RWANDA, 1979
I närheten av Nilens källa, högt uppe i de rwandiska bergen, står en staty av en svart madonna. Här ligger också internatskolan Notre-Dame-du-Nil, dit de rika och mäktiga sänder sina döttrar för att de ska hållas på avstånd från stadens faror och frestelser. Men på skolan frodas istället nedärvda fördomar mot alla som inte tillhör majoritetsfolket hutu. Och medan regnperioden pågår för fullt utanför, trappas den hatiska och våldsamma stämningen upp innanför skolans väggar.
Scholastique Mukasongas prisbelönta roman Madonnan vid Nilen utgör en prolog till folkmordet i Rwanda 1994, där skolan blir till ett mikrokosmos av det rwandiska samhället. Genom två av eleverna på skolan, Virginia och Veronica, närmar sig Mukasonga vad det innebar att vara tutsi i en hutudominerad skolmiljö utsatthet, förtäckta hotelser och trakasserier, inte minst när Gloriosa, som är dotter till en hutuminister, är i närheten. När Gloriosa vid en utflykt till statyn får för sig att madonnans raka, lilla näsa är en typisk tutsi-näsa och bestämmer sig för att åtgärda detta, tar berättelsen en dramatisk vändning. Med sitt giftiga tal om tutsierna som »parasiter«, »orena« och »avfall« visar Mukasonga hur viktigt språkbruket var redan vid den här tiden och att folkmordet inte uppstod ur ett vakuum.
Scholastique Mukasonga föddes 1956 i Rwanda, där hon levde fram till 1992 då hennes familj flydde till Burundi. Familjen lyckades ta sig till Frankrike och undkom på så vis den stora katastrof som drabbade många i deras släkt två år senare. Madonnan vid Nilen från 2012 är hennes debutroman. För den tilldelades hon ett flertal priser, bland annat det prestigefyllda Renaudot-priset i Frankrike. Romanen har även filmatiserats.
Romanen är översatt av Maria Björkman, som tidigare översatt bland andra Annie Ernaux, Nina Bouraoui och Marie NDiaye.
Vi läser boken i en bokcirkel i bokhandeln just nu.
Rwanda. 1979.
Låt oss starta vårt samtal om Madonnan vid Nilen med att klarlägga om vad vi vet eller inte vet om Rwanda och om de händelser som har skett där. Hur har de det eller hur har de haft det i Rwanda. Lärde vi oss något nytt av vår läsning?
Låt oss tala kring hur vi tänker kring förtrollning, förbannelser, magi och ritualer med hår från foster, menstruationsblod och annat. Varför finns dessa seder och bruk? Vad har de uppstått ur? Varför har vi inte detta? Låt oss också tänka kring människor, varför vissa är bättre än andra. Att vara vit, eller att vara hutu eller tutsier. Hur kan vi förstå skillnaderna?
"Det ringer snart till matsalen, sa Gloriosa, kom så går vi dit, och du, Virginia, du blir så illa tvungen att öppna munnen inför oss när du ska äta upp riktiga rwandiska flickors rester."
De talar om mat, om att man inte talar om mat eller visar vad man äter. Någon säger att det är skam. De talar indirekt om vem som är riktig och vem som står under i klass. Det lät ju inte så allvarligt, eller gjorde det just det? Hur talar vi med varandra och vad betyder det vi säger?
Regnet. Regn och häxor, eller en helt vanlig regnkvinna. Eller kanske var hon bara en kunnig meteorolog som såg regnet och åskan komma? Ja, oavsett vilket tjänade hon pengar på sin trolldom, både den om vädret och om pojkvännen som gladde sig med andra kvinnor. Vilken trolldom tror vi på?
Isis. Som en drottning. Hon blev förledd och drogad, nyfiken som hon var på äventyr. Hon är lycklig, men kvar i det delade folkets land. Det är inte säkert att det är bra att berätta för andra om det hon varit med om. Det man berättar för någon riskerar att användas emot en längre fram i livet. Är man medveten om det, i de unga dagar som dessa kvinnor lever? Hur fostras man i sådant, när man lever i ett land med sådana stora skillnader?
Skammens blod. Ja, vad är det för ord vi säger, vad är det för fördomar vi bär på. Hur kommunicerar vi kroppens utveckling till våra barn, döttrar och kommande generationer? Hur kommunicerar vi vad det är att vara kvinna till våra kommande generationer?
"Kvinnor är skapta för att lida. Modesta, det är ett vackert namn på en kvinna, på en kristen kvinna, och varje månad från och med nu, kommer blodet få dig att minnas att du bara är en kvinna, och om du tror att du är väldigt vacker kommer det att finnas där och påminna dig om vad du är; blott en kvinna."
"Längst in, sa syster Gerda, finns det ett kar där du kan tvätta dina smutsiga bindor, du gnuggar och gnuggar, men du kan aldrig gnugga tillräckligt för att få bort synden att vara kvinna."
Hur många kvinnor drabbas inte av detta, av en pålagd skam för att hon råkar vara kvinna? Utan kvinnan vore världen ingenting, det vet alla, men ändå detta? Jag upprörs i min själ och undrar hur det kommer sig att världen tagit så lång tid på sig att upptäcka att halva befolkningen hindras i sin tillväxt. Varje dag, fortfarande? Hur är det möjligt?
Hutu eller tutsi. Vänskap, respekt eller avsky. Var och en har fördomar om den andra, avskyn mot tutsifolket visas tydligt i samtal, vänskap och situationer. Hutu har makten, är majoriteten och därmed normen. De andra är skräp. En flicka kan inte vara vän med en annan för att hon tillhör ett annat folk, de måste smyga. Hon får inte bli sedd, båda vet, alla vet, men ingen protesterar mot bristerna. Vem respekterar vi eller inte? Och varför? Hutu eller tutsi, varifrån kommer skillnaderna? Varför krävs att man kategoriserar människor? Varför uppkommer konflikterna? Ja, makt och skillnader i rättvisa. Varför uppkommer de, från början? Hur går det att undkomma? Går det? Vad har kolonialmakten ställt till med här, sedan de tog makten. Var det kolonialmakten som söndrade från början?
Återigen. Det man berättar för någon riskerar att användas emot en längre fram i livet. Vilken förälder förstod - förstår - att berätta det för sina barn? För hur kan man veta vad som kommer att användas emot oss längre fram i livet?
Fader, som i en kyrkans man. Välgörenhet, ja, det är fint, men inte om man samtidigt utnyttjar situationen och sin ställning till att tvinga unga flickor till olämpligheter. Jag blir lika arg varje gång jag läser eller hör om maktmänniskor som utnyttjar till sin egen fördel, på bekostnad av andra.
Under Jungfruns mantel. Frida träffar sin man, ser sina möjligheter - eller kanske blundar hon för fakta i hoppet att något ska vara bra? Ja, det gör också hennes far. Hon nyttjar, njuter, skryter och tar för sig. Hon nyttjar, den korta tid det varar. Någon annan nyttjar också, eller utnyttjar. Fadern och mannen tar för sig, skolan skäms, höjer rösten och ser till så att hon hämtas därifrån. Vad händer med Frida, den unga flickan som inte förstod konsekvenserna av det som hennes far och skolan också blundat för? Hur utnyttjas de unga flickorna här? Hur hårt måste de hålla i sig för att avstå den lyx och den kärlek som de tror är för dem? Varför är frestelserna så stora och varför är de vuxna så hänsynslösa?
Överallt, världen över, drabbas kvinnorna. De hålls hårt och kort, av fördomarna, mödrarna, männen, värderingarna och institutionerna. De som besitter makt utnyttjar, tar för sig. Kvinnorna, flickorna, tar för dig av livet, tror att de gör ofarliga små saker, går bakom ryggen på sina mödrar eller samhällsvärderingarna och straffas ibland med livet. Hur ska man se och förstå hur samhället fungerar, vilka konsekvenser något ger när man är en ung nyfiken flicka?
Bortsett från de unga kvinnornas enskilda göranden och ambitioner kan till synes små händelser skapa stora katastrofer. Det är ibland små händelser, lögner, utmaningar, hot eller liknande som sätter det större i rullning. Så kan man också se det i den här berättelsen. Varför fanns skillnaderna i samhället från början? Med de skillnader mellan folken vi ser i berättelsen, och förstås då också i samhället, uppstår lätt en katastrof när man skapar oro i lägret. Den här berättelsen visar hur lätt det kan ske, när nerverna dansar utanpå. Den tändande gnistan kan uppstå ur nästan ingenting.
Madonnan vid Nilen är fullspäckad av skrock, fördomar, förnedrande av kvinnor och av tutsier, sorg och lögner. Skillnaderna mellan folkgrupperna - tutsi och hutu - präglar livet svårt och hårt. Den blir å ena sidan som en absurd hitte-på-saga, för att den står så enormt långt borta från min verklighet. Å andra sidan förstår jag att det inte är en fantasi, att det är många kvinnors - Rwandas verklighet. Jag förstår att det varit så länge och att mycket av detta finns kvar i dagens samhälle.
Om det här beskriver Rwanda 1979, alltså några årtionden före folkmordet på tutsier 1994, hur ser bilden ut idag? Vad har förändrats för de unga kvinnor som lever i Rwanda idag? Lever fördomar, mäns rättigheter till kvinnorna, frånvaron av rättigheter för kvinnorna och utsattheten kvar? Hur är det att vara hutu rapektive tutsier i Rwanda idag? Hur är det att vara kvinna i Rwanda idag?
I nyhetsrapporteringen nu - januari 2021- framgår att Frankrike visste vad som höll på att hända 1994. Andra rapporter säger att också FN visste. Det sägs att de visste, men blundade. Om skillnaderna mellan folk funnits i samhället redan många år tidigare, så fanns risken att ett folkmord skulle kunna hända. Om länder och världsorganisationer visste, då kan man verkligen fråga sig hur det är möjligt att man inte gjorde allt - eller något alls - för att förhindra att det skulle ske.
Den här boken beskriver ett litet samhälle, hur barnen, lärarna, kyrkans folk, kvinnorna, med flera tror och tänker, fostras i samhällets värderingar, trycker ner en del av befolkningen och gör andra till hot. Den beskriver t ex makt, flathet, ungdomars äventyr och nyfikenhet. Och hur lite som kan bli den tändande gnistan för en katastrof.
Ja, läs. Kanske behöver du, som jag, lära dig mer om detta.
Anette Grinde
#bokhandlerskan
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Läs mer om folkmordet i Rwanda - 1994.
#ScholastiqueMukasonga #bokförlagettranan #madonnanvidnilen #roslagensbokhandel #bokcirkeln #bokvalsbordet #enriktigbokhandel #välkommentillbokhandeln #norrtälje
*** *** *** ***
https://en.wikipedia.org/wiki/Scholastique_Mukasonga
"In her novel Notre-Dame du Nil (Our Lady of the Nile), she incarnates a high school perched on a mountain of 8,202 feet, not far from the presumed source of the Nile. Here, the daughters of dignitaries meet, and the number of Tutsi is limited to 10% of the students. Behind closed doors, so-called ethnic rivalries are continually provoked and reinforced by the unity of the location and the rainy season. This fictive novel is evidently based on autobiographical elements: the Notre-Dame high school of the book resembles the Notre-Dame de Citeaux high school in Kigali where she was a student, and the purge of Tutsi students is clearly the one she experienced in 1973 when she was exiled to Burundi."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar