Sändebudet - Yoko Tawada

Sändebudet - Yoko Tawada

2019 års VINNARE AV NATIONAL BOOK Award för årets bäst översatta roman.

I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.

Sändebudet är en utochinvänd dystopi, oväntat rolig och optimistisk. Det är en roman som ingen annan än Yoko Tawada som av New York Times hyllats för sin »magnifika märklighet« hade kunnat skriva.

Yoko Tawada f öddes i Tokyo 1960 men bor sedan 80-talet i Tyskland. Hon skriver på både japanska och tyska och har tilldelats flera av de båda länderna största litteraturpriser. För Sändebudet emot tog hon 2019 det prestigefulla National Book Award i USA, för årets översatta roman. I intervjuer har hon sagt att idén till Sändebudet föddes efter den stora kärnkraftsolyckan i Fukushima. Flera av Tawadas böcker är utgivna på svenska, senast En isbjörns memoarer (2019).

Ovanstående är förlagets beskrivning av boken.

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. (Wikipedia) 

Jag tänker att vi läser till våra bokcirklar för att lära oss mer, skapa skrap i hjärnkontoret, tänka i nya banor och lyssna på andra. Vi läser för att fundera själva, tala med varandra och för att utvecklas. Vi läser med ett öppet (fördomsfritt)och sinne och vi kommer till samtalstillfället för att lyfta innehållsfrågor och höra de andras perspektiv. Varje person bidrar genom tankar om innehållet, i en konstruktiv och positiv ton för att föra samtalet framåt. Vi talar om boken. Om innehållet rör livsfrågor, så talar vi om dessa. Om innehållet rör miljöfrågor, så talar vi om dessa. Om innehållet talar om homosexualitet och utanförskap, så talar vi om det. Bra eller dåligt är inte en fråga för samtalet, innehållet är. Bra eller dåligt är bara subjektivt och vi lär oss inte mer av det. Vi recenserar alltså inte. Hur livet är, kan vi däremot alltid lära oss mer om - när vi väljer att lyssna. En grundförutsättning för ett utvecklande samtal om innehållet är att alla får plats i samtalet och att den som deltar i samtalet har läst den bok vi ska tala om. 

Låt oss läsa fördomsfritt, låt oss skaka av oss våra bestämda tankar om hur saker ska vara och vad vi tycker om eller inte. Låt oss öppna våra sinnen för nya tankar och riktningar. 

Det här är en dystopi. Vad kan vi lära oss av den, tro? Ja, som alltid massor - om vi låter den göra så. 

Kanske är det så att världen måste helt gå sönder, för att vi ska kunna samla oss och se förödelsen? Kanske behöver världen en riktig pandemi för att förstå allvaret? Eller räcker inte det? Kanske behöver vi se hur det kan bli, för att skärpa oss. Hur vill vi att världen ska se ut? Hur får vi den dit? 

Jag läser dystopin och tänker att vuxna och barn har levt i olika tider, upplevt något annat, förstått livet olika. Den som har levt länge har upplevt en annan tid, längtar och saknar saker som barnet inte kan föreställa sig. Så var det också i Modersmjölken, där tre generationer kvinnor levt med helt olika frihet, eller frånvaro av frihet. De har olika livsbilder och kanske därför olika känsla kring hur framtiden kan te sig. 

I en dystopisk värld ser vi rädsla, ödslighet, frånvaro av djur och natur. Allt det vi har nu är borta. Gammelmorfar har upplevt och kan se bilderna framför sig, men det ter sig farligt att tala om det med barnet. 

Barnet i berättelsen är sjuklig och svag. "Att tycka synd om sig själv var en känsla som Mumei inte kände till. När Yoshiro var liten räckte det med att han blev förkyld och fick feber för att hans mamma skulle pyssla om honom som om han vore ett litet spädbarn."  Den här tidens lärdom är att barnet går till skolan ändå. Det pjoskas inte med barnen, och de lär sig därefter. 

"Nittio procent av barnen idag lever med lätt feber som ständig följeslagare. Även Mumei har alltid lite feber. Eftersom det kan leda till nervositet att ta tempen varje dag har skolan föreskrivet att inte mäta tempen." 

Grundvärderingarna i ett samhälle, vid varje enskild tidpunkt, präglar oss. Den här tidens instruktioner styr vår fostran, gör barnen till något relativt enhetligt. De blir något annat än tidigare generationer för att de lever i en annan tid.  Så är det naturligtvis alltid, men här kläs det med sorglighet eftersom mycket i det tidigare samhället har förstörts. De lever i ett stängt Japan, där man tänker sig att tillfriskna enskilt, att andra inte ska få förstöra för dem. Det är stängda gränser. Ja, lite som vi försöker göra nu med  coronan, stänga de andra ute  (men med så många undantag så gränsen ändå är öppen). 

Nåväl, kan vi, är det bra att isolera sig från andra? Under vilka förutsättningar ska vi det? Närmar vi oss ett dystopiskt läge så att vi måste tänka i de banorna? Är det så konspirationsteoretikerna tänker, att våra livsförutsättningar kommer att krascha alldeles snart? Vem bygger en bunker, vem samlar dunkar med vatten, vem bygger förråd av mat, vem har kontanter hemma, vem samlar ved eller annat bränsle och vem tankar bilen full? Och, varför skulle vi göra det? För att det är verklighet eller för att något byggt rädsla i oss? 

När vi talar om Sändebudet kan vi också tala om elöverkänslighet: 

"I en tidningsartikel rapporterades det om att människor som led av sömnsvårigheter genast hade kunnat somna och sova mycket gott på en campingplats utan elström uppe bland bergen." 

Gäller det inte redan nu, här hos oss? Är elhysterin i samhället något som påverkar oss, vår sömn, vårt välmående? Hur ser vi på elallergiker? Hur ser vi på elnödvändigheten? 

"Det fanns faktiskt en grundskola som hade påvisat att barnens betyg märkbart sköt i höjden om alla elektriska hushållsmaskiner i hemmen var avstängda när barnen gjorde sina läxor".

Det där var nästan lustigt. Krävs det en dystopi för att vi ska få syn på  sådant? Är detta ett inlägg i debatten om vår elförbrukning? Ja, här finns också en reflektion om att avstå dammsugning. Jag läser det samtidigt som dagens twitter bubblar av elreduceringsdiskussioner med utgångspunkten att vi inte ska dammsuga. 

När gammelmormor hälsar på hos gammelmorfar och barnbarnsbarn bubblar känslorna över. De har inte setts på länge och hon måste snart gå igen. Det är lite som för oss, i vår coronatider nu. Vi kan inte ses på riktigt, det blir tillfälligt och inte med känslomässig omsorg. Nu och sen är det viktigt med närheten, tillhörigheter och de sina. Allt annat torde kanske alltid vara oviktigt. Längtan efter sin tillhörighet är viktigt. Då. Nu. Sen. 

Rädsla och misstänksamhet, indelade samhällen och frånvaro av djur och natur. Man får passa sig för vilka ord man använder, för någon, oklart vem, kan höra om man använder förbjudna ord. I en dystopisk värld kanske det sitter i väggarna. Det gör det inte hos oss, eller hur? 

Den här berättelsen innehåller mycket kärlek. Gammelmorfar älskar sitt barnbarnsbarn, även om det inte är helt klarlagt om det verkligen är hans. Kärlek, eftertänksamhet, stillsamhet och omsorg finns det gott om här. Berättelser är varm, eller hur? 

Jag tänker på barn, barnbarn och människor omkring mig. Jag tänker på vem vi är rädd om och vem vi vill prioritera. Jag tänker på hur vi ser om vårt eget hus, rättar in oss i ledet och gör livet så bra som möjligt utifrån givna förutsättningar. Det görs i en dystopi. Och det görs i vår egen värld. Då. Nu. Och förstås även sen. 

Finns det hopp? Ja, visst! För det är väl det sista som lämnar oss, eller hur? 

Men, låt oss se till att vi inte hamnar i samma situation som människorna i Sändebudet försatt sig i. (Om det nu var de själva som försatt sig i något.) Eller kanske skulle det vara bättre för någon om världen befann sig i denna situation? Det som är bra för mig behöver nödvändigtvis inte vara bra för dig. 

Är den oväntat rolig och optimistisk, som baksidestexten säger? Ja, för att vara en dystopi klarar vi ändå ganska bra att hålla ångan uppe. (Vi har förut sagt att vi inte vill läsa dystopier, men nu behövde vi något roligt.) 

Kärleken och glädjen är varm, eller hur? Funderingar kring stängda gränser, förorenade marker, frukt och grönsaker, människornas livsvillkor, dammsugningens elförbrukning och barnen i jämförelse med de äldre är tankeväckande, eller hur? Den här blir rolig att prata om. Peppelipepp. 

A..