Värdarna, husfolket, förstår inte Eric. De är olika personligheter, och ja, kanske också fostrade på olika sätt i sina liv. De lyckas inte kommunicera så att de förstår honom, de vet inte riktigt hur de ska hantera honom, men de gör så gott de kan. De försöker. De låter honom hållas där de ser att han verkar trivas.
Eric är en tystlåten figur. Man kan förstås undra vad han var för sorts figur och vilka de andra egentligen var. Kanske är de lika, men ändå olika. Eller olika, men kanske ändå lika ur något annat perspektiv. Som vi alla är. Båda försökte lära känna den andre, eller hur?
Det känns som om de gjorde sitt allra bästa och det känns som om Eric trivdes och var glad. Han var det på sitt sätt, som inte var deras sätt och som de inte helt ut förstod. Kanske räcker det att man försöker sitt bästa? Att det är gott nog?
Husfolket försökte. Och Eric hade trivts där han var. Det visade han väl ändå rätt tydligt av det han lämnade när han åkte, eller hur?
Jag tänker att det är viktigt att se att vi gillar olika. Någon gillar det stora och någon gillar det lilla. Ja, viktigt är att se och förstå att vi är olika, gillar olika och gör olika. Ja, lika men olika. I boken förtydligas att husfolket reflekterar kring att det är en kulturgrej. Jag undrar över detta - kanske är det bara en mänsklig personlighetsgrej. Vi är ju olika även med våra likar. Vad nu det är. Kulturgrejen skaver, den förminskar Eric, eller hur? Han är ju inte en kultur, han är en egen "person".
Det är inte heller helt säkert att vi måste förstå hela den andres bild. Vi kan ta det som en uppgift att försöka, här och nu. Och ja, kanske också att försöka igen för att det råkar te sig viktigt att kunna förstå, kanske för att kunna förklara om man vill berätta för någon annan.
Kanske.
Ja, jag behöver kanske fundera mer på saken.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar