När Klaus Hirschkuh stiger av tåget på stationen i Leipzig en novemberdag 1945, är det en stad i spillror han återser. Den 23-årige tysken är själv en spillra efter fyra år i koncentrationslägret Buchenwald, dit han deporterats för att han är homosexuell. Han söker upp sina föräldrar, för vilka skammen över sonens homosexualitet är djupare än tacksamheten över att återse honom levande. Klaus flyr hemmet och tar sig till Frankrike, där han i ett halvt sekel kommer att leva i exil. Ett nytt liv med arbete, vänskap och kärlek, men där minnen av de bestialiska övergrepp han själv och medfångarna i lägret utsattes för aldrig upphör att hemsöka honom.
Jag lever och du hör mig inte är en angelägen och oförglömlig berättelse om överlevandets mirakel. Arsands språk äger en kraft och intensitet som inte väjer för närgångna beskrivningar av de fasor som lägerfångarna med de rosa trianglarna, de homosexuella, fick utstå.
Med Jag lever och du hör mig inte introduceras den franska författaren Daniel Arsand, född 1950 i Avignon, på svenska.
Det tredje kriget är historien om tre kvinnor: Ba, hennes dotter och dotterdotter min mormor, mamma och jag själv. Den börjar på 1960-talet under det andra indokinakriget med bomberna som faller över en vietnamesisk by. Det är en roman om tre generationer kvinnor som har genomgått tre strider: kriget, exilen och sjukdomen. Hur påverkar historiska skeenden personliga relationer? Hur kan det känslomässiga bandet mellan en dotter och hennes mor brista av en bomb, ett flygplan eller ett sjukhus? Vad är då våra ben som håller oss uppe gjorda av? År 2018 ville jag återvända till berättelsen om detta brustna modersband för att, kanske genom skrivandet reparera saker som inte går att reparera.
Så beskriver Line Papin sin tredje roman Det tredje kriget, med vilken hon introduceras på svenska. Papin föddes i Hanoi 1995, där hon levde sina tio första år, innan hon flyttade med familjen till Frankrike. Hon debuterade som författare 2016, vid tjugo års ålder.
Efter terrorattentaten i Frankrike 2015 befinner sig Mounir, en 40-årig marockan, i en trängd situation. Han har nyligen flyttat in i en tvåa fyra trappor upp i centrala Paris. I en minimal etta ovanför bor Madame Marty, 80-årig, fattig och sjuk. Vänskapen mellan dem, Republikens utstötta, fördjupas fram tills allt en dag urartar. Efter ännu en sömnlös natt med Madame Martys steg ekande i huvudet är Mounirs nerver på helspänn. Han vrålar ut sin desperation inför henne, som skrämd av hans hotelser ringer polisen.
Antoine, polismannen som förhör Mounir, misstänker honom för att ha samröre med jihadister. Men existerar verkligen Antoine? Var går gränsen mellan fantasi och verklighet?
Med Det långsamma livet har Abdellah Taïa skapat en storslagen roman om uppbrott, om ensamhet och drömmar. Romanen var nominerad till såväl Prix Goncourt som Prix Renaudot 2019.
Den marockanske författaren Abdellah Taïa, född 1973 i Rabat, introducerades för den svenska publiken 2012 med den hyllade självbiografiska romanen Ett arabiskt vemod. För sin roman Kungens dag belönades Taïa 2010 med det prestigefulla Prix de Flore. Han debuterade 2013 som filmregissör med en filmatisering av sin roman Frälsningsarmén, även den självbiografisk. Abdellah Taïa är sedan 1999 bosatt i Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar