Att vara mor och dotter..

Jag läser och njuter av berättelserna. Ibland är det tuffa berättelser som breder ut sig framför oss. Vi kan välja vad vi läser och ibland väljer vi bort. Livet är svårare att värja sig emot. Det är som det är, ibland svårt, trots att vi gör vårt yttersta för att åstadkomma så bra liv som möjligt. Jag förundras över det svåra som borde vara lätt. Jag tänker ofta på föräldraskapet och på rollerna som mor och dotter, kanske för att jag är mor och dotter. Jag försöker ofta sätta mig in i situationen för att se om jag kan förstå det som händer i berättelsen. Hur hade jag gjort?  Hade jag lämnat bort barnet? Har jag kunnat lämna, slå, förhindrat min mor att träffa, ironiserat, skrattat eller går jag över allt för att hjälpa och skydda min dotter? Kan hon skyddas? Ska hon skyddas?

I Där kräftorna sjunger bor huvudpersonen i träsket med sin familj. När hon är liten ser hon sin familj falla samman och hon blir ensam kvar. Hon längtar efter sin mamma och hennes mamma längtar efter henne. Om hon inte. Om han inte. Vad skulle livet ha blivit om inte om fanns? Omständigheterna puttar oss över kanten till saker vi inte styr över. Moderns dotter spelar roll, dotterns moder likaså - men det är också andra som påverkar hur det blir. Saknaden tär i livet, när vi inte får ha föräldern omkring oss. Tänk, att bandet är så starkt.

I Modersmjölken (Lettland) formas berättelsen kring moder och dotter, eller kring mödrar och döttrar eftersom vi här betraktar flera generationer. En mamma är också en dotter och förhåller sig till den. Hur lätt är det att göra rätt? Hur lätt är det att förstå den tidigare generationen? Vi formas av våra omständigheter, av livet som träffat oss. Hur blir föräldraskapet när vi bor i en diktatur eller i fattigdom? Kan vi, du och jag, ens föreställa oss hur livet blir när omständigheterna är något annat än vi är vana vid? Hon, jaget, har livsdrömmar, egenskaper och känslor som möter den andra - vad blir skillnaden i miljön? Hur skulle jag bli som mamma om jag bodde i det ogästvänliga träsket eller i ett krigshärjat Syrien?

Säg inget om Lydia är en berättelse om konsekvenser inom familjen. Vi reagerar olika på vad som sägs eller inte, vad vi får göra eller inte, vem som får kärlek eller inte, vem som förmår ta emot kärlek eller inte. Jag brukar säga att dela ett glasspaket lika mellan alla barnen inte är rättvist, eftersom alla inte gillar glass på samma sätt - just det är svårt, vi uppfattar så olika det som sägs och görs. Ett skratt kan vara som ett slag, en ironisk kommentar som en smekning och en kram som ett livslångt minne. Jag vill inte föra över min längtan till mina barn, jag vill att de skapar egna, men kan jag ens undvika det? Om jag blir glad för att mina barn gör som jag i något jag tycker om, påverkar jag dem då på ett sätt som kan vara negativt? Om jag inte ler lika stort när hon gör något annat, hur påverkar det henne? Vari ligger dotterns ansvar att förstå att modern vill hennes allra, allra bästa? Vari ligger vår tvekan?

Jackie. Jackie väljer bort att tala med sin mor. Vi undrar varför när vi bokcirklar. I vilka situationer väljer vi bort samtalet med våra mödrar? Det beror förstås på hur relationen ser ut, att vi vill klara oss själva eller kanske att vi inte tror att svaret blir det vi tänker oss. Vi kanske tror att vår egen mor inte kan förstå, eller vill förstå. Eller kanske är det så att vi inte förstår hur våra mödrar tänker?  I Jackie kanske det är en fråga om skuld, hon kanske skäms (fast hon verkligen inte borde) och därmed inte törs.

Vi är alla så olika. Vi bär olika egenskaper, tänker olika, känner olika, förstår olika. Med våra mödrar och döttrar har vi alla olika relationer, för att vi är olika. Att vara förälder är unikt och fantastiskt, men också tufft.

Är det lika tufft att vara dotter?

A..

Mitt Roslagen nr 15/7 2020 sid 18.

(klicka på bilden för att 

komma till tidningen).