Hur definieras barn- och ungdomslitteratur?

Vad är barn- och ungdomslitteratur, egentligen?

Maria Andersson och Elina Drunker skriver i inledningen till sin bok Barnlitteraturanalyser att; "Barnlitteratur handlar om barn, men speglar på olika sätt vuxnas bild av vad barndomen innebär". Det är ur något perspektiv våra - de vuxnas - bild om hur det är att vara barn som styr. Men har vi rätt där eller är vi helt ute och cyklar? Ja, till slut är det författarens värderingar och bild som landar i barnet. Det känns därmed ändå rätt viktigt att vi gillar - eller står ut med - det vi läser för barnen.

Nikolajevas resonerar i Barnbokens byggklossar kring barn och litteratur där många delar ingår. Makt är en intressant aspekt. Vem har makten att styra vad barnen har att läsa? Vad - eller vem - är ett barn och hur definierar vi lämplig ålder när vi försöker lotsa en bok till en viss ålder? Om författaren skriver kring barnens hemligheter så får man fundera kring varifrån vederbörande har fått dessa; har barnen berättat eller har författaren hittat på för sig själv utifrån sin egen tankevärld? Nikolajevas talar om vuxna som norm och barnen som avvikelsen - och då är frågan hur litteraturen blir när det är de vuxna som skriver. Är det barnens värld, utifrån barnens perspektiv, som råder i boken?

I Barnboken i samhället - Lena Kåreland - resoneras kring vad som är en barnbok. Kåreland talar t ex om att det finns böcker som tidigare betraktats som barnböcker senare ges ut som vuxenböcker eller vice versa. Många böcker omarbetas över tid för att passa nya marknader, tiderna förändras, barn och vuxna möter nya frågor och läser därmed också olika. Ett enkelt sätt att definiera en barnbok är att acceptera förlagets åldersbeskrivning - men är det helt säkert att de har rätt? I handeln finns det t ex fantasy-böcker som är åldersklassificerade till 9-12 år eller 12-15 som många vuxna uppskattar att läsa. Kanske skulle bokhandeln vinna på att placera dessa böcker i en fantasy-hylla istället för i en åldershylla. Kanske ska de göra både och för att fånga båda grupperna? De uppskattas uppenbart av fler än bara den angivna åldergruppen.

Kåreland resonerar också kring en tidigare uppfattning i samhället där barnet är som oskrivet blad & att det är, var, uppfostrarens uppgift att fylla bladet med de kunskaper som behövdes. Barnboken var då en väg. Jag tänker att den är det nu också, tillsammans med så mycket annat, förstås. Barnboken presenterar, bjuder in till, viktig kunskap, men också lek och som ett sätt att skapa fantasi.

I bokhandeln är det ofta far- och morföräldrar som väljer böckerna. Det kommer förstås också jag att göra när mitt/mina barnbarn har åldern inne för detta. Jag upplever att far- och morföräldrarna ofta väljer väldigt noga. De läser, begrundar, funderar och tar uppgiften på allvar. Men är de - eller kanske vi - verkligen kompetenta uppgiften, i den förändrade tiden som råder från våra ungdoms dagar, med alla år som har förflutit sedan vi tänkte kring barnböcker. Det är ju trots allt en annan tid nu än när vi (far- och morföräldrarna) var unga, hade små barn och tänkte i småbarnsbanorna. Kanske är vi kvar i det som rådde då, kanske har vi inte hängt med i alla utvecklingsspår? Påverkar detta våra val? Ja, ibland kommer föräldrar också, men den förstnämnda kategorien är onekligen vanligast i butiken. Har far- och morföräldrar andra värderingar än föräldrarna? Spelar det roll när vi tänker kring vilka barnböcker vi - som den som köper bok - gillar? Kan våra val skada barnen?

Ja, böckerna ingår i fostran, eller hur? Vad vi ger dem lär påverka. Våra samtal, våra instick och deras reflektioner från läsning och lyssnande är viktiga att väva samman.

Vi och barnen. Barnen och vi. I ett evigt samspel tillsammans. För att lära av varandra. Inte bara barnen, alltså. Vi behöver lära oss också.

A..