Jag läser för att jag ska vara en del i ett boksamtal i bokhandeln. Jag läser för att lära mig mer, utvecklas. Jag läser inte för att den är bra eller dålig. Jag läser för att jag vill skapa eftertänksamhet. Jag läser för att jag vill lära mig mer om andra människor, andra företeelser och förstå vad som händer i världen.
Jag läser inte för att författaren utmärker sig. Jag läser inte för att svartmåla en författare eller säga att hen borde göra si eller så. Jag läser för att prata om innehållet med andra.
Just nu läser jag Jackie av Anne Swärd. I samtalet funderar vi ofta kring om eller hur en bok är självbiografisk eller om författaren skaffat sig kännedom om en fråga ändå. Allt behöver inte vara självupplevt. Jag hör någon säga att Anne Swärd har sagt att den har självbiografiska inslag. Spelar det roll för min läsning? Nja, nog inte, tänker jag, men kanske har jag fel där?
När vi pratar om Jackie, kan vi tala om våld mot kvinnor. Vi kan också tala om en mans våld och ägandebegär. Vi kan tala om omgivningens tystnad, om vad vi vet om varandra och ändå inte talar. Vi kan tala om samhällets ansvar för varandra, om vårt ansvar för varandra. Vi kan tala om tystnadskulturer, stalking, terapisamtal, mitt ansvar, hur vi blir som vi blir, hur man kan eller inte kan gå ifrån en destruktiv relation och mycket, mycket annat.
Jackie är en 19-årig kvinna som blir utsatt. Hon gör sig inte till ett offer. Jackie är 19 år, men det hade lika gärna kunnat vara någon i min ålder eller äldre eller vad som helst där emellan. Det handlar om våldet, det handlar om psykisk terror, det handlar om en man som har bestämt sig för att den här kvinnan ska jag äga.
Tillfälligheternas styr henne till honom och honom till henne där deras vägar möts. Attraktion uppstår. De dras till varandra, eller hur det nu är. Kemi, kärlek och kemi. Kärleken, omsorgen, allt gott tillsammans, ja, sådant som är väldigt svårt att värja sig mot när känslorna och uppmärksamheten drabbar.
Men.
Hur märker man när situationen förändras? Jag tänker att det - i den här boken och kanske i det verkliga livet - är de små stegens tyranni, som en snara som dras åt mer och mer. Sakta, sakta, sakta.
Vi ställer oss frågan. Varför gick hon redan inte vid första slaget? Jag har hört det förr och hör det igen. Jag tänker det säkert själv också. Varför gick hon inte vid första slaget? Kan det vara så att det är försent då? Att hon borde ha gått långt dessförinnan, fast inte märkt att eller hur situationen förändrats?
Man skulle också kunna fråga sig; Varför slog han det första, andra och de 50 andra slagen? Varför frågar vi oss egentligen varför hon inte gick vid första slaget? Varför gäller inte frågorna honom, istället för nästan bara henne?
Vi säger redan, som i något tidigt. Vi säger att hon redan där, som egentligen inte är något redan för de har varit tillsammans, involverat sig, älskat, visat omsorg och sett varandra. De har byggt kärlek tillsammans. Hon gjorde det. Gjorde inte han det?
Jag tänker att våldet smyger sig på. Ja, nej, det första slaget kommer oväntat, plötsligt. Det smög sig inte på, det kom hårt och tydligt, men innan och sen. Efter slaget kommer kärleken igen, omsorgen, värmen och den goda maten. Ja, kärleken. Är det då man ska tro att det första slaget är det enda slaget? Att det inte var meningen, att det var ett misstag? Är det då man ska tro att han var i tillfällig obalans och att det inte händer igen? Eller är det då man ska förstå att det första slaget absolut inte är det sista?
Vilka känslor tar överhanden? Är det förälskelsen, kärleken eller rädslan? Vad gör vi med känslorna?
Det finns människor som vet att mannen slår. Mamman vet. Grannen vet. Han går i terapi hos någon som vet. Varför varnar de inte? Låter de det ske för att det inte riktigt angår dem eller för att de förstår eller tror att de inget kan göra? Ingår det i människors ansvar att hjälpa den som far illa?I ngår det i begreppet demokrati att också ta ansvar för varandra eller ryms det inte i det begreppet.
Är demokrati att leva i en trygg värld? Om så, vems ansvar är det att vi lever upp till det? Vad är en trygg värld? Är det bara mitt eget personliga ansvar eller har du - som medmänniska - också ett ansvar att se till att vår plats är en trygg plats.
Om jag vet att någon slår eller idkar psykisk terror i förhållande till en annan människa, är det mitt ansvar att bistå så att det upphör? Är det mitt ansvar att anmäla det? Var ska jag göra anmälan? Hur ska jag göra det?
Om jag avstår, är det för att jag är rädd för egna konsekvenser
Vem har hon då, när jag avstår? Vem är han? Vem offrar jag, när jag avstår? Vad är att anmäla? Vad är att hindra? Vad är att uppmärksamma? Var går gränsen mellan privatlivets helgd och att lägga sig?
Vad är demokrati? Vad är angiveri? Hur visar sig rädlsan för sig själv och de sina? Vad gör rädslan för att lägga sig i, störa, förstöra?
Jag hör hur de säger att hon är ung och naiv. Ja, kanske är man ung när man är 19 år. Jag tänker att orden ung och naiv ändå kommer med någon form av skuld, med någon form av automatik. Som att det är hennes fel, det som händer.
Vi pratar om henne, vad hon borde eller inte borde, hur hon borde förhålla sig eller inte, att hon borde gå. Men, varför pratar vi inte om mannen, om honom? Om han som slår? Varför pratar vi inte om mannen eller varför pratar vi inte om omgivningen? Varför pratar vi bara om henne? Som att det är hon som ska göra något?
Det finns människor som känner till hans historia, men det finns ingen som hjälper henne. Det finns inte heller någon som hjälper honom. Det finns ingen som lägger ansvaret på honom. Eller hjälper honom att förstå att han brister i sin relation till andra.
De som vet är tysta, vågar inte prata. Varför vågar de inte? De kanske inte vågar för att de själva är skadade. Av livet, av honom, av vad de har sett sedan tidigare. De kanske inte vågar för att det är lättast att vara tyst. De kanske inte vågar för att de inte är utrustade med samvete för andra människor, eller omsorg om andra människor.
Vad rör det sig om egentligen? Vad är min roll som medmänniska, när jag vet, när jag ser? Ja, det gäller i situationer som Jackie har utsatts för, men det gäller förstås väldigt mycket annat också. Att Visa omsorg om varandra en nyckel till ett bra liv - det går åt båda håll, både för dig och för mig. Att inte anklaga, att inte anmäla saker som inte ska anmälas är också en nyckel till ett bra liv. Visst behöver vi ställa oss frågan om var gränsen går?
Vi har ansvar själva, men ibland måste ansvaret också trilla över på någon annan. När? Tänker vi på när ansvaret trillat över på eller från oss själva? När måste jag göra något även om den andra säger nej. Hon kanske inte vill för att det blir hårdare då. Hon kanske vet att hon äventyrar livet för sig eller sina barn? Det är ju inte bara att säga; gå för helsike. Det är ju så fasansfullt mycket mer än så. Visst är det mer än så?
När är gränsen passerad?
Vad är demokrati?
Ingår skydd i definitionen?
Frihet från våld?
Vem ansvarar för varje människas väl?
A...
#jackie
#anneswärd
#roslagensbokhandel
#Norrtälje
#välkommentillbokhandeln
#demokratiskasamtal
#roslagensparbankstiftelser
#köksbordssamtal
#magiskasamtal
#sensusnorrtälje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar