Baumgartner. Paul Auster.
Paul Austers Baumgartner blickar tillbaka på ett liv och berättar om skrivande, fantomsmärtor, kärlek och sorg.
Jag stänger dörren om mig och öppnar boken. Jag tycker om språket, enkelheten i det. Lättheten att förstå. Jag tycker om berättelsen, enkelheten i den, det vardagsnära och lilla. Som i en kastrull, en köksstol och en eländig källartrappa. Och att det gör ont. Livet gör ont, den fysiska skadan gör ont, saknaden och kärleken gör ont. Det finns också hopp och längtan här. Ja, det finns strävan, hopp och längtan här.
Baumgartner betraktar och tänker på vandringstrastens beteende, han undrar hur mask smakar. Min tanke njuter och går vidare till Bannerheds betraktelser om naturen (En vacker dag). De var fantastiska. Har du läst hans betraktelser?
Är känslor jämförbara?
Jag läser vidare där han talar om sin Anna, hur hon var och hur han älskade henne. Hur plågsamt det är att vara utan. Min tanke går till en annan man, vars hustru Anna dog. Jag tänker på honom för hans fina känslor för sin hustru. Som Baumgartner. Kanske var dessa båda mäns känslor för sina Annor jämförbara. Om nu känslor någonsin kan vara jämförbara. Kanske ska jag tipsa honom om boken?
Sorg.
Återigen skulle vi kunna tala om sorg. Hur bearbetar vi sorg, hur ser den ut för dig och för mig? Är sorg bara kommen ur död, eller finns sorg på andra sätt? Ja, sorg finns i oss, dag efter dag. Kan väckas av saker som får oss att trilla över kanten. En brant kant, ett bråddjup eller bara en liten kulle. Det kan vara olika, olika dagar. Den här veckan är jag inbäddad i sorg. Jag orkar knappt dagen, det finns ingen att tala med, ingen som har ork eller tid. Då kapslar man in sig, för att ändå livet måste fortgå.
Jag tänker på boken Att sörja, den ska jag plocka fram igen. Tobias Skog Tietz skrev. David Ärlemalm påminde mig, gav den en stark rekommendation. När den kom häromåret och nu igen. Den är utgiven på Sjösala förlag, som ofta peppar för nya klassiker. Att sörja är inte en klassiker, men en bok om människor och sorg. Att läsa.
Fantomsmärtor.
Baumgartner resonerar kring fantomsmärtor, om att en del av honom är borta, men ändå finns kvar och gör ont. Han lever med henne, släpper henne inte. Gör det att hon inte kommer till ro, hon där, på sin plats? Han släpper, till slut. Vissa saker tar tid, eller hur? Varför?
Kärlek på ålderns höst.
Ja, hur ser människans behov av relationer ut? Och hur ser var och en på den relation vi finns i? Hur kan vi samsas, vara i den tillsammans, när vi vill så olika?
- Jag älskar dig, vill vara och leva med dig och jag vill också vara fri, som du. Jag vill att vi är fria, men också tillsammans .
- Jag älskar dig också, vill vara och med dig, men min önskan om tillsammans eller min bild av frihet ser inte som din. Våra bilder och tolkningar är helt olika. Kan vi låta det vara som det är nu, var för sig, tillsammans och i frihet?
Vilken skillnad gör giftermål och att leva under samma tak? Gör det olika för dig och mig eller för honom och henne? För vem spelar vad roll?
Senilitet. Glömska. Demens. Stängd gylf eller torrkokta ägg.
Han reflekterar, oroar sig, över minnet. Hur det förändras, hur man förskräcks och hur vi går vidare i tanke och handling under ålderns höst.
Att kämpa för det goda.
Vad är att kämpa för det goda? Finns det det rätta val? Vilka val innebär att man inte behöver välja bort något, för sig eller något annat?
Sin far. Och mor.
Baumgartner berättar om sin far, förmågor och oförmågor. Han funderar över om han valde rätt, trots att man gör de val man gör. Man gör utifrån de liv, den fostran och förutsättningar som råder. Mod, ekonomi, familj, erbjudanden och omständigheter är olika i varje stund. Med facit i hand blir förstås valet lättare att se, men vem har det när valet görs.
Och sin mor. Med andra förutsättningar, ett annat sinne och andra egenskaper. Han tänker på hur de är och vad som blev.
Jag ler åt berättelsen...
...som ofta tvärkastar sig i nya riktningar lika ofta som en punkt nås. De börjar ibland i ett ämne, hittar ett nytt mitt i och strax ett annat som om vi ständigt befann oss i förvirrelse. Ja, som tankar nästan alltid går, alltså. Det gör det oftast inte i vanlig text, eftersom den går långsammare än tanken och man kan rätta sig i någon form av struktur. Jag tänker att en tanketext får nya associationer och andra bilder vilken sekund som helst.
Och livets tillfälligheter...
..som när man träffar någon, som i förlängningen ger konsekvenser på livet. Ja, både på sitt eget och andras liv. Som om text, hans älskade Anna, trädgård, byggnationer och hälsa har med varandra att göra. Och kan göra skillnad för andra, för att de är som de är. Var för sig och tillsammans.Ja, säg du, vad som hänger ihop och vad som inte gör. Säg du, som vet.
Livets oro kan bli självuppfyllande.
Ja, vad händer i oss när vi förälskar oss, gläds eller bara längtar? Hur bygger vi tiden och händelserna omkring oss? Kan oro bli självuppfyllande?
Hur ser hans sista tid ut?
... "när han kommer fram till det första huset och knackar på dörren, inleds det sista kapitlet i berättelsen om S.T Baumgartner" ...
Jag tänker kring den glädje som står framför honom, som han så länge och omsorgsfullt har planerat för. Kanske är det hans möte med Bebe och Anna som blir det största i hans nästa kapitel? Eller kanske är det hans nästa möte med Anna. Det rymmer ohyggligt mycket kärlek och längtan där.
Läs Baumgartner, ja, läs, bara läs.
A..
#baumgartner #paulauster #albertbonniersförlag #kulturtorget #bokcirkeln #roslagensbokhandel #kärlek #livet #självuppfyllandeprofetior
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar