Bleknande berg - Kazuo Ishiguro

Med debuten Bleknande berg (1982) etablerade sig nobelpristagaren Kazuo Ishiguro som en av den engelska litteraturens mest intressanta namn, läser vi på baksidan av boken. Ja, där sägs också; Det är en skenbart stillsam berättelse om minnets bräcklighet, om uppbrott och traditioner, öst och väst, och om sådant som aldrig kan göras ogjort.

Den åldrade japanska kvinnan Etsuko lever numera ensam i England. Hon sörjer sin dotter som nyligen gått bort och tänker tillbaka på det som varit. Hon minns en varm sommar för många år sedan i Nagasaki, när hon och hennes vänner försökte återskapa sina liv efter kriget och atombombens fall. Särskilt påträngande är det grumliga minnet av vännen Sachiko – en egensinnig kvinna som väntar på att få resa till Amerika – och hennes barn Mariko.

Boken är nu (2018) utgiven av Wahlström & Widstrands förlag i en nyöversättning av Niclas Hval.

Bokhandlerskan läser boken med glädje. Den är annorlunda än det hon läst nyligen. Annorlunda, men vackert. Vilsamt.

Huvudpersonen Etsuko tänker kring det som har varit, kring händelser och människor som har påverkat hennes liv. Ja, inte allt, inte alla, utan brottstycken av livet. Boken innehåller samtal - talande strofer som sagts - i mängd. Det pågår ständiga samtal om artigheter. Upprepningar, ursäkter och artigheter som kan man tänka sig att det japanska samhället fungerar. Själv skulle jag nog blir galen av dessa ursäkter och försök till artigheter, förstås. Tidvis känns det som man antingen kan vara artig eller oförskämd, att det inte finns något normalläge mitt emellan.

Ja, det är en fin berättelse. Etsuko minns tillbaka till delar som sitt liv. Sin vän. Sitt barn. Sin man. Man undrar vad som hände med vännen. Vad blev det av henne till sist? Gick det väl för vännen och hennes barn?

Språket är lätt. Ja, som man kan tänka sig det japanska. Lite avhugget. Kort. Men ändå vackert, målande.

Det talas om traditioner och hur samhället ändras allteftersom. Det talas om bristande lojalitet mot hushållet när hustrun i en familj röstar annorlunda än maken. Det talas om hur de unga bor kvar hemma hos de äldre generationerna i äldre tid, men att detta ändrats i den nya. Det är tydligt att tiderna ändras från de var unga till ålderdomen här. Ja, mycket blir annorlunda över tid.

Vad var rätt då? Och hur ser vi på sakerna och förutsättningarna nu?

Det finns en del tänkvärdheter i denna bok.

Läsvärd, ja! Vi läser gärna mer av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro

A..