestämmer så och de lägger sig sen tillsammans med Gittan. Det är tydligt att det här inte finns någon rädsla och att Gittan finns bland något hon betraktar som vänner. Hennes kroppsspråk är glatt och omfamnande. Det utstrålar mod.
På morgonen tassar Gittan iväg, för att ta sig till dagiset igen. Vargarna vaknar och vill följa med. De vill inte att hon ska gå ensam genom skogen. Kanske är det för att det är deras revir och de vet att den kan vara stor och skrämmande. De är snäll och omtänksamma vänner, alltså.
När de kommer till skogsgränsen och man ser en stor äng som gränsar till staden och de har dagiset inom synhåll - då vill inte gråvargarna följa med längre. Då blir det otäckt för dem men inte för Gittan. Då är de inne på hennes revir. Gråvargarna vinkar hej då och hoppas att Gittan ska komma tillbaka sen för att leka vidare med dem. Kanske gör hon det en annan gång. Nu går hon tillbaka till sitt dagis, där ingen ännu verkar ha kommit, och hon vågar sig minsann upp på lekstugans tak. Kanske gör hon det för att vinka till gråvargarna, för att visa sig själv att hon kan eller för att spana efter resten av dagisfolket som ännu inte har kommit för dagen. Var är hennes föräldrar, tro? Är det ingen som har saknat henne? Ja, det framgår inte i berättelsen om någon har letat efter henne fast hon måste ha varit borta över natten.
Gittan skildras först som en försiktig person, som inte klättrar eller bryter mot regler. Hon vill inte äventyra sina kläder eller sig själv. Hon är ordentlig och gör som hon blir tillsagd. I sin ombytta situation, när hon är med gråvargarna, är det hon som är den "vuxne". Där har hon ansvar för leken, maten och nattningen. Hon är fortfarande regelstyrd, eftersom hon domderar vargarna rejält, men här är det hon som står för reglerna. Hon är bryr sig om, i båda rollerna. Först sin kompis Nils, så där lite längtansfullt och blygt och sen gråvargarna, mer bestämt men ändå omsorgsfullt. Är det flickigt att vara försiktig och omsorgsfull, som hon är i sina båda roller? Man är olika beroende av i vilken situation man är, eller hur?
Om man övar i livet, så kanske man kan bli modigare, eller vad tror vi? Och det hemskaste av allt hemskt kanske ändå inte är så himla hemskt ändå.
 |
| Bokprat Lena Andersson 11 februari 2019 - kl 1900 Bibblan Norrtälje |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar