Sextonåriga Lydia är sina föräldrars ögonsten. Det är hon som förväntas uppfylla deras grusade drömmar: Marilyns önskan om att bli läkare, som hon fick ge upp när de tre barnen kom, och kinesisk-amerikanske James längtan efter att passa in.
Men en dag kommer Lydia inte ner till frukosten, och hennes säng uppe i sovrummet är tom. När dottern hittas död i sjön i närheten av familjen Lees hem rämnar den sköra värld som Marilyn och James har byggt upp.
”Säg inget om Lydia” är ett djupt rörande porträtt av en familj, som gläntar på dörren till tonåringarnas hemliga värld, och till det smärtsamma förflutna som föräldrarna tiger om. Under ytan i det lilla samhället vid sjöns strand ruvar hemligheter, åtrå, skam och en intensiv längtan bort.
Lydia försvinner. Hon hittas död i sjön. Familjen förtvivlas, men livet fortsätter. Celeste Ng skriver om fördomar, längtan, hemligheter och det lilla samhället. Hon skriver om missförstånd och tystnad. Vad vet vi egentligen om varandra? Hur ser rasism och utanförskap ut? Vem åstadkommer vad? Hur med- och motverkar vi det?
Utanförskap. Han har ett asiatiskt ursprung, ser asiatisk ut. Hela hans liv kommer att präglas av händelser som följer av ett annat utseende. Vänskap. Kärlek. Utbildning. Rädsla. Värme. Hur spelar vi själva med i det?
Vi kan tala om rädslan för att bli påkommen med något vi dolt, att vi inte är hundraprocentigt perfekta, att vi avviker från normen. Hela den reflektionen är absurd, eftersom avvikelsen bara beror att han står på en annan jordplätt än något annan. Hade han stått på andra sidan jorden hade han i stället tillhört normen, utseendemässigt, även om han inte fötts där. Då hade livet blivit något annat. Ja, annat, men kanske inte helt normneutralt, eftersom språket och hemorten också spelar roll. Utanförskapet hade sett annorlunda ut. Du ska vara på ett visst sätt för att du ser ut som du gör. Du ska vara på ett visst sätt bara för att du pratar som du gör. Bara tanken är absurd, eller hur? Hur spelar vi själva med i det spelet? Vad gör våra förutfattade meningar med oss?
Han gifte sig med henne. Det var sista gången hon såg sin mamma. Jag tänker att fördomar är så sorgligt destruktiva. Mamman var fylld av fördomar, som tog död på familjerelationen. Eller var det något annat? Vem gjorde vad och varför? Skulle det också kunna hända mig? Vad är det som gör att vi låter relationer gå till spillo? Hur tänker och reagerar jag själv när detta händer? Hur kan jag själv påverka det som händer? Ibland förstår jag inte vad som händer, varför det händer - hur får jag då till det helande samtalet för att läka relationen eller få svar på frågorna om vad som hände och varför. Det som hände mig för trettio år sedan gör ännu ont, eftersom det tigits ihjäl och vägrats att samtalas om av/med de andra, berörda. Skulle det hjälpa om jag slog näven i bordet? Taggar värker i hjärtat för evigt, verkar det som. Vad gör det med livet?
Jag tänker på lögner och tystnad. Hon vill ha en öppen kista, se sin dotter en sista gång. Han bestämmer att den ska vara stängd, för att han vet något han inte förmår berätta. Vad är det som gör att vi inte förmår. Varför har han rätt till en större bild än hon? Varför får hon inte veta? Skyddar vi varandra från saker vi skulle vilja veta, även om det gör ont? Varför vill vi, eller varför kan vi inte berätta om våra inre våndor - de som gör att vi inte vill, inte ids berätta? Är det för att vi inte vill bli bedömda eller ifrågasatta, inte vill diskutera våra känslor?
Livet går vidare. Modern dör. Hon röjer huset. Tar med sig allt hon vill ha. Hon tänker på hur det blev.
"Aldrig, lovade hon sig själv. Jag ska aldrig bli sådan."
Sen tittar vi på oss själva och ser att vi blivit just så. Hur blir vi just det vi egentligen tänker att vi inte vill bli eller vara? Varför händer det? Vad eller varför vill vi inte bli som den vi tänkte på? Var det vår mamma eller vår pappa? Vad är det vi inte vill ärva? Och varför?
Hur ser vi på henne eller honom som blev eller var så, så som vi inte vill vara? Vad betyder det?
"Aldrig, tänkte hon igen. Jag ska aldrig bli sådan. Hon körde vidare ut i natten, hemåt, medan håret grät i små långsamma strömmar utmed hennes rygg."
Hur lite ser vi egentligen? Hur lite vet vi om vår familj? Hur uppmärksam är jag på min omgivning? och hur uppmärksam är någon annan i förhållande till mig? Kan vi någonsin se hur den andra har det?
"Förlåt, tänker hon, så intensivt hon kan. Jag glömde kedjan. Hennes föräldrar märker inget. Faktum är att de uppför sig som om hon inte ens var närvarande."
Hela livet är fullt av glädje, men också av sorg och hemligheter. De kan vara små, sett ur något perspektiv, men de sitter kvar som taggar som aldrig försvinner. Det präglar livet. Ibland alldeles för mycket eller alldeles fel.
En familj sörjer. Sorg är något vi alla behandlar olika. Det inbegriper otroligt många känslor. Minnena påverkar oss, samtal och människor omkring oss likaså. Tystnaden, så välbehövlig och läkande, men också så förgörande. Jag tänker att varje händelse i livet kan ses från så många olika håll, beroende av vilken vinkel, känsla eller tillfällighet vi väljer - eller som väljer oss.
Om jag blir arg, ledsen eller glad beror på så många parametrar och ändras kanske vid nästa tillfälle. Ja, vem möter jag och hur påverkar det mig?
Föräldrar och barn. Barn och föräldrar. Celeste Ng beskriver familjen och deras tankar och känslor. Jag funderar över barnen, deras roller och föräldrarnas krav. Krav, som föräldrarna inte förstår är krav, kanske för att man som vuxen inte ser och förstår hur ett barn tänker. Eller kanske för att man tror att man gör barnet en tjänst. Hur ska man - pedagogiskt korrekt - bete sig för att vi inte ska drabbas av sår, ge varandra sår som ligger kvar resten av livet?
Till slut ter sig saker omöjliga. Är det möjligt att älska någon för mycket? Vad händer då hos den som blir älskad - för mycket? Vad händer med de övriga i familjen, i hennes närhet?
Varför får vi för oss att överföra våra önskemål på någon annan? Är det i tron att den personen inte har egna drömmar?
Den här boken är värd läsning. Ja, verkligen. Jag tycker om den för att Celeste Ng berättar en viktig historia. För att hon skrapar i mig, hårt. Den påverkar mig, kryper i mig, får mig att gråta många tårar. Ja, nej, jag tycker inte särskilt mycket om att gråta, men läsningen påverkar mig starkt. Att känna i läsning är viktigt, tänker jag. Att känna, se bilderna och fundera kring berättelsen känns viktigt. Att påverkas. Det gör jag verkligen här.
Det går inte att hela sig med otrohet, tystnad, örfilar eller sprit.
Visst är det så, att det enda som helar är samtal och att se - och älska - varandra för just den de är?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar